I den politiska teaterns stora flöde får jag inskjuta en viktig konstnyhet. Konstnären Markus Andersson som stämts av fotografen Jonas Lemberg, vann i HD. Målningen Svenska syndabockar som återger Christer Pettersson efter Lembergs foto och som citerar William Holman Hunts 1800-talsmålning The Scapegoat betraktas som ett självständigt konstverk. Målningen efter fotot är placerad i ett nytt sammanhang. Det är ett viktigt prejudikat. HD:s dom.
Ingen kan klaga på upptågen och tilltagen. De beslöjade ministrarna startade en större föreställning. En del skribenter har försökt dra till att handla om klädkod men det är naturligtvis inte saken. Det är dock lätt att förstå de stunder när de höga idealen kommer på kollisionskurs med realiteterna. Principer är en fin sak och så länge det inte har några konsekvenser är det lätt att hålla sig till sådana. Det roliga med slöjparaden var förstås att reträtten blev så visuell och talande. Men skam den som ger sig, ministrarna samlade sig till en hattparad. Vi tycks hamna i musikalen: Damer på cabaret, från det politiska till det spralliga. Nu väntar jag bara på ett dansnummer med höga bensparkar.
Trumpen håller igång och lyckas varje dag få ett fullständigt mediegenomslag. Som läsarna inte har kunnat undgå kom Sverige i centrum. Det är klart att hans kritik var osaklig men frågan är hur osakliga politiker får vara. Det är en vanlig företeelse.
Nog så vågat har Naomi Abramowicz kommenterat den upprörda händelsen med att påpeka att Sverigebilden inte är vad den har varit. Landet som velat se sig som föredöme för alla andra nationer bemöts inte längre med artighet och beundran.
Det är lätt att gå vilse i sina värdegrunder. Ett flagrant exempel är Ekerö bibliotek som inte vill köpa in Tino Sanandajis bok Massutmaning eftersom man har fått för sig att den skulle ha ett stötande innehåll. Alice Teodorescu (GP) berättar historien om att det en gång var ett bibliotek där man kunde låna Mein Kampf men inte Massutmaning. Men blott den senare hade felaktiga värderingar.
Den nye konsthallschefen Mats Stjernstedt har inlett med en utställning som man inte kan annat än applådera: Rosa Barba i stort format. Barba är ett stort i konstvärlden (ranking 222) och blev allmänt känd i slutet av 00-talet. Hon arbetar med film och video. Främst förknippas hon med analoga filmprojektorer. Dessa spelar en stor roll i utställningen, väldiga maskiner som fortfarande är i full funktion för att visa celluloidremsorna.
En utgångspunkt för Barba (och det är hon inte ensam om) är Robert Smithson Landart-projekt Spiralformad vågbrytare från 1970. Den är ett exempel på skulptur/projekt-idén som kom med den konceptuella konsten. Spiralformad vågbrytare är en fysisk skulptur men den består också av texter samt en film. Barbas omfattande installation i konsthallen har en centralpunkt Blind Volumes (2016), en konstruktion som liknar en skulptur av balkar men som innehåller filmer med olika teman.
Konstnärer som visar videoinstallationer kan ha det svårt att finna en balans mellan den fysiska uppställningen och de filmer som visas. Ofta blir det filmerna som är huvudsaken. Barba har lyckats väl med att ge en sammangjuten framställning av film och de fysiska miljöerna där filmerna utspelas. Den tekniska apparaturen är sevärd, så sevärd att konstnären själv inte vill göra för stor affär av saken. Det kan påminna om ett museum över gamla projektorer. Själv menar hon att valet av analog film är dess högre kvalitet.
Det är välgörande med att tolkningarna av installationen och filmerna har en öppen karaktär, ej inlåsta i något bestämt statement. Vi kan därför glädja oss åt att finna ett utrymme för en estetik som inte har något fixerat socio-politiskt mål.
Den får varmt rekommenderas.
Mats Stjernstedt och Rosa Barba vid pressvisningen
Blind Volumes
Projektor med filmvisning (From Source to Poem)
