När humorn dyker upp i etern är det inte alltid lätt att avgöra om det rör sig om om eller om det är på riktigt. Min första tanke när jag stötte på det här var att ”det har ingenting att göra med feminism”. En kontroll av datum uteslöt genast ett yrväder i april. En nyläsning uppenbarade desto mer om feministisk humorforskning. Forskningen, utförd av Hanna Söderlund vid Umeå universitet, visar att det skrattas för lite åt kvinnliga komiker (förstå ”skrattas åt” på rätt sätt, inte på något sätt att skratta åt komikerna utan enbart deras budskap).
Skälet till detta är, enligt vetenskapen, inte oväntat den patriarkaliska ordningen som utesluter och nedvärderar kvinnorna. Vetenskapen i detta ämne går onekligen framåt eftersom forskaren kunde anföra ett bevis. Hon framdrog två likvärdiga skämt som framförts i TV4 av en man respektive en kvinna (SvT). Det visade sig att kvinnan inte fick några skratt. Det som imponerar mest är att forskningen numera kan bestämma huruvida ett skämt håller den nivån att det är skrattbart. Fortfarande kan jag förnimma ett uns av tvivel om det icke skrattbara skämtet ”två hål i huvudet” från kvinnan höll måttet.
Forskaren medger att det är svårt att jämföra skämt. Det är inte omöjligt eftersom vi trots allt har den alltid tillämpbara institutionella skämtteorin. Det som TV4 publiken inklusive de medverkande uppfattar som roligt är roligt. Varför tycker de att något är roligt? Främst beror det förmodligen på kontexten. Men så långt har forskningen ännu inte kommit.