2363: Å jen gång å jen gang till

Postat den 2016 4 november av Lars Vilks

Ihärdighet kan löna sig men det är en osäker strategi. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt håller fast vid att invandringen är lönsam (Aftonbladet). Det förefaller som om underlaget för sådana påståenden på senare tid har flytt sin kos. Men Reinfeldt är ihärdig och fortsätter den gamla linjen med hänvisningar till någon ospecificerad forskning. Glädjedödaren Tino Sandaji har naturligtvis förbistrat förre statsministerns optimistiska kalkyler (FB). Helt ensam om förhoppningsfulla konstruktioner är dock inte Reinfeldt. Petter Larsson serverar (SDS) en som han menar succé i ämnet ”det går bra för invandrarna”. Även den får en stram behandling av Sanandaji.

Man skulle tycka att det är dags att bestämma sig för hur sakläget faktiskt ser ut. Nu har vi fått ordningen att Sanandaji gång efter annan får rycka ut och motbevisa diverse utsläpp i en fråga som inte borde vara kontroversiell. Det är ju ändå så att om något skall åtgärdas krävs först en beskrivning av hur det verkligen ser ut.

(Dagens rubrik är ett citat från Zorn snapsvisa)

Publicerat i Samtidskonst | 38 kommentarer

2362: Brinnande kärlekshandling

Postat den 2016 1 november av Lars Vilks

Vad nytta gör konsten? I Orrenius bok kommer författaren in på ämnet genom en fråga som han ställer till yttrandefrihetsexperten Hans-Gunnar Axberger: ”Finns det någon samhällsnytta I att Lars Vilks får hålla på med sin konst?” De båda herrarna kommer fram till att konst inte behöver motiveras med nyttoargument.

Alldeles lätt är det inte att definiera ”samhällsnytta”. Det blir lätt ideologiska motiv som dyker upp. Men mitt blygsamma bidrag har intensivt väckt åtskilliga frågor i tiden. Har hela den debatten och dess förvecklingar varit samhällsnyttiga? Det lär väl vara en ideologisk fråga om tycke och smak.

Hur är det då med strängt entydiga politiska inlägg? Jag skrev tidigare om Tensta konsthalls utställning och installationen Fuel to the Fire av Natascha Sadr Haghighian. Utställningen har karaktären av en politisk pamflett. Man kan naturligtvis påtala att konstnären skapat rum och visualitet av betydelse men målsättningen är inte att ta fel på, en apoteos av kravallerna i Husby. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg var Mårten Arndtzén skeptisk. Dokumentären är en partsinlaga som medvetet utesluter allt som inte passar in. John Falkirk i DN reagerar också på ensidigheten. Per Wirtén, nu i rollen som konstkritiker, finner dock snabbt fram till sina egna käpphästar (Expressen). Lite förvånande är att Lars-Erik Hjertström Lappalainen (Kunstkritikk) ser helt okritiskt på verket. Möjligen av känslomässiga skäl (och ett revolutionärt hjärta) eftersom han blir rörd till tårar. Han ser upploppet som en kärleksakt, en kärlek till frihet, något han hämtar från sociologen George Katsiaficas ”Eroseffekt” som ”står för ett perspektiv i vilket politiska skeenden inte förstås i relation till yttre omständigheter, utan primärt i förhållande till någonting i människan, en kärleksfull frihetsdrift som ibland kan ta sig våldsamma uttryck. Upploppens rationalitet bestäms av den driften, inte av samhällets styrmedel eller allmänna reaktioner på omständigheter. Utifrån Katsiaficas skulle det vara den insidan som gör de olika revoltplatserna till en och samma. Och om utställningen är ute efter en sanning, så är det sanningen om den platsen, inte den historiska sanningen om Husby 2013.”

Allt är möjligt för en habil diskursakrobat och ingen kan förneka att Lappalainen kan sin sak. I ett trollslag har han kommit fram till, inte sanningen, utan ”sanningen om platsen”. Verkligheten är visserligen ett barskt inslag som handlar omfattande skadegörelse utförd av yngre män men antagligen skall vi se detta som en omedveten kärlekshandling.

Konst som propaganda är ett snårigt kapitel, bäst fungerar det om dess subjektiva fiktion förblir medveten eller om den kan ge upphov till flera tolkningar som skapar avstånd till proklamationen. Lappalainens insats som skapande betraktare är ett litet bidrag men räcker inte riktigt till eftersom Katsiaficas och den revolutionära ”Eroseffekten” ligger till grund för de aktivistiska projekten i Tensta konsthall. Upplopp låter bättre om det kan beskrivas som en kärlekshandling.

Publicerat i om utställningar m m | 6 kommentarer

2361: Mångkultur förr och nu

Postat den 2016 30 oktober av Lars Vilks

Året var 2006, regeringen Persson hade utropat det till mångkulturår. Höganäs var en av tre orter som särskilt utvalts. Inga slantar kom med den äran men Höganäs kommun tog av sina kulturpengar. På den tiden var mångkultur knappast något laddat begrepp. Kommunen tog kontakt med mig och stjärnkocken Niklas Ekstedt. Vi hade gjort ett annat projekt året innan. Den här gången skulle det handla om mångkultur men mycket stillsamt och idag skulle en sådan inriktning vara helt otänkbar. Har vi en stjärnkock får det handla om mat och eftersom Niklas hade goda insikter i ämnet mat i hela världen kom han snabbt fram till att uppmärksamma Kambodja, Elfenbenskusten och Peru. Min uppgift var att bygga en okonventionell serveringsplats vilket utfördes med virke från den lokala soptippen. Jag skrev om projektet på bloggen. Helsingborgs Dagblad rapporterade.

Mångfalden bestod helt och hållet av de exotiska maträtterna. Någon ytterligare mångfald kunde inte observeras. Regeringens utredningar inför kulturåret var dock av mera ambitiöst slag. Den som orkar ta sig genom textmassorna kan finna dem här. Emellertid bekymrade inte detta vare sig kommunen eller de två projektskaparna. Mångkultur, som jag uppfattade det på den tiden, var internationalisering. Det är något som låg och ligger i tiden.

Mångkulturen som politiskt program skulle snart växa till sig och dessutom bli betydligt mindre mångfaldigt. De flesta kulturer har liten eller obetydlig representation i Sverige och därför ser vi idag inte mycket av intresse för Kambodja, Elfenbenskusten eller Peru, långt mindre har man några omfattande program för att stödja dessa kulturer på det att de skall berika Sverige (man kan som ni vet inte utan vidare skriva ”svensk kultur” eftersom det är ett svårmodigt kapitel).

Thord Eriksson har skrivit en artikel i SvD om 2006 när mångkulturen så att säga kom till Höganäs. Han har också intervjuat mig. Jag har inte mycket till övers för det politiska programmet mångkultur. Vi lever i en värld av en ständigt pågående internationalisering och den utvecklingen är omfattande och sköter sig själv. Tankegången i mångkulturprojektet är att problem som kan uppstå genom friktioner mellan kulturer skall ses som något positivt vilket kan överbryggas genom att den ena eller den andra kulturen kan berikas. Eller som det egentligen är tänkt, att västvärldens postkoloniala trauma skall få befriande injektioner av andra synsätt. Vill man vara ironisk kan man ju alltid säga att vår uppfattning om t ex yttrandefrihet har fått en del material som onekligen komplicerat bilden.

Publicerat i politik, Projekt | 153 kommentarer