Jag har nu läst genom en betydande del av Jacob Mchangamas och Frederik Stjernfelts bok MEN ytringsfrihedens historie i Danmark. Stora delar av boken är väl främst förbehållen ett danskt intresse men den senare delen är mycket givande med tanke på dagens debatt. Den delen inleds med ”racismeparagraf og hate speech” (alltså motsvarigheterna till ”hets mot folkgrupp”. Författarna berättar om hur dessa paragrafer fick internationellt genomslag och att de framför allt drevs på av Sovjetunionen som såg möjligheten att agera mot nationellt riktat hat. Kritik mot Sovjet och östblocket kunde göras till domstolssaker vilket också skedde. Men den delen blev snart inaktuell och idag har vi ett annat läge som bygger på en helt annan utveckling. I boken inleds den eran med Rushdiefallet och fortsätter sedan med en ingående skildring av den danska karikatyrstriden.
Rushdiefallet var – och är – den första genuina sammandrabbningen mellan Islam och västliga världen inom ramen för yttrandefriheten. Satansverserna utkom alltså 1988 och den 14 februari 1989 kom fatwan från ayatollah Khomeini. Rushdie fick ett starkt stöd från många håll men den historiska omvändningen av synen på yttrandefriheten blev också allt mer synlig. Författare som Roald Dahl, John Berger, John le Carré gav Rushdie skulden. Men den danska uppslutningen var helgjuten och inte minst från redaktören Tøger Seidenfaden på Weekendavisen. Nästa kapitel i den danska yttrandefrihetshistorien, alltså karikatyrstriden, skulle han helt förändra sin position som redaktör på Politiken. Och han var inte ensam om det. När Danmark blev en internationell begivenhet genom Jyllands-postens publiceringar kom det till en djup oenighet. Man kan anta att det inte är många som är insatta i hela historiens förvecklingar och dess olika konsekvenser men det får man alltså för sig i boken. Jyllands-postens kulturredaktör Flemming Rose tog initiativet till att publicera karikatyrerna (2005). Bakgrunden var författaren Kåre Bluitgens problem med att finna illustratörer till en barnbok om Muhammed (Bluitgen i Expressen). Rose har fått utstå långvariga angrepp och åtskilliga av hans kritiker står på sig som t ex Suzanne Brøgger (Berlingske).
En återkommande anklagelse i detta och otaliga andra liknande sammanhang har handlat om att man måste beskydda svaga grupper. Författarna ifrågasätter detta resonemang. I den danska striden visade det sig att den ”svaga gruppen” hade åtskilliga resurser. Den egyptiska ambassadören ingrep och så även Erdogan från Turkiet som menade ”Yttrandefriheten är viktig men det som är viktigare är vad som är heligt för mig.” Den svaga gruppen visade sig enligt många källor bestå av 1,4 miljarder kränkta muslimer. När de danska ambassaderna brann i februari 2006 kunde OIC (som representerar muslimska länder) tillsammans med EU och FN enas kring yttrandefriheten: ”Vi stödjer fullt och fast yttrandefriheten. /…/ Vi menar att pressens frihet medför ansvar och go ton samt att den borde respektera tro och dogmer hos alla religioner.” UNESCO var inte sämre utan kunde tillfoga en uppfordring till ”ömsesidig respekt för kulturell olikhet, religiös tro och religiösa symboler”.
Åtskilliga danska journalister tog för sig med tillropet ”det har ingenting med yttrandefrihet att göra”. Ett exempel är Karen Thisted (Extrabladet) när hon visar sitt förakt för Kurt Westergaard efter det att han hade blivit utsatt för ett attentat av en man beväpnad med yxa.
Det är en komplex historia som det finns all anledning att fördjupa sig i. Hur kunde det bli så att det uppstod ett massivt försvar för begränsningar av yttrandefriheten? Författarna konkluderar: ”En del av flykting- och invandrarvännerna tycks ha dragit slutsatsen att man inte enbart skulle försvara dessa människors rätt att vara i landet utan även försvara deras åsikter och uppfattningar”.
Författarna behandlar också mediernas och myndigheternas filtrering. Alltså att i görligaste mån hålla undan namn och etnicitet eftersom man fruktar en ökad främlingsfientlighet. Författarna menar att en sådan attityd i längden får motsatt effekt.
Man skall inte tro att författarna är ensidiga. De hävdar t ex islamisternas yttrandefrihet, något som den danska regeringen försöker begränsa.
Frederik Stjernfelt
