Den politiska veckan är nästan slut. Politikernas (inte helt ensamma, stundom) kreativitet har flödat. Eller kanske inte. Hur mycket politik tål Sverige? Medan vi tidigare har fått uppleva den totala polariseringen mellan nationen och mångkulturen är nu skedet att finna den balanserade kompromissen. Vem som helst borde ha kunnat räkna ut att man skulle hamna där eftersom politikens första regel är att inte genomföra några egentliga förändringar. Större förändringar rubbar jämvikten och även om de kan medföra initiala vinster kommer det snart nog saltade räkningar.
Där hamnade vi men ändå lite för sent för att skeendet bara skulle segla förbi.
Förloppet har vissa paralleller till konstvärlden. Se bara på ”Hur mycket konst tål konstvärlden?” Balansen mellan nationens konst och mångkulturens har aldrig varit något större problem ehuru det kan förefalla så om man följer retoriken i ämnet. Konstens första regel är dock i motsats till politiken att man måste genomföra några egentliga förändringar. Lyckligtvis gäller detta inte för konstvärldens institutioner vars uppgift är att, genom kontrast, synliggöra förändringar. Och när tiden har blivit mogen, etablera avvikelserna.
Almedalsveckan börjar mer och mer likna Kiviksmarknad.
Krämare som övertrumfar varandra i jakten på potentionella kunder.
Utan skam i kroppen kränger de löften om framtiden.
Fagra löften utan garantier.
Vad är de värda.
Egentligen.