Det politiska spelet är något ensidigt men inte ointressant. Politisk taktik är t ex fängslande. Vi har nu sett att det igen har blivit dags för en ny offensiv mot SD. Partiet drabbades av några skandaler som snabbt spreds genom medierna. I ett sådant läge kan det vara logiskt att dra på lite extra och det var främst statsministern som tog i. Först uttalade han sig om att partiet skulle läggas ner och i partiledardebatten drog han till med ”nazistiskt parti”, något han senare tog tillbaka. En hel del kända debattörer slöt upp i offensiven.
Jag har en viss sympati för envishet men det är inte alltid den lönar sig. Hittills har det visat sig att indignerade attacker mot SD har utökat antal sympatisörer. Borde man inte överväga att byta taktik? Man borde t ex fråga sig vad det är som lockar väljarna på det hållet.
Normkritiksdebatten fortsätter att breda ut sig. Nils Forsberg har varit på utställningen ”Playground” på etnografiska (Expressen). Där möter han den anslående skylten ”När bröt du mot en norm senast?” Den frihet som strålar ut från den frågan är förmodligen inte vad man kan tro vid första anblicken något som Forsberg snart inser. Det är det gamla vanliga: Av alla kulturer finns det kultur som måste kritiseras. Det som inte framkommer är att sådan kritik är en del av den norm som den representerar.
Den normkritiska debatten är naturligtvis skarpt uppdelad. Å ena sidan finns det inget skäl att tro att några ideologiska vinklar styr museerna och å den andra är det just det som det handlar om. Och på Världskulturmuseet är åsiktsklimatet inte helt tillfredsställande.
Konstvärlden har i alla fall en kontrovers att erbjuda. Curatorn Jeffrey Uslip vid samtidskonstmuseet i St. Louis har avgått efter protester från publiken mot en utställning av Kelley Walker (516). Konstnären har tidigare varit känd genom sitt samarbete med Guyton Wade under namnet Guyton/Walker. De deltog t ex i Birnbaums Venedigbiennal 2009. Men ny har Kelley Walker drabbats av rasistanklagelser och curatorn är på väg mot okänd institution (artnet).
Jag bodde i USA några år. Jag märkte då att även amerikanen i min egen ålder har en annan mentalitet än svensken, mycket mera ”go, go, go”, och en seriös försvarpolitik. I mer närliggande tid mötte jag en medelålders, intellektuell, litterär, republikansk amerikanska. Hon resonerade i termer av ”valbar” (electable); vilka presidenter är valbara, vilka kan man ens tänka sig? Före Trump, således.
SD? De är inte valbara, men är de enda som har någon slags migrationspolitik. Övriga sju presenterar sig som valbara, avstår från hitlerhälsning och allmän misantropi, men lyckas inte internera marockaner utan uppehållstillstånd som rånar folk i tunnelbanan. Odugliget och strutspolitik är absolut centralt. Gäng attackerar polis, regeringen är tyst. Statens våldsmonopol, innersta kärnan, är under attack. Regeringen gör ingenting.
De två regeringsodugliga allianserna är valbara men hjälplösa. Ingendera vill ha SD i centrum, men bägge vill kleta fast SD vid den andre, varpå SD hamnar i centrum. SD´s enda fråga står i epicentrum. När kommer the tipping point; när blir SD valbara?
Tröghet har kanske något med klimat att göra också.
New York ligger på samma breddgrad som Rom med subtropiskt klimat sommartid.
Stockholm får nöja sig med att dela breddgrad med St Petersburg och Grönlands sydspets.
Lars Vilks frågar sig varför inte de övriga partierna frågar sig vad det är som lockar människor att rösta på Sverigedemokraterna.
Jag är säker på att partistrategerna i ”sjuklövern” har en god bild av vilka de strategiska frågorna är som får svenskar att rösta på Sverigedemokraterna är. Problemet ligger i att om exempelvis Socialdemokraterna börja förespråka Sverigedemokraternas invandringspolitik så kommer snabbt Sverigedemokraterna att kräva en ännu stramare invandringspolitik.
På så sätt så kommer det politiska samtalet att ske på Sverigedemokraterna villkor vilket antagligen skulle gynna partiet. I Danmark så har Danskt Folkeparti uppenbarligen gynnats och inte förlorat på av att debatten blivit allt mer främlingsfientlig.
Sedan tror jag att det finns en genuin tvekan hos svenska mainstream politiker att anamma det förakt och avsky gentemot kvinnor, sexuella och religösa minoriteter som genomströmmar Sverigedemokraterna men som verkar saknas eller åtminstone vara mer nertonat inom Danskt Folkeparti.
Kanske är det därför Danskt Folkeparti kunnat fungera så bra med andra partier i Danmark med Sverigedemokraterna fortfarande är paria i Sverige!
Aftonbladet (Eva Franchell): ”Stenkastande skitungar (Araby) förstör för alla omkring”
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/evafranchell/article23702223.ab
Det har endast tagit 15 år för Aftonbladet att frångå det revolutionsromantiska perspektivet på stenkastning (vem minns t.ex inte Åsa Linderborgs gillande av stenkastning mot ”repressiv polis”) till att börja se samhällsproblemet. Men bättre sent än aldrig.
Det kan vara så att en reträtt från den miljöpartistiska migrationspolitiken leder till ökande krav. Felet är ändå den miljöpartistiska migrationspolitiken. SD är en produkt av övriga partier. Övriga partier har gett några herrar från BSS en gratis plattform. Men den är dyr för oss.
Att påstå att samtalet om mellanösternimporten gynnar SD är att spänna vagnen framför hästen.
SD växer på grund av;
1) Mellanösternimport av våldsbenägen antikultur baserad på fientlig religion.
2) Den svenska statens oförmåga att hävda våldsmonopol och landets gränser.
3) Import av lågutbildad konkurrerarande arbetskraft, den pressar låga löner nedåt och höga skatter uppåt. Just nu lånefinansieras import av ej efterfrågad arbetskraft.
4) Den traditionella socialdemokratiska lönepolitiken, vars syfte är att eliminera billiga jobb, dvs låga löner.
5) Det fd statsbärande arbetarpartiet, i miljöpartistiskt koppel, försöker göra två oförenliga saker i flera dimensioner;
a) importera judehatande muslimer och värna judar,
b) importera låglönekonkurrenter och hindra låglönekonkurrens,
c) lägga ner rikets värn och importera en femte kolonn.
Det är inte jordfelbrytaren som slagit av strömmen, inte en propp som gått, det är hela proppskåpet som trillat ner från väggen. De ansvariga försöker låtsas som det regnar, kallar kritiker för nazister, men odlar BSS i kuvös med kombinationen av praktik och retorik. Nu går alltså vanliga svennar och lyssnar på de fåtaliga riktiga nazisterna, sen de hundratusentals socialdemokraterna konsekvent vägrat ta i de riktiga frågorna;
1) Islam har inget i Sverige att göra, Sverige är postkristet, inte mångkulturellt.
2) Militant islam måste mötas med våld, eller helst interneras, före begånget brott.
3) Rättstaten måste alltså överträdas. I praktiken gäller den bara i postkristen kontext.
En rätt hög faktura för inställsam leksaksradikalism, oduglig nånannanism och bidragsliberalism under högt skattetryck, kan man tycka. Beslutsfattarna betalar inte själva. Vi betalar. Lars Vilks har ställt sig först i kön vid kassan, som en av oss. Däremot är exempelvis Mona Sahlin inte en av oss, utan en av våra bossar, med kreditkort utställt på oss.
Om invandringen skulle vara grundorsaken till missnöjespartier så blir framgångarna för partier som Jobbik, Sannfinländarna och Glistrups Framstegsparti obegripliga.
Missnöjespartierna bygger sina framgångar på medborgarnas frustration och behov av syndabockar. I Finnland är det de svensktalande som är de skyldiga till alla olyckor, om ”tvångssvenskan” bara försvinner så blir allt bra. I Ungern riktas folkets vrede mot judar och romer.
Sverigedemokraterna är ett resultat av svenskarnas frustrationer, inte en en misslyckad invandringspolitik. Om inte invandrarna hade funnits så hade vi haft ett parti liknande Sverigedemokraterna som hetsade mot någon annan folkgrupp.
Men i Sverige har vi inte Jobbik, Sannfinnländarna eller Glistrup. Vi har haft massinvandring, en politisk parnass som förnekar konsekvenserna och inte anpassat politiken, och sen SD. I den ordningen. Det är möjligt att om vi inte hade haft massinvandring, så skulle vi ändå ha ett klagoparti. Flera av de vanliga riksdagspartierna, tex v, kd, mp och s är klagopartier i olika frågor, vissa gjorde konststycket att klaga trots att de satt i regering, period efter period. Men nu har vi (haft) lånefinansierad massinvandring, och fått SD. SD är resultatet av den förda politiken, inte tvärtom. Det du gör kallas ”att spänna vagnen framför hästen”. Det är inte vagnen som drar, det är hästen. Alla övriga partier gör sitt bästa för att blamera SD, men skulden till deras framgångar ligger inte hos dem, de får allt serverat på fat.
Men det hade vi inte innan invandringen så där faller det argumentet, Ulf.
För det första så kom Sverigedemokraterna in i riksdagen år 2010, fem år innan den stora flyktingvågen 2015. Det är också intressant att notera att Sverigedemokraterna stor uppgång skedde före den stora vågen av asylsökande under hösten 2015. Enligt SIFO så hade partiet 14, 7 procent maj 2015 och i september 2016 ligger partiet på 15,6.
Det du kallar den lånefinansierade massinvandringen ”SL” tycks inte ha givit Sverigedemokraterna någon större uppgång.
I riksdagsvalet 2011 fick Sannfinländarna 19,1 procent av rösterna utan någon massinvandring. Att majoriteten av de andra partierna är emot en massinvandring som i Finland tycks alltså snarast göda missnöjespartier än försvaga dem
Vi har haft en stor invandring sedan åtminstone åttiotalet och Sverigedemokraterna kom inte in i riksdagen förrän 2010. Där sjönk din tes ”CeDe”!
Ungerns inställning till judar och romer är onekligen problematiskt och illavarslande.
Men när det gäller på vad olika partier i olika länder grundar sina farhågor/xenofobi; – berättigade eller förkastliga – så är det väl inte så konstigt att t.ex. finländarna i media följer vad som händer i Sverige.
Tror ni verkligen ständiga bilbränder och sextrakasserier i offentliga miljöer går våra grannländers medborgare förbi!?
Ulf har inte den intellektuella stringens som krävs för att diskutera på Vilks.net.
Ungern, den svagare hälften av Kejsardömet Österrike-Ungern, och förlorare av territorium till sina grannar vid Trianon-freden 1918, ockuperat av ryssar, med pilkorsarna som Hitlers allierade, är en olämplig jämförelse. Ett mycket speciellt land. Jobbik är strikt ungerska. Judehatet i Ungern är ungerskt, till skillnad från det ”svenska” judehatet, som importerats med muslimer från mellanöstern och nordafrika.
Ny Demokrati hette det första främlingsfientliga partiet, det sammanföll i tiden med upplösningen av Jugoslavien och Bosnienkriget på 90-talet. De var lite gamängartade och amatörmässiga, särskilt Bert har lärt sig läxan, och tankar nu pengar svenskarna lånar för att finansiera migranters uppehälle.
Bevara Sverige Svenskt hette en lite mer råbarkad gruppering med nazister vid rodret. Sverigedemokraterna är på personplanet delvis en fortsättning på BSS.
Den katastrofala utvecklingen inom islam, med grund i religionens principiella värderingar, och importen av muslimer, har levererat den fråga som gett SD växtkraft. Att tillväxten inte sker rätlinjigt beror förstås på de avsevärda trösklar som ska passeras för att en person ska rösta på SD. Det senaste årets stopp i tillväxten beror förstås på muntliga socialdemokratisk tillnyktring, när det visar sig att den inte är värd så mycket kommer än fler att gå till SD. Det betyder inte att SD kommer att lyckas, men klimatet av hat och våld kommer att eskalera. Islamister, nazister och vänsterextremister lever rövare. De vanliga partierna tittar på, och placerar näpsten på fel ställe.
Om det svenska judehatet är importerat. Varifrån har då Björn Söder, Anna Hagwall och redaktörerna bakom tidskriften Nya Tider importerat sin antisemitism ifrån ”SL”?