2309: Iranskt mörker

Redan i ett tidigt skede av rondellhundens osannolika historia kom jag i kontakt med iranier, företrädesvis från Sverige och i egenskap av ex-muslimer. De hade flytt den teokratiska diktaturen och sökte på alla sätt att vinna intresse från omvärlden för att uppmärksamma de groteska förhållanden som råder i landet. Det är inte lätt att vinna något politiskt intresse för den iranska frågan. Kritik av Iran faller också olyckligt under mångkulturens moraliska dilemma, alltså att kritik kan öka rasismen. Men även inför detta något surrealistiska hinder så är det bara att fortsätta att påpeka den iranska tröstlösheten och dess grova kränkningar av elementära mänskliga rättigheter.

För den som vill få en lika personlig som ohygglig skildring av Irans ödesår kan jag rekommendera en nyutkommen bok skriven av pseudonymen David M. Perser, Påfågelns skugga. Huvudpersonen har varit med om allt väsentligt i den iranska revolutionen och kontrarevolutionen. Uppväxt i en familj som både innehöll sträng religiositet och sekulärt tänkande kom den unge huvudpersonen att bli en del av oppositionen mot shahens hårda regim. En av hans släktingar hade nära förbindelser med Khomeini och bokens unge man kom att ingå i hans livvakt. Men revolutionen blir – åtminstone från vissa håll – inte vad man tänkt sig. Med gemensamma krafter får vänstern och de religiösa bort shahen men sedan blir det än värre med ayatollah Khomeinis islamistiska diktatur som brutalt sopar bort de sekulära intressena. Den unge livvakten misstänks ha samröre med en framväxande opposition mot Khomeini och interneras i det beryktade Evinfängelset. Skildringen av livet i denna tortyrkammare är inget för känsliga läsare. Allt man kan säga att det är närmast obegripligt att huvudpersonen överlevde behandlingen och att han inte förlorade sin upproriska vilja. Men han beger sig på en riskabel flykt och efter åtskillig dramatik hamnar han i Sverige.

Läs boken och döm själv.

Publicerat i Böcker | 5 kommentarer

2308: Obetydlig tanke i sommarnatten

Den politiska veckan är nästan slut. Politikernas (inte helt ensamma, stundom) kreativitet har flödat. Eller kanske inte. Hur mycket politik tål Sverige? Medan vi tidigare har fått uppleva den totala polariseringen mellan nationen och mångkulturen är nu skedet att finna den balanserade kompromissen. Vem som helst borde ha kunnat räkna ut att man skulle hamna där eftersom politikens första regel är att inte genomföra några egentliga förändringar. Större förändringar rubbar jämvikten och även om de kan medföra initiala vinster kommer det snart nog saltade räkningar.

Där hamnade vi men ändå lite för sent för att skeendet bara skulle segla förbi.

Förloppet har vissa paralleller till konstvärlden. Se bara på ”Hur mycket konst tål konstvärlden?” Balansen mellan nationens konst och mångkulturens har aldrig varit något större problem ehuru det kan förefalla så om man följer retoriken i ämnet. Konstens första regel är dock i motsats till politiken att man måste genomföra några egentliga förändringar. Lyckligtvis gäller detta inte för konstvärldens institutioner vars uppgift är att, genom kontrast, synliggöra förändringar. Och när tiden har blivit mogen, etablera avvikelserna.

Publicerat i konstteori, politik | 1 kommentar

2307: Skogsvandraren

Skogsvandraren

Skogsvandraren läser och skriver oavbrutet. Den som så önskar är välkommen att ta del av hans litterära mödor på den blogg han kallar för sitt vardagsrum. Alla är välkomna dit om man förstår att man skall ha lite stilkänsla. I ”skogsvandraren” igenkänner vi författaren Thomas Nydahl som nyligen kom ut med en ny bok Vardagar före sammandrabbningen. Det är en bok om böcker. Nydahl läser och reflekterar och ger läsaren ett urval av intressanta skrifter som man oftast inte hinner läsa. Nu kan man få en bekväm litterär resa genom ett antal skrifter och personligheter. Samtiden och politiken är alltid närvarande. Nydahl har valt att dra sig undan, därav hans identifikation med skogvandraren som han hämtat från Ernst Jüngers Skogsvandringen från 1951 (på svenska 2014). Nydahl skriver: ”…kan den frivillige vandraren föregripa det som makten annars kulle tvinga honom till. I det solitära livet kan människan finna det skydd som hon måste ha. Minns att skogen är allestädes närvarande!”

Att finna en plats utanför den etablerade flockens kollektiva ytlighet är inte det enklaste konstaterar Nydahl som också vet att ”Till den kulturella offentlighet jag hörde kommer jag aldrig mer – oavsett om jag hade velat det eller ej.”

När han skriver om den amerikanske författaren Edward Abbey finner han ett passande citat:

”Det är bättre att skriva sanningen för en liten publik än att komma med lögner till den stora.”

Men det kostar en del konstaterar Nydahl: ”Jag som en gång i tiden uppmanades att åka till Sibirien kallas i dag högerextremist.”

Nydahl läser gärna Thomas Bernhard, bland annat Skogshuggning (1984) en bok som man bör läsa. Här visar Bernhard upp sin radikala och pessimistiska kulturkritik något som passar Nydahl som dock reserverar sig mot Bernhard totala förakt för det korrumperade kulturlivet. För att inta en sådan position får man ha en hygglig ekonomi vilket Bernhard hade. Han var ju framgångsrik författare samtidigt som han avvisade den institution han tillhörde och som gav honom hans identitet. Här är givetvis alla skogsvandrares paradox. Hur skall man få sitt erkännande från det man inte vill erkänna? Den ekvationen har ingen annan lösning än den pragmatiska, man får fortsätta utanför den kulturella offentligheten och se uteslutandet som en form av erkännande. Och ändå hoppas på att någon kan bekräfta att det inte är meningslöst. Nydahl gör det med arbete och insikt. Han läser ständigt, skriver oavbrutet. Som ett öskar i en sjunkande farkost som aldrig går till botten eftersom aktiviteten håller den flytande.

Som Nydahl själv säger om varför han skriver: ”För att inte drunkna, för att inte låta illusioner sänka mig, förvridna speglar fylla mig med lögn, klagosånger infektera min strupe.”

Han är väl värd att läsa.

Publicerat i Böcker | 20 kommentarer