2399: Nazismen och musiken

Den politiska dimensionen av RH-projektet är tveklöst framträdande. Från början till ett eventuellt slut. Därför är också kommentatorernas insatser väsentliga för att ge tidsbilder av vad som tilldrar sig. Till signaturen ”Adam” vill jag framföra mitt tack eftersom han fungerar lite som begåvad moderator.

Specifikt har konsten inte fått så stort utrymme på sistone. Det skulle ju vara läge för en sammanfattning av vad som har hänt 2016 men jag kan inte se att det finns särskilt mycket att redovisa. Vissa förhoppningar kan man ha under 2017 som är ett ”superkonstår” med Biennalen i Venedig, Konstmässan i Basel, Documenta i Kassel samt skulpturutställningen i Münster.

Jag har just läst en bok som kan rekommenderas: Hitlers lojala musiker av Anders Carlberg. Carlberg berättar om hur den tyska musiken under naziregimen lyckades tämligen väl med att skapa ett betydande mått av kulturell goodwill. Musiken hade också de bästa förutsättningarna eftersom uppförandet av de klassiska mästerverken kan verka tämligen harmlöst även om restriktionerna var hårresande: Inga judiska musiker eller komponister tillåtna, ingen musik från fiendeländer. Givetvis var all modern musik och jazz strängt förbjuden. Ändå fick man med sig åtskilliga storheter. En del av dessa var övertygade nazister men merparten nöjde sig med att blunda och utnyttja de goda karriärmöjligheterna. Carlbergs framställning berör Tyskland, Österrike, Polen, Ungern, Norge, Danmark, Sverige. Efter regimens fall klarade sig artisterna förvånansvärt lätt undan. Ett exempel är dirigenten Herbert von Karajan som var ordentligt insyltad. Men det blev inte mer än ett par års arbetslöshet. Och för många andra blev det en tid med intensivt arbete att frisera sina cv och söka ursäkter och glömska.

Boken ger naturligtvis också aspekter på maktens attraktion. Segerrika tyskar dominerade under några år Europa och anbuden som fanns var frestande. Att glida med i ledet är den lättaste vägen – för stunden. Mer kan läsas här: SR.

00hitlers-lojala-musiker-hur-musiken-blev-ett-vapen-i-tredje-rikets-propaga

Det här inlägget postades i Böcker. Bokmärk permalänken.

19 svar på 2399: Nazismen och musiken

  1. Adam skriver:

    Tack. Snällt sagt.

  2. Från Graven skriver:

    +1 på den!

  3. sl skriver:

    Nationalsocialismen, ett tyskt nationellt översittarprojekt som slutade i krossandet av Tyskland och dess intellektuella högkultur hänvisas hela tiden till, trots att det faktiskt är överspelat. Segrarna i andra världskriget, USA´s frihandel och Stalinslaveriet, satte och upphävde gränserna i den moderna världen.Den centraleuropeiska kulturens högkulturella musikspråk, med bas i folkvisor och liturgisk musik är det väldigt många som inte kan penetrera längre, de som fötts upp på taktfast elgitarrslammer verkar inte förmå följa med kompositioner avsedda att ta tid och full uppmärksamhet i sin noggranna stämföring.

    En bok om kulturellt medlöperi innan nazismens brott var allmänt kända, och krigslyckan vänt, är förstås intressant, men transformera den till nutid. Det är fullt möjligt för dagens medlöpare att dölja sig bakom berättelser om dåtid. Numera kan man klappa sig själv på axeln som antinazist, det kostar ingenting, man kan vara socialistisk eller islamsk medlöpare, och trakassera små farbröder i Kalmar som invänder mot islamistiska taxichaufförer. Hela underhållningsmusikens trupper kallar sig vänster, utom några stycken moderata underhållare som får hålla till godo med att kallas högerextremister, i förorterna spelas fashwave utan att “musiksverige” ens vet vad det är.

    Modern nazistisk musik, så kallad “fashwave”, spelas inte av människor, utan är gjort på och av maskin. Den är repetitiv och dum och åskådliggör hur tredje rikets nazism och dagens nazism är rätt olika, hur det beror på att ramarna för mänskligt tänk har förflyttats ganska långt. Liksom förmågan att ta till sig ett längre resonemang, eller musikstycke.

    Fyra takter runt runt runt runt. https://www.youtube.com/watch?v=bNuYGxMV-xQ&list=PLptIXma0-PvL7eVXV0FpHBGvSL3Z2uv0U&index=2

    Är denna engelskspråkiga produkt släkt med nazismen, eller bara “nazichock”, dvs marknadsföring för underhållningsprodukt?

  4. Ulf skriver:

    Även i Sverige kom nationell chauvinism att bestämma tonläget i musikdebatten under mellankrigstiden. En musiker som Moses Pergament kom att obarmhärtigt förföljas som osvensk.
    Wilhelm Pettersson-Berger menade att judar (citat från artikeln i Svensk Tidskrift) ” på rasbiologiska grunder oförmögna att uppleva den västerländska musikens oumbärliga musikaliska urfenomen; tonaliteten och dess grundval i natur, ton och övertoner”
    Intressant läsning: http://www.gp.se/n%C3%B6je/kultur/musikmannen-som-f%C3%B6rsvann-1.1197279

    http://www.svensktidskrift.se/kompositoren-wilhelm-peterson-berger-i-ny-belysning/

    En intressant bok i ämnet är Petra Garberdings bok: Musik och politik i nazismens skugga.

  5. Lars Vilks skriver:

    Antisemitismen vid den här tiden är inte lätt att hantera eftersom den var så utbredd. Carlberg kallar t ex Peterson-Berger hållning för “salongsantisemitism”. PB hade dock inte något till övers för nazismen och var en av de svenska tonsättarna som starkast tog avstånd.

  6. sl skriver:

    Fascinerande om PB´s rasbiologiska tonalitetsteorier. Vår vältempererade stämning från 1600-talet är en produkt av vetenskapen, innan dess hade vi andra tonspråk. Vi kallar dem ofta kyrkotonarterna i efterhand; ionisk, dorisk, lydisk, mixolydisk.

    När vi sjunger litanian i mässan, vilket tonspråk är det vi hör? De första kristna var judar, de tog sina melodier till den kristna mässan, satte ny text, melodierna behölls men utsattes kanske för olika urval av de församlingarna runt östra medelhavet som i tangentens riktning blivit grekisk ortodoxa, syriska ortodoxa, katoliker, byzans. I vår psalmbok står det Rom, 900-talet ibland, det betyder bara att de har hittat spår av melodin där, men sannolikt är den äldre. Vår klassiska musik står på två ben, det judiska templets melodier med kristen liturgi, och de europeiska böndernas folkmelodier. Judendomen är ytterst delaktig i grunden för europeisk konstmusik, allra mest hörs det i mässans olika delar.

    Nazismen är att betrakta som ett tyskt självmord, då kan krossandet av den egna grunden ses som rationellt. När man förstör grunden rasar också huset.

  7. mohammad skriver:

    In med vadden i de gamla öronen SL – glöm bara inte att jorda foliehatten…

    https://www.youtube.com/watch?v=o6rBK0BqL2w

  8. Från Graven skriver:

    Foliehatten?

    Du menar den du har på dig, mohammad?

    mohammad skriver (2016 31 december kl. 11:32):
    First We Fake Manhattan – Then We Fake Berlin…;)

  9. sl skriver:

    Satt just med månskenssonatens tredje sats själv, tonspråket är ren Beethoven, förstås, bastardvarianter kan vara underhållande, men brutaliseringen återspeglar ingenting av upphovsmannens intentioner. Inhuman underhållning, men som sagt, tonspråket har egenvärde, även om elgitarren gör sitt bästa att dölja det.

    Foliehatt och jag befinner oss ständigt på längsta tänkbara avstånd. Jag har också mycket god hörsel, trots slitaget.

  10. Ulf skriver:

    Du Lars har ju helt rätt i att Peterson-Berger tog avstånd från Hitler. Men jag tycker ändå att han är ett så bra exempel på hur en intelligent människa som förfasades över Hitlers terror redan från maktövertagandet 1933 på 20-talet kunde hamna så fel och skriva sådana tokigheter som jag citerade i mitt tidigare inlägg.

    Mycket av konstmusiken under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet var ju präglade av en stark nationalism. Smetana beskrev det tjeckiska paradiset i “Moldau”, Glinka glorifierade det heliga Ryssland i “Livet för tsaren” och sedan har vi naturligtvis Sibelius “Finlandia”.
    Musiken var ofta en del av nationalismen och med det i bakhuvudet så är det kanske inte så konstigt att många tyska musiker förfördes av hypernationalismen i nazismen och ställde sig oförstående inför modernismen.

    Sedan finns det ju en direkt antisemitism i musiken formulerad av Richard Wagner i “Das Judenthum in der Musik”. Det finns de som anser att dvärgen Alberich i “Nibelungens ring” är en judisk stereotyp som rent musikaliskt beskrivs med dissonant musik.

    Johan Sebastian Bach beskriver i “Johannespassionen” den judiska församlingen med en mycket speciell musik som av samtiden antagligen upplevdes som mycket disharmonisk och obehaglig. Om det var ett utslag av antisemitism hos Bach eller bara en stor konstnärs sätt att uttrycka sig är fortfarande en tvistefråga bland de lärde.

  11. Lars Vilks skriver:

    Det är lätt för oss att döma utifrån vår värld idag. Våra felbedömningar syns ju ännu inte. Även nationalismen får ses i sitt sammanhang.

  12. sl skriver:

    Pontius Pilates frågade dem då, “viljen i att jag giva er denne Jesus från Nazareth fri”, men de svarade honom; “Barrabas”! Den judiska församlingen vill hellre ha Barrabas fri än Jesus. Musiken gestaltar personerna, det är upprört och konfliktfyllt i alla tonsättningar av passionshistorien, även hos Schütz.

    De första kristna var judar, frågan är om man kan ta de absolut mest centrala bitarna av kristen mytologi och kalla dem antisemitiska? Det var knappast ursprunglig intention, alla rollinnehavarna utom Pilatus och hans soldater är judar. Efterhandskonstruktioner är däremot vanliga.

  13. mohammad skriver:

    SL – bäste Music Lover

    Beethovens intentioner eller jämförelse i övrigt avsågs inte att visas – dock finner jag ett fascinerande arrangemang bakom för just elgitarr – vilken du dömde ut som enbart slammer i din initiala kommentar.

    Seriös lyssning kräver dock bra ljudanläggning och att kunna EQa ljudet efter behag.

    För övrigt – det därmed foliehatten tar jag givetvis genast tillbaka…;)

  14. sl skriver:

    Kompositionen är bra, arrangemanget är tacky, gräsligt, billigt och tarvligt, i synnerhet Yngwie-vibratot på de långa tonerna, fy faan; spypiller. Samt simpelt. Originalstudier! Detta är inte elgitarr, utan vad elgitarr gör med riktig musik. Hörselskador är minsta problemet.

  15. mohammad skriver:

    Skrev jag arrangemanget – jag menar ju kompositionen…

  16. sl skriver:

    Du skrev arrangemanget, vilket suger, men kompositionen räknas som genial. Jag spelar detta och har det i muskelminnet, två händer gör här en avancerat pardans som ersätts av maskinella trummor och jämntjockt klanglöst enstämmigt elskrål med ludervibrato i youtube-uppvisningen, men Beethovens geni tar sig igenom den elektriska Lutzendimman. Kompositionens originalinstrument kallas “forte e piano”, dvs “starkt och svagt”, det är meningen att samma fras två gånger först ska framföras starkt, sen svagt. Till exempel. Men jag gratulerar till att du upptäckte att kompositionen var bra, jag tror man ska höra den med Wilhelm Kempf eller samtida för att lära känna den. Martha Argerich är alltid bra. Eller varför inte https://www.youtube.com/watch?v=OsOUcikyGRk, som kommer upp först på google, och strax medför politiska komplikationer man kan strunta i med fördel. Opus 27 nr 2 är en föjeslagare. Obs att vi talat om tredje satsen, kommer efter halvtid. Den ska inte vara ensam, utan som toppning efter första och andra sats. Fjorton och en halv minut koncentrerad lyssning, fem gånger mer än genomsnittligt attention span.

  17. CeDe skriver:

    Kompositören var väl Beethoven och flickan framförde arrangemanget. Inte dåligt tyckte jag.

  18. CeDe skriver:

    sl menar du inte pianoforte som har kortformen piano. I Italien har jag hört att man kallar flyglar för pianoforte.
    Beethovens instrument var piano och viola.

  19. sl skriver:

    Cristofioris ursprungliga namn på sin uppfinning var “piano e forte”, man kunde spela svagt och starkt, via anslaget. Förkortat till pianoforte, sen till piano. Jag vände på steken, och det verkar ganska vanligt.

    Valentina Lisita är 43 år, misstycker kanske inte till att kallas flicka, musiken föryngrar. Hon spelar Beethoven utmärkt, enligt notbilden. Hon framför kompositionen utan att arrangera om den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.