Lite kultur förekommer också i Almedalen. Under gårdagen hade SVT arrangerat ett samtal om konstens frihet med Makode Linde, Nisha Besara och SVT:s kulturchef Eva Beckman. Och hur gick det? Sådär, ämnet är lite eldfängt men det kan hanteras varligt. En intressant skillnad fanns mellan Linde (konstnär) och Besara (kolumnist i Expressen, vd för Unga Klara). Besara ställde sig positiv till Linde men menade att det låg i en konstnärs ansvar att gå in den eventuella debatt som följer på ett provocerande verk. Linde kunde ha gått hårdare fram på det uttalandet. För det finns ingenting i konstens traditioner och tillvägagångssätt som kräver något sådant. Det är naturligtvis fritt fram för konstnären att delta men man får komma ihåg att det då handlar om konstnärens tolkning. Ett konstverk är en gestaltning av något och en lyckad gestaltning visar sig oklar på ett intressant sätt. Men Besara hör hemma i en annan genre där det goda syftet skall framhållas. Nu skall det sägas att Linde senare fick frågan om varför han uttalade sig så svävande om sin konst. Och då höll han sig till konstens regler och sade att här finns ingen facit.
En hållning som återigen manifesterades i det här samtalet är att alla skall känna sig välkomna till konstutställningar. Eller kanske främst våra ärevördiga institutioner. Ingen skall behöva känna sig kränkt. Linde prövade i den frågan med argumentet att en besökare inte nödvändigtvis behöver gå på utställningar som innehåller känsligt material. Det går emellertid inte att komma ifrån att vänligheten och tillrättaläggandet har blivit en del av begränsningarna i konstens frihet. Liksom varnings- och förklaringsskyltarna.
Linde har skaffat sig en position i svensk konst och bemöts vanligtvis med respekt av kritikerna. Som samtidskonstnär är han inte alls lika självklar. Tills vidare är det otänkbart att han skulle kunna ställa ut på t ex Moderna eller Tensta konsthall. Ingen förlust eftersom det visar att han ännu är för svår för det övre etablissemanget. Hans andra fiendehord är inte alls konstintresserad och håller till i afrosvenskarnas förbund och naturligtvis Black Coffee vars grundare Araia Ghirmai Sebhatu han drabbade samman med i Almedalen. Den raka förhandlingen finns på Facebook (Hatklubben).
När man talade om denna konstens frihet nämnde Linde (djärvt nog) Dan Park och hans skakande av galler för konstens frihet. Besara var snabb att få undan det, där var det fråga om olagligheter. Det kunde ha blivit en intressant fortsättning om någon påpekat att i konstens överskridande är lagen ingen given gräns. Konstnärerna kan dömas men kan i regel räkna med särbehandling på grund av gott syfte, konstens plats i samhället etc. Men det är också möjligt att dömas och samtidigt ta hem en moralisk seger. Anna Odell begick olagligheter i sitt projekt, dömdes, men konstvärlden visade sin nådighet. Det blev ett historiskt verk. Detsamma gäller för Carl Johan De Geer. Och, i all blygsamhet, för mitt Nimisprojekt. Man kan onekligen säga en hel del om hur domarna mot Park har motiverats men något stöd från konstvärlden kan han inte räkna med. Inte ännu för sådant kan lite tid. Det gick fort för Odell, tämligen raskt också för mig medan Carl Johan fick vänta rätt länge.
Konstens frihet är lite mer än att skaka fram debattmaterial till angelägna frågor
