De stora konstevenemangen börjar närma sig. Störst blir som vanligt Venedigbiennalen. Den tävlar med Documenta i Kassel (och Athen som blir en geografisk utpost). I Venedig blir det en manifestation för konsten medan Documenta tydligtvis kommer att köra en politisk linje.
Nå, curatorn för Venedigbiennalen (som öppnar i juni) Christine Macel har alltså konsten som sitt huvudobjekt, något som hon formulera så här:
“Today, in a world full of conflicts and shocks, art bears witness to the most precious part of what makes us human. Art is the ultimate ground for reflection, individual expression, freedom, and for fundamental questions. (…) The role, the voice and the responsibility of the artist are more crucial than ever before within the framework of contemporary debates. It is in and through these individual initiatives that the world of tomorrow takes shape, which though surely uncertain, is often best intuited by artists than others.
Viva Arte Viva is an exclamation, a passionate outcry for art and the state of the artist. Viva Arte Viva is a Biennale designed with the artists, by the artists and for the artists. It deals with the forms they propose, the questions they pose, the practices they develop and the ways of life they choose.”
Det är stora ord hämtade från den gedigna överambitionen som ingår i konstens rekvisita. Och det var ett tag sedan någon intresserade sig för vad konsten egentligen är för något. På senare tid har den styrts av socio-politiskt innehåll som gärna häftar sig vid de alltmer uttjänta slagnumren normkritik och postkolonialism. Så man kan fråga sig varför konsten skulle vara särdeles viktig i denna ”svåra” tid vi lever i (det brukar alltid vara så att man lever i svåra tider och då kan man alltid skjuta in att konsten behövs mer än någonsin – vad detta nu skulle innebära).
Macel har bakat in sin biennal i nio ”Trans-paviljonger”. Det är inte lite det och kortfattad handlar det om följande:
“The Pavilion of Artists and Books: The material and spiritual worlds of artists, in particular through their relationship with books, texts and knowledge in its broadest sense, which is a recurrent theme in several artists’ works.
The Pavilion of Joys and Fears explores the relationship between the individual and his own existence, his emotions and feelings or the ones he tries to generate.
The Pavilion of the Common in the Arsenale is concieved around the work of artists exploring the notion of the common world and the way to build a community, as a way to counter individualism and self-interests, which represent a worrisome threat in today’s troubling climate.
Likewise, the Pavilion of the Earth is centred on environmental, animal and planetary utopias, observations and dreams.
The Pavilion of Traditions: More and more artists explore not only contemporary or recent history, but also a more distant past, as if fired by the fever of archaeology, excavation, re-interpretation and reinvention.
In the Pavilion of the Shamans, many artists subscribe to the definition of the artist as a “shaman”, and there are also those who become “missionaries”, as per Duchamps’s definition, stirred by an internal vision.
The Dionysian Pavilion celebrates the female body and its sexuality, life and pleasure, all with joy and a sense of humour, and features numerous works created by female artists.
The Pavilion of Colours can be described as the “fireworks” at the end of the journey through the Arsenale, where all the questions presented in the preceding pavilions come together.
The Pavilion of Time and Infinity: In the final chapter the notion of time re-emerges with a new metaphysical quality, within borgesian mazes and speculations of a future that is already embedded in the present, or in an ideal infinity.”
Curatorns statement och struktur är här synnerligen närvarande. De stackars konstkritikerna kommer, vilket naturligtvis inte är något ovanligt, att få recensera curatorns kreativa verk och bedöma om de inflikade konstverken ger tillräcklig trovärdighet åt upplägget. Och till slut och evnetuellt finna enskilda intressanta verk som på ett eller annat sätt kan stå för sig själv.
Det kan i bästa fall bli fint och korrekt. Några omvälvande inslag lär man inte se men ett och annat kan säkert fyndigt. Och även för den skeptiske är Venedigbiennalen alltid en stor konstfest ur vilken man kan se var konsten står. ”Var konsten står” är förmodligen relativt lätt att bestämma även långt i förväg. Den stor säkert där den har stått ett bra tag.