2351: Tidens markörer

Det politiska spelet är något ensidigt men inte ointressant. Politisk taktik är t ex fängslande. Vi har nu sett att det igen har blivit dags för en ny offensiv mot SD. Partiet drabbades av några skandaler som snabbt spreds genom medierna. I ett sådant läge kan det vara logiskt att dra på lite extra och det var främst statsministern som tog i. Först uttalade han sig om att partiet skulle läggas ner och i partiledardebatten drog han till med ”nazistiskt parti”, något han senare tog tillbaka. En hel del kända debattörer slöt upp i offensiven.

Jag har en viss sympati för envishet men det är inte alltid den lönar sig. Hittills har det visat sig att indignerade attacker mot SD har utökat antal sympatisörer. Borde man inte överväga att byta taktik? Man borde t ex fråga sig vad det är som lockar väljarna på det hållet.

Normkritiksdebatten fortsätter att breda ut sig. Nils Forsberg har varit på utställningen ”Playground” på etnografiska (Expressen). Där möter han den anslående skylten ”När bröt du mot en norm senast?” Den frihet som strålar ut från den frågan är förmodligen inte vad man kan tro vid första anblicken något som Forsberg snart inser. Det är det gamla vanliga: Av alla kulturer finns det kultur som måste kritiseras. Det som inte framkommer är att sådan kritik är en del av den norm som den representerar.

Den normkritiska debatten är naturligtvis skarpt uppdelad. Å ena sidan finns det inget skäl att tro att några ideologiska vinklar styr museerna och å den andra är det just det som det handlar om. Och på Världskulturmuseet är åsiktsklimatet inte helt tillfredsställande.

Konstvärlden har i alla fall en kontrovers att erbjuda. Curatorn Jeffrey Uslip vid samtidskonstmuseet i St. Louis har avgått efter protester från publiken mot en utställning av Kelley Walker (516). Konstnären har tidigare varit känd genom sitt samarbete med Guyton Wade under namnet Guyton/Walker. De deltog t ex i Birnbaums Venedigbiennal 2009. Men ny har Kelley Walker drabbats av rasistanklagelser och curatorn är på väg mot okänd institution (artnet).

Publicerat i debatt, om utställningar m m | 14 kommentarer

2350: Artists’ Books på Lunds konsthall

På konsthallen i Lund öppnade för några dagar sedan en utställning om konstnärsböcker (artists’ books). Konsthallen har samtidigt en stor utställning med Staffan Nihléns skulpturer. Recension av utställningar av Dan Jönsson (SDS).

Artists’ books är inte alldeles enkelt att definiera. Tanken är att en bok skall vara ett konstverk i sig och ett alternativt medium. Det är då inte fråga om några praktverk utan vanligtvis konceptuella tankegångar som styr produktionen. Den omedelbara vinsten för konst som bok var att en utställning kunde göras i bokform. Publiken fick alltså möjlighet att få med sig en utställning/konstverk genom att inhandla en bok. Man kunde också undvika konstens kommersialisering något som verkligen lyckades. Även idag har efterfrågan på dessa böcker inte fått något större ekonomiskt värde. På så sätt har artists’ books förblivit en vrå och möjlighet för alternativ produktion. Lite i skymundan för det blev alltså aldrig något överväldigande genomslag. Det är svårt att komma ifrån den mer eller mindre traditionella utställningens fördelar. Man kan tycka att det vore fördelaktigt för betraktaren att i lugn och ro ta del av konsten genom en bok men utställningens tempo och den aktivitet och kommunikation som den innebär är svår att konkurrera med. Men genren håller sin ställning och det produceras fortlöpande nya böcker.

Thomas Millroth har gjort en djupdykning genom konstnärsböckernas historia och funnit mycket. Så mycket att han har fått begränsa sig till Malmöregionen, Köpenhamn och Berlin. När det gäller svenska konstnärsböcker måste man nämna Leif Eriksson som drev förlaget Wedgepress & Cheese (några exempel på hans produktion kan man se här). Jag samarbetade med Leif Eriksson under många år och lämnade också några bidrag i den här branschen. Två exempel är med på utställningen. I Tio Nya Grafiska metoder kan man se min uppfinning ”Portertrycket”. Dessutom finns boken T.O.A. (Teori om allting) med mitt anlete på framsidan. T.O.A. (2002) består av hundra teckningar och hundra texter vilka året innan hade visats på Galleri 21. Onekligen fungerar den bäst i bokform. En kuriositet är att en av bilderna visar den välkände profeten (på bandymatch i Kalix). På den tiden var detta inget som väckte uppseende. Men teckningen är väl närsluten mellan bokpärmarna så det lär inte bli några incidenter.

Millroth har gjort ett utomordentligt arbete i sin kartläggning av konstnärsböckerna och det är väl värt att göra ett besök för att se på mångfalden av möjligheter och variationer som denna verksamhet gett upphov till.

00-ab-tm
Thomas Millroth presenterar utställningen

00-ab-t

00-ab-gm

00-ab-le
Leif Eriksson

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2349: Slöjornas dans på de 64 rutorna

Jag lärde mig spela schack vid tretton års ålder. Det visade sig att jag hade en viss talang och gjorde en lokal karriär som Höganäsmästare. Riktigt bra blev jag aldrig men intresset finns kvar. Numera spelar jag sällan men följer dagligen med på nätet.

De dagsaktuella politiska problemen tar naturligtvis också plats i schackspelet. För några dagar sedan kom nyheten om att nästa års kvinnliga mästerskap skall spelas i Iran. Ett litet aber är att damerna måste beslöja sig. De kvinnliga spelarna har lite olika uppfattningar om hur man skall hantera det iranska reglementet. Några vill ha bojkott andra menar att man gärna respekterar andras traditioner. Svårigheten ligger naturligtvis i att deltagarna inte har något val, oslöjad kan råka illa ut. Å andra sidan är det svårt att hitta ett värdland för dammästerskapen. Det är inte lätt att balansera mellan principen och respekten (NYP)

Publicerat i politik | 12 kommentarer