3253: Gå över en gräns…som det heter

Uppmärksamhet är förutsättningen för att få i gång saker. Särskilt i kombination med skandalen/provokationen. I konsten är det välkänt som drivkraft men vi har sett hur det har spridit sig till politiken. Dessutom har det blivit en nödvändig del av dagens utbud som framför allt tillfredsställer det emotionella behovet. Skillnaden mellan konsten och politiken ska inte avskrivas. Den konstnärliga provokationen siktar på bestående kvalitet medan den politiska söker sin förhoppning i opinionssiffrorna. En provokation är per definition kontroversiell – den ger därför upphov till mer eller mindre intensiv debatt vilket är själva förutsättningen för att det skall fungera.

Men det väcker också frågan om alla uppseendeväckande, provocerande utspel är vinnande. Där får man svara nej även om man inte kan avgöra det omedelbart. SD:s politik har burits fram av provocerande händelser, antingen genom partiet eller genom andras förhållningssätt. Under en stor del av pandemitiden har SD försvunnit från rubrikerna för att under de senaste veckorna har återkommit genom kontroversiella uttalanden och inte minst de konservativa/liberala partierna uttalande om att öppna för överläggningar. Detta har lett till ett jordskred av diskussioner och skriverier. Frågan är vem som gynnas mest av detta. I tidigare diskussioner har det varit fördelaktigt för SD men inget är givet på förhand.

I varje fall kan man lugnt säga att en vällyckad provokation skapar känslomässigt baserade reaktioner och diskussionens nivå blir därefter. Men vi har ju fått spännande läsning om värdegrunder, vem som är tillräckligt demokratisk, 30-talets mörka horisonter samt de annalkande stormakterna Ungern och Polen. Och invecklade konspirationsteorier.

Det här inlägget postades i konstteori, politik. Bokmärk permalänken.

2 svar på 3253: Gå över en gräns…som det heter

  1. Jaha Johoansson skriver:

    Alla skriverierna om M och Kd kommer från deras fiender och är avsedda att minska deras trovärdighet. Det kan lika gärna baktända, dessutom har moderaterna och SD helt olika uppfattning om invandringen. Det är bara i aftonbladets och etc´s absurda position som där finns en allians mellan M och SD, partierna representerar helt olika socialgrupper och intressen.

    Den enda uppseendeväckade provokationen i närtid var svetsarens frikännande av vänsterpartiet från dess vidriga förflutna. Det manövreras och omdispositioneras för att få in V i regeringen när mitten havererar efter sitt självmordsuppdrag. L ändrar sig under galgen, men det är antagligen försent, priset för DÖ och JÖK är partiets riksdagsplatser.

    Kanske har vi redan så många invandrare att invandrings- och islamiseringspolitiken inte kan röstas bort, vad som återstår är lågintensivt inbördeskrig, undvika mångkulturella no-go-zoner och se sig för när man är ute på stan. Samt att betala skatt till sina plågoandar förstås.

  2. Jor-El skriver:

    Från spelteoretiskt perspektiv kan man förstå Socialdemokraternas vevande om fascism, rasism och högerextremism. Ty det är snart sagt de enda argument man har kvar för sin egen existens vid regeringsmakten.
    Har man inga egna bravader att skryta med kan man bara försöka varna för ett ännu värre scenario om andra skulle ta över. Men så blir det direkt komiskt när man samtidigt behöver rycka ut till försvar för Vänsterpartiets solkiga historia.
    Många järn i luften och många bollar i elden för Löfven som saknar talets gåva. Tur att det erbjuds bandade intervjuer i känsliga ämnen från ett vänligt sinnat Public Service, för demokratins skull…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.