2301: Ännu ingen nyhetstorka

Ingen anledning att klaga på nyhetsflödet. Brexit har skapat ett enormt intresse och strängt taget är väl alla nöjda med utfallet. Hade det inte blivit så hade det bara slutat tråkigt. Så har vi också EM i fotboll. Dessa två stabila nyhetsprospekt fick en viss beröring idag. Återigen var det England som drog till sig uppmärksamheten: Ut ur EU (kanske) och ut ur EM (definitivt). Det var visserligen länge sedan England tillhörde de allra främsta men det är klart att man nog tänkte sig att Island var en relativt lätt väg för att gå vidare. Resten är den klassiska historien när laget som inte borde vinna plötsligt har tagit ledningen. Mer psykologi än fotboll.

En helt annan sak som nu naturligtvis har hamnat i medieskugga. Den av mig vid flera tillfällen omtalade Berlinbiennalen har haft besök av DN:s recensent Dan Jönsson. Han är inte särskilt nöjd och följer den linje som dragits upp av många kritiker, att den är för ytlig:

”Svagheten i årets Berlinbiennal är i stället konstnärlig. Bland de fåtaliga höjdpunkterna finns alltför många verk som kort sagt inte håller måttet, som är flacka och lättviktiga, som imiterar den rådande varumärkesestetiken och stryker den medhårs snarare än utmanar och irriterar.
Sådant duger inte. I en tid som svämmar över av strömlinjeformade, manipulativa och förljugna bilder kan konsten bara svara på ett sätt. Med att vara bättre.”

Det är i alla fall välgörande att se att Jönsson vet hur konsten skall bli bättre. Den skall utmana och irritera. Här är frågan vem som skall utmanas och irriteras. Såtillvida har man lyckats eftersom Jönsson i varje fall verka vara utmanad och irriterad. Att vinna en kritikers missnöje är ett nödvändigt kriterium för kvalitetskonst men inte ett tillräckligt. Det andra han skriver är att konsten skall vara bättre än det kommersiella. Återigen är det frågan om vem som skall tycka på det sättet. Antagligen konstvärldens elit. Så måste det vara men det har visat sig svårt att få fram något som vinner dess solida acklamation. En sådant erkännande har dessutom sina begränsningar eftersom det helst bör vara så att konstvärlden bjuder motstånd när dess förväntningar inte blir uppfyllda. För att sedan kunna inse att de faktiskt blev det. Men det är en svår ekvation.

Det här inlägget postades i Biennaler, politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.