3253: Gå över en gräns…som det heter

Postat den 2021 1 april av Lars Vilks

Uppmärksamhet är förutsättningen för att få i gång saker. Särskilt i kombination med skandalen/provokationen. I konsten är det välkänt som drivkraft men vi har sett hur det har spridit sig till politiken. Dessutom har det blivit en nödvändig del av dagens utbud som framför allt tillfredsställer det emotionella behovet. Skillnaden mellan konsten och politiken ska inte avskrivas. Den konstnärliga provokationen siktar på bestående kvalitet medan den politiska söker sin förhoppning i opinionssiffrorna. En provokation är per definition kontroversiell – den ger därför upphov till mer eller mindre intensiv debatt vilket är själva förutsättningen för att det skall fungera.

Men det väcker också frågan om alla uppseendeväckande, provocerande utspel är vinnande. Där får man svara nej även om man inte kan avgöra det omedelbart. SD:s politik har burits fram av provocerande händelser, antingen genom partiet eller genom andras förhållningssätt. Under en stor del av pandemitiden har SD försvunnit från rubrikerna för att under de senaste veckorna har återkommit genom kontroversiella uttalanden och inte minst de konservativa/liberala partierna uttalande om att öppna för överläggningar. Detta har lett till ett jordskred av diskussioner och skriverier. Frågan är vem som gynnas mest av detta. I tidigare diskussioner har det varit fördelaktigt för SD men inget är givet på förhand.

I varje fall kan man lugnt säga att en vällyckad provokation skapar känslomässigt baserade reaktioner och diskussionens nivå blir därefter. Men vi har ju fått spännande läsning om värdegrunder, vem som är tillräckligt demokratisk, 30-talets mörka horisonter samt de annalkande stormakterna Ungern och Polen. Och invecklade konspirationsteorier.

Publicerat i konstteori, politik | 2 kommentarer

3252: Stenstod och staty

Postat den 2021 30 mars av Lars Vilks

Ingen har väl kunnat undgå ledarens uttalande om vpk och demokratin. Medievänligt, skapade omedelbart stort intresse och engagemang. Man kan utgå ifrån att Ledaren äger en betydande spontanitet och är autentisk i sina utfall. Ingen list eller beräkning. Han förlorar heller inget med en sådan performance, det lilla överskridandet blir en helt naturlig polarisering. Eller som Viktor Barth-Kron uttrycker det: ”Svensk politik är ett enkelt spel. Två block anklagar varandra för fascism och kommunism under fyra år, och i slutet genomför någon Centerpartiets politik.”

Så var det detta med statyer, monument och skulpturer i bemärkelsen minnesmärken. Möjligen kan man göra en liten avvägning. Statyer är anpassade att ge en direkt koppling till objektet medan skulpturen har mer av konstnärlig gestaltning som lätt kan bli mer konst än minnesmärke. Monumentet är mer abstrakt men tydligt, oftast med text. Kirsten Ortweds Raoul Wallenberg-monument i Stockholms innerstad är ett bra exempel på slitningen mellan minnesmärke och skulptur. Inget fel på konsten men svagt som minnesmärke. Se för övrigt Robert Stasinskis artikel i KRO. Jag kan dock inte förstå varför Stasinski inte nämner de italienska ryttarstatyerna från ca 1500 utan ser upprinnelsen 100 år senare.

Nåja, Klimat-Greta har blivit skulptur utanför universitetet i Winchester eller snarare staty eftersom den konstnärliga aspekten inte är särskilt övertygande (Aftonbladet). 285 000 kostade objektet, en normal kostnad för bronsstoder. Frågan är dock om statyns uppgift, att inspirera nutid och dåtid, är värt priset.

Tidig bronsning kan i längden bli förödande.

Statens konstråd följer upp statylinjen med annonseringen av uppdrag att hylla de fem första kvinnliga riksdagsledamöterna. Påbud om figurativ framställning ingår i uppdraget.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 6 kommentarer

3251: Bockar i örtagården

Postat den 2021 28 mars av Lars Vilks

Den politiska nyhetsfronten har fått en godbit. Liberalerna, instängda och utestängda bestämde sig att ta det otillåtna språnget. Ojandet i press och sociala medier har varit imponerande. Betraktar man den politiska praktiska händelsehorisonten är det tämligen självklart att det inte kommer att ske några större förändringar även om alla förhoppningar på den kanten skulle slå in. Symboliskt är det en annan sak där kör man för full maskin. Det kostar så lite och är en storslagen känsloterapi.

Mest språkligt (konsten ligger inte så långt borta numera) sålunda. Formuleringskonsten har blivit Språket. Att säga rätt ord i rättan tid. Den skicklige kan lära sig att tala ogenomträngligt och behöver aldrig närma sig de reella problemen. En del synpunkter på detta i Kvartal.

Foucault. Visst var det en stor sak som växte fram i konstsammanhang från slutet av 1980-talet. När motståndet från den då rådande ordningen var brutet började Foucaultlärorna sin kräftgång och sin förvandling. Foucault som den rätta vägens norm då gäller det att ta sig därifrån vilket är lättare sagt än gjort i den bestämda relativiseringens herravälde. Kravet på anständighet enligt givna dagens rättesnöre kan dock skapa en viss oro i Foucaultleden sedan det framkommit att den gode filosofen tydligen hade pedofila böjelser å det grövsta. Skall litteraturlistorna ses över? (Times)

Publicerat i politik | 1 kommentar