2428: Massutmaning

Jaha, så har jag läst mig genom Tino Sanandajis bok Massutmaning. Ingenting tyder på annat än att Sanandaji har gjort ett noggrant arbete och åstadkommit det första samlade grundmaterialet kring invandringens problematik. Boken och Sanandaji har blivit politiskt möjlig. För några år sedan skulle den ha åstadkommit ett ramaskri. Det finns dock fortfarande åtskilliga som tar avstånd. Som man kan förvänta sig är Anders Lindberg på Aftonbladet inte någon supporter: ”Han driver en politisk tes hämtat från internets djupaste hålor. Det han skriver är inte sant, inte vetenskap och bör inte tas seriöst.” Citatet finns i Expressens intervju. Och man kan konstatera att Sanandaji har fått ett gott mottagande i den tidningen (och även på många andra håll). I en annan artikel i Expressen uttalar sig Stefan Jonsson om det samband mellan invandrare och kriminalitet (som Sanandaji framhåller i sin bok).

”Den vänsterorienterade kulturskribenten Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, hävdar att det knappast finns något samband mellan invandrare och kriminalitet. Han säger att etniskt ursprung är helt irrelevant för att förstå varför brott begås.
Väger vi in sociologiska och ekonomiska variabler i ekvationen är det väldigt svårt att peka på något samband mellan invandrare och kriminalitet. Det är en ideologisk förenkling som används för att göra invandrare till syndabockar, säger Stefan Jonsson.”

Sanandaji känner förstås väl till detta resonemang men påpekar det inte alltför långsökta sambandet mellan invandring och socio-ekonmiska variabler. Det skulle vara intressant att veta hur Jonsson ser på detta. Men problemet för Jonsson är förmodligen att boken har skrivits: ”Stefan Jonsson säger att ”Sanandaji bidrar till en livsfarlig demonisering av invandrare”. Det här har varit igång länge, redovisas kostnader, socio-ekonomiska problem, kriminalitet i förbindelse med invandrare finns en rädsla att det kan öka främlingsfientligheten. Detta har i sin tur lett till en rad mytbildningar om vad som egentligen gäller. Länge kunde man gång på gång få sig till livs att invandringen var lönsam vilket den naturligt nog inte kan vara med en arbetslöshet som har ökat från 23 % 2006 till 54 % 2016. Inget land har satsat så mycket på åtgärder och projekt för integrering som Sverige. Något mätbart resultat tycks inte ha uppnåtts.

Sanandaji har skapat sig en mellanposition, alltså att kunna föra en kritisk diskussion om invandring utan att förlora sin auktoritet. Han har tagit avstånd från SD något som med förtjusning citeras i Expressen. Men det är klart att han fortfarande är ett rött skynke för vänstersidan som dock inte har kommit med några sakliga motargument gentemot det han lägger fram i sin bok. Massutmaning är ingen munter läsning men förmodligen nödvändig för den som vill delta i en seriös diskussion. Sedan vore det intressant med några mera djupgående recensioner, trots allt befinner sig många av resonemangen på en relativt hög nivå och det finns ju andra experter utöver Sanandaji. Vi får väl se om det kommer något sådant genmäle.

Har en sådan bok något intresse för konsten? Jo, det skulle jag vilja påstå. Det är inte ovanligt att konstnärer arbetar med migrationsproblematik. Tyvärr är det så att sådana projekt är starkt ideologiskt styrda och därför är det otänkbart att man skulle vilja lyssna på vad Sanandaji har att säga. På Tensta konsthall pågår en kurs i migrationens historia och problematik och vad som försiggår där (i samarbete med bland annat Södertörn högskola och t ex är Stefan Jonsson en av föreläsarna) har en annan vinkling.

Publicerat i Böcker, politik | 77 kommentarer

2427: En önskan om snävare gränser

Det tycks aldrig ta slut, klagandet på yttrandefriheten och åberopande av dess gränser, Nu har Alexandra Pascalidou har fått nog efter att riksdagsledamoten Hanif Bali ryckt ihop och Pascalidou känner sig kränkt (Expressen):

”Jag använder mig av exakt samma yttrandefrihet när jag kritiserar henne som hon använde sig av när hon till exempel kallade mig homofob i direktsänd tv för några år sedan. Någonstans får Alexandra Pascalidou bestämma sig. Tycker hon att yttrandefriheten ska gälla alla eller bara för henne själv?
Pascalidou själv håller inte med – och menar att det är ohederligt av Bali att gömma sig bakom det hon kallar för ett ”yttrandefrihets-kamouflage”.
Yttrandefriheten har sina gränser och det står i vår grundlag, det borde en riksdagsledamot ha koll på, säger hon.”

Samma gamla visa, att inte skilja på yttrandefrihet och en önskan om god ton.

Publicerat i yttrandefrihet | 5 kommentarer

2426: Go Go samt böcker ha sina öden

Bekymmer, bara bekymmer i konungariket. Efter stöket i Rinkeby blev en av de centrala frågorna vad man skall (om man alls skall) kalla de områden där det förekommer stök. ”No-go”-zoner anses av många opinionsbildare vara en olämplig benämning. Man kan alltid vara lite postmodern och se språkets makt som avgörande. Skapar man ”no-go”-zoner med ett ord är det risk att det blir så. Om det var så från början kan man i postmodern övertygelse strunta i. Det börjar och slutar med språket. Det kan göras underfundigt och får man säga undanglidande som i dagens Expressen där polismannen Erik Åkerlund hävdar att det rör sig om något som han kallar för ”go-go”-zoner. I dessa zoner arbetar polisen, säger han. Så var väl det problemet ett minne blott: Från no-go till go-go.

Tino Sanandajis bok fortsätter att vara ett irriterande inslag för mången god medborgare och opinionsbildare. Två bibliotek vägrar köpa in den eftersom den strider mot mänskliga rättigheter eller något i den stilen. Lisa Magnusson på DN har dock en annan uppfattning om bibliotekens uppgifter.

Irritationen har tagits till nya höjder genom intressanta insinuationer från Johannes Klenell. Tino skriver på FB:

”Förläggare Johannes Klenell försvarade igår bibliotekens censur av min bok. Idag skriver han en fascinerande konspirationsteori om Massutmaning.
Genom resonemang a lá ”stål smälter inte” om Twin Towers bevisar han att boken omöjligen kan ha sålt slut, att den måste vara Print On Demand, att den nog inte finns på förlagssystem, att jag ger bort böcker gratis och att jag omöjligen kan haft råd att beställa så många exemplar. Han säger om andra tryckning på tio tusen ex. ”Låter helt omöjligt. Det tar uppemot 4 veckor att trycka en bok”
Det är komiskt att se härdsmältan, men också talande att dessa vaneföreställningar gillas av etablerade journalister på public service, Kulturredaktör för Flamman, Timbroit Mattias Svensson och
Ordförande för Sveriges unga muslimer. Arena Opinions Jenny Lindahl skriver konspiratorisk: ”På adlibris är den i danskt band och på bokus häftad. Det är också konstigt”
Läs gärna träsket av bittra konspirationsteorier och missunnsamhet. Kan dessa aggressivt ologiska människor ge min bok en rättvis behandling?
Jag fick flera erbjudanden att ge ut min bok på etablerade förlag, men tack vare ert stöd hade jag 632.000 kr i kapital och därmed möjlighet att ge ut boken själv med professionell typsättning och grafik, och med avtal om 30.000 böcker att tryckas ut i Riga i tre omgångar. Tredje tryckningen har redan lagts in. De som inte klarar av att sälja fem hundra ex av sina böcker använder det faktum att jag lyckades ge ut en bestseller på eget förlag som svepskäl för censur. Om hatvänstern och deras fejkliberala svans vill läsa sig hur man ger ut böcker ekonomiskt ger jag gärna de tips pro bono, så de slipper parasitera på skattebetalare.”

Det kan ju vara så att Tino är en notorisk bedragare som bara distribuerat ett fåtal exemplar av boken. Allt jag vet är att det helt säkert existerar två exemplar. Ett har jag själv liggande på bordet och idag såg jag ett andra exemplar hos en bekant. Man får dock inte bortse från möjligheten att Tinos bok misshagar Klenell och en del andra med åsikter.

Publicerat i Böcker, politik | 63 kommentarer