Dagens slända är normkritiken på museerna. Sålunda menar en rad debattörer att det finns en politisk styrning av museernas verksamhet medan andra menar att det inte finns. Som argument för det senare kan man hänvisa till regeringens direktiv där det inte finns något direkt påbud. Dock finner kulturministern det lämpligt att uttala att ”Museerna behöver befrias från politiken”.
Med eller utan direktiv är det tämligen självklart att museerna bedriver normkritik. Med bästa avsikter att vara inkluderande och agera mot rasism och den alltid framvällande högerextrema vågen. Naturligtvis hämtar detta program näring från det postmoderna postulatet om att de marginella och små berättelserna skall få plats samtidigt som de stora skall nedmonteras.
I konsten är det ingen tvekan om att detta har stor utbredning. Till en början fanns det en god vinst att hämta med en sådan inställning men alltsedan årtiondena har seglat iväg kan det kännas mer än tröttsamt; inte minst när en alltför given politisk korrekthet skall blåsa vind i seglen. Att normkritiken har blivit norm är inte någon som helst överraskning.
Angående konsten kan man travestera kulturministern uttalande med ”Konsten behöver befrias från politiken”. Med detta avses inte att konsten skall stå utanför politiken utan endast att den inte tjänar något på att vara ett politiskt ledband. Det talas ju ofta om att konsten skall vara en ”alternativ politik”. Det är alldeles riktigt men det torde inte finnas något annat att säga om det än att dess ”alternativa politik” inte är någon politik i ordets vanliga bemärkelse eftersom den lider av att på samma gång vara kraftlös och svårtolkad. Försöker man sig på att köra raka rör blir det just ingenting av den mer än att det vore ett bättre alternativ för konstnärer med sådan benägenhet att överge konsten för den rena politiken. Konstens politiska betydelse bör ligga i betraktarens val. Politiken i konsten kan inte vara något annat än politik som readymade. Och då blir det något annat.