Vilks.net

I dessa tider kan det vara till stor hjälp och glädje att framlägga en språkspelsmanual med kontinuerlig uppdatering. Den politiska scenen förändras, inte alltför snabbt men ändå påfallande. Jag minns t ex när jag 2010 gjorde uttalandet ”Vi har för stor invandring i förhållande till resurserna”. Jag trodde mig vara på fast mark eftersom det rådde en politisk enighet kring att integrationen fungerade dåligt. Det föreföll rimligt att det skulle behövas större resurser för att ändra på detta. Men jag var vid den tiden ingen rutinerad spelare och det här uttalandet har jag lett till många påhopp. Jag borde ha insett att reglerna säger att om man för saken på tal med ett så pass direkt uttalande kommer man att tillskrivas en osund agenda.

Nå, idag ett sådant påstående inte längre något påstående. I dagens språkspel är det givet att man inte bör närmare intressera sig för att diskutera de mera problematiska begreppen och företeelserna. Det är t ex mycket enklare, och dessutom roligare, att kalla någon för ”rasist” än att säga vad man menar med det. Likaledes svingar man fortfarande med lätt hand ”alla människors lika värde” trots att dess innehåll krympt till just intet.

Men språkspelet har ett enormt intresse och den som vill botanisera i denna värld har ingen brist på material. Emellertid finns det ingen vägledning om hur man bör gå tillväga för att delta. De flesta gör det alltjämt för att visa sin tillhörighet, alltså till den goda sidan och den ”kritiska” som givetvis blir ”den mörka”. På senare tid har det uppstått ett mellanläge som är svårbemästrat för den inblandade. Går man in där kommer man att få påhopp från den goda sidan och applåder från den mörka. Det anses betänkligt. Ett vanligt sätt att försöka bibehålla sin plats på den goda sidan (väldigt få är beredda att tänka sig något annat) är att deklarera ett avståndstagande. Ett bra exempel är när Mårten Schultz kommenterar Kent Ekeroth: ”Märkligt kräva att Åkesson ska sparka Ekeroth” (SvD). Det han skriver handlar bara om vad som gäller för riksdagsmän men det kan missförstås som något slags sympati varför Schultz mot slutet fogar in sitt avståndstagande för ingen skall tro något annat.

Så kan man göra men det är ingen vacker estetik. För språkspelets möjligheter ligger främst att skapa en sammanhållen dramatik där form och innehåll kan producera en överraskande och svårbedömd vändning, dvs. att undvika de schablonartade kompositionerna. Beroende på vad man vill uppnå. Jag antar att de flesta deltagarna inte vill uppnå något annat än att behålla sina positioner och att framstå som intressanta och uppmärksammade. Men spelet har många fler möjligheter.

Ett annat exempel är Södermalmspolisen skämt om den svenska lättkränktheten. Fredrik Virtanen har med stort allvar reagerat på detta tilltag (Aftonbladet). Häri ligger Södermalmspolisen missbedömning genom att de hade alltför rätt. Svenskarna är nämligen så lättkränkta att polisen borde ha förstått att ett sådant skämt skulle uppfattas som en riktig kränkning och inte som en metakränkning. Inte av alla för här dyker mellangruppen ”liberalerna” upp, som prövar att stödja tanken på att lättkränktheten existerar. T ex Krister Thelin som mycket seriöst argumenterar kring skämtet och yttrandefriheten (SvT Opinion).

Ett annat kärt ämne är näthatet och hatarna i allmänhet. Den som skriver något kontroversiellt kan idag räkna med en omfattande hatreaktion. Det borde tas emot med belåtenhet eftersom det är ett tydligt tecken på att den framförda åsikten har nått sitt mål. Näthatarna kan dra till med en hel del invektiv men är svaga när det gäller verkställigheten och dessutom inte särskilt kreativa i sina språkspel. Det är å andra sidan i regel inte heller avsändarna som lägger för lite arbeta på formen även om det får erkännas att det inte saknas försök att hitta någon originell ingång. Problemet med näthatet är dock att det har fått status ”Jag är näthatad. Det är mycket obehagligt. Jag tvingas till tystnad.” Som det skulle kunna sammanfattas. Men statusen har fört med sig att det är svårt att skilja på äkta och falskt näthat. Hatet florerar på alla sidor men hur skall gränsen dras?

En manual för dagens politiska språkspel skulle kunna underlätta samvaron.

Förtjusande kan man kalla det kvitter som kommer från Glashuset vid Sergels Torg (SvT). Nu tar man över författarsamtalet med Tamas Gellert. Man motiverar beslutet med att det är ”principiellt viktigt” och att i ”det här fallet finns ingen konkret hotbild. Men vi kan inte ge efter för någon sorts smygande rädsla heller, utan måste stå upp för det fria ordet.”

Annars brukar man nöja sig med smygande rädsla eller är minnet så kort att man har glömt bort Anna Odells vernissage. Dit hade jag tänkt gå oannonserad och Säpo såg inga som helst problem med det besöket. Men då dök den smygande rädslan och den lokala säkerhetens sammantagna bedömning upp. Säkerhetschefens bedömning sträckte sig även så långt att han föreslog att den text jag hade skrivit i katalogen skulle tas bort. Det var då inte den konstteoretiska texten som skrämde utan författarnamnet.

Hur går fantasierna? I Gellerts fall får man anföra att hans närvaro är utannonserad med dunder och brak. Men vad man vet är Gellert inget högvilt i branschen. I mitt fall visste endast en del av personalen att jag skulle komma. Det är klart att man inte kan bortse från Jihadtätheten i Kulturhusets besättning. Och självfallet bör man inte nonchalera möjligheten av konstintresserade terrorister som skulle kunna få syn på ett intressant objekt.

Men givetvis är det inte bara där skon klämmer. Vilks kan, som det framgår av Orrenius bok Skotten i Köpenhamn, enligt Kulturhusets chef Benny Fredriksson, ha fel åsikter. Vilks har inte varit entydig.

Biljetten till Kulturhuset är alltså att vara entydig på rätt sätt. Möjligen lever då huset upp till sin stolta paroll om försvaret av yttrandefriheten och att alla är välkomna. Det där med skräcken kan dock vara ett dilemma.