Vilks.net

In the red corner har vi Hynek Pallas och in the blue corner Katerina Janouch. Janouch har genom internationella meriter utmanat anständighetens representant Pallas. Ännu en av talrika drabbningar som följs av ett publikhav från ringside. Det kokar i twittermaskinen och andra social medier. Självklart även på de hävdavunna (Aftonbladet, Resumé). Dessa matcher har blivit ett allt större klicknöje, enligt obekräftade uppgifter planerar medierna att placera reportage och artiklar som berör Ämnet under ”sport”. Vem drar längsta strået? Janouch var oprecis med sina uppgifter och Pallas och hans assistenter sätter in stötarna på de punkterna dock utan att lyckas med någon golvning. Skall Janouch vinna på poäng?

Ett bra exempel på en mindre lyckad strategi är Sinziana Ravinis generalangrepp på SD (GP). Visserligen använder hon sig av alla nivåer; från den brutala (åberopandet av Hitler och nazism) till högdiskursen (referenser till den teoretiska litteraturen). Det blir mest ett fäktande för att så snabbt som möjligt komma till ett avslutande dödshugg. Men det gyllene läget infinner sig inte. Ett och annat kunde vara lite mera genomtänkt. Hon anklagar SD för att ha en hierarkisk kultursyn, ”vissa kulturer är bättre än andra”. Ja, det tål nog att tänka på. Själv skulle jag mena att t ex den Saudiarabiska kulturen inte är någon höjdare. Hon undrar också ”Varför bjuder de inte in konstnärer som Makode Linde, Dror Feiler, Joanna Rytel eller Carolina Falkholt, som hotats och misshandlats av högerextremister, om de nu är så intresserade av yttrandefrihet?” Det är ju så att högerflygeln inte brukar vara överdrivet intresserad av konstnärer som bedriver aktion på vänsterflygeln. Det är ju helt rimligt eftersom vänsterflygeln inte är överdrivet intresserad av konstnärer som de ser som tillhöriga högerflygeln. Det sägs att båda flyglarna är intresserade av yttrandefriheten. Fast Makode Linde har en hygglig ställning även i SD-kretsar beroende på hans ämnesval som inte ger honom en självklar ställning i vänsterlägret.

Igen: ”Fail better”.

Katerina Janouch med artikelförfattaren

”Alltfler kulturkändisar ställer sig i brunhögerns tjänst”, lästa jag idag på FB. För den som ser det på det sättet är det naturligtvis inte några goda nyheter. Men vad gör man åt saken? Det som jag finner mest intressant i dagens pågående politiska stridigheter är strategierna. Men det verkar inte vara mycket bevänt med sådant.

Idag debuterade Özz Nujen på Expressen som opinionsbildare. Något överraskande blev hans inlägg inte något annat än en omtagning av PK-valsen: Det är bara bra i Sverige, landets ekonomi är strålande, brottsligheten sjunker, arbetslöshetens sjunker osv. Men en nagel i ögat är att folk har blivit oroliga. Detta beror på Sverigedemokraterna som sprider rykten om att Sverige inte skulle vara den bästa av världar.

Alltså den gamla vanliga, men hur tänker Nujen? Att de som läser han text äntligen skulle förstå hur allting ligger till och att det enda problem som finns är att inte rösta och stödja SD?

Tilltron på det som skrivs i medierna är inte vad den har varit. Men det hindrar inte att man gärna tar till sig av de åsikter som man redan har bestämt sig för. Därför får igen och igen läsa och lyssna på omtag av åsikter som om detta skulle vara en strategiskt framkomlig väg. Man får dock konstatera att PK-tvivlet har brett ut sig och är väl den mest markanta förändringen på kartan. Och dessutom den besvärande gruppen av kulturkändisar och liberaler som har börjat avvika från det som allmänt rekommenderas av de anständiga.

Strategiskt sätt har SD haft den enklaste resan. Det visade sig, och det hade man säkert inte tänkt ut från början, att skandaler, uthängningar och bashing gav en motsatt effekt gentemot vad kritikerna hade förväntat sig. Det blir lätt en sådan impuls att det måste vara något här som inte får komma fram utan måste förtryckas. Och något är det ju hur som helst vilket magnetiskt kunde föras över till det ständigt misshandlade offerpartiet. På lite vingliga vägar har väl partiet försökt göra en strategi av detta.

Att försöka sig på en position mellan de anständiga och de fördömda är svårt men har ändå kommit till stånd. Den möter som sagt ett hånfullt motstånd från vissa håll. Ett absolut villkor är att en mellanposition tar entydigt avstånd från SD och försvarar sig med att man verkar för att partiet inte skall växa.

Özz Nujens bidrag är nog att han drar i de gamla tåtarna utan att vara varse den sedelärande ramsan: ”Fail, fail again, fail better”.

Upplagt är det att ta ut de satiriska svängarna i försiktighetens korridorer. För onekligen skriver han rappt och fyndigt, Jens Ganman (blogg). Sakta men säkert kommer man därhän att det blir lite för förhoppningsfullt och Ganman är inte ensam om att dra några varv på ängsliga uttalanden och rubriker. Tanken var naturligtvis god från mediernas sida. Onödigtvis bör man inte göra för mycket åt enskilda feltramp eftersom det alltför lätt kan leda till främlingsfientlighet och rasism. Många läsare drar givetvis långtgående slutsatser av enstaka händelser. Men det blev en kampanj med allt ängsligare blickar åt alla håll. När SD kom in i bilden blev det också ett givet slagord att till varje pris förhindra att partiet växte. Och vi fick dessutom avancerade utgåvor av den teoretiska rasismen, alltså att om något kunde tänkas av någon som rasism bordet det övervägas seriöst. Inget att skoja om.

God draghjälp ges ständigt av opinionsbildarna som inte ger tappt i första taget. Om man inte har något särskilt att skriva om kan man skriva det man brukar en gång till. Det kan inte uteslutas att några håller med. Ett bra exempel är Lars Lindströms (Expressen) senaste litterära mästerverk.