2365: Länsstyrelsens legionärer rycker ut

Som sagt var, Nimis påbörjades 1980. Länsstyrelsen ingrep 1982 och startade därmed en rättsprocess som i olika omgångar skulle pågå i 20 år. Men trots en långvarig period utan några ingripanden från myndigheterna (så när som på ett fall med ett dött träd för några år sedan) är dramat i detta avseende inte slut. I fjor kom vandalerna och satte eld på Vindarnas Torn. Länsstyrelsen vädrade morgonluft och såg en möjlighet att kanske kunna bli av med det gamla problemet. Det är ju så att jag alltsedan livvaktsskyddet inte har samma möjligheter att vistas vid Nimis. Även detta vill länsstyrelsen gärna dra i för att kunna agera mot verket.

Nå, till slut kunde man inte hålla sig utan bestämde sig för en polisanmälan. Den gäller det torn som länsstyrelsen betraktar som nyggnation. I själva verket är det en av de få delar som överlevde branden och som jag nu har säkrat. Den överenskommelse jag sedan många år haft med länsstyrelsen innebär att jag sköter underhållet och därmed tar ansvar för säkerheten. Länsstyrelsen har därför skriftligen medgett att jag får underhålla verket. Alternativet hade varit att länsstyrelsen skulle bära ansvaret vilket de naturligtvis inte var särskilt benägna att göra.

De ansvariga på länsstyrelsen är idag ett yngre garde eftersom det är lätt att räkna ut att de som tidigare varit inblandade i Nimisprocesserna har pensionerats. Upp och pröva sina vingar! Nu får vi snart se om det blir åka av. Under alla omständigheter bidrar länsstyrelsen återigen till verkets expansion med den säregna form av kreativitet som denna myndighet kan åstadkomma.

Publicerat i Nimis | 5 kommentarer

2364: Om vådan av likheter

Subjektiva tolkningar av konat, jo konsten är sådan att den överlåter fullföljandet av ett verk till åskådaren. Men det innebär inte att alla tolkningar är lika intressanta. Till ett konstverk hör sådant som en given kontext, att, som Arthur Danto underströk, konst handlar om något. Därmed kan man också förstå att konstverk kan missuppfattas eller bli föremål för helt personliga utläggningar.

Detta är värt att tänka på när man skall ta sig an författaren och muslimen Navid Kermani, vars uppmärksammade bok från 2015 får en entusiastisk recension av Peter Cornell (Expressen). Kermani ger sig på konsten utan att ta hänsyn till kontext och konsthistoria. Sådant kan vara skojigt ibland men det blir aldrig mer än att någon gång kan även en bild höna hitta ett korn. Man får också förstå att en sådan skrift blir ett inlägg i kulturdebatten där man kan heja på det som verkar vara mest politiskt korrekt, för den goda sakens skull.

Man kan grubbla vidare från Kermanis grubblerier om kristendomen och helvetet.
”grubblar Kermani över den kristna förkärleken för helvetesskildringar medan man i islam i stället fantiserar om det sköna, sensuella paradis som väntar efter döden”

Man får erkänna att Islams religionsstiftare visste hur han skulle vädja till en bestämd målgrupp. Hans ivrigaste konsumenter (och det gäller väl än) är den patriarkaliska mansgruppen och där kan man slå fast att sex säljer (kombinerat med mat, servering och bekvämlighet). Ett överväldigande antal jungfrur per manlig capita väger betydligt tyngre än hotet om helvetets elände. Även om man får erkänna att det gått rätt hyggligt för kristendomen.

Cornell blir själv indragen i de billiga poäng man kan ta hem genom att se yttre likheter mellan konstverk och annat. Modernismen och Gerhard Richter blir ett broslag till den islamska visualiteten menar han. Man kunde lika gärna hävda att Duchamps pissoar blir ett broslag mellan konst och sanitetsindustrin. Vad gäller Richter är hans utsmyckning i Kölns katedral en återanvändning av hans färgkombinationer från 1966 och 1974. Och varför han gjorde dessa färguppsättningar på 192 resp 4096 hänger samman med hans livslånga undersökning av måleriets natur.

Publicerat i Böcker | 8 kommentarer

2363: Superkonståret, Aten

Superkonståret har inletts med Documentas utställning i Aten. Documenta är alltså uppdelat på två städer. Huvudutställningen i Kassel öppnar den 10 juni. Det stod sedan länge klart att curatorn Adam Szymczyk skulle komma med en politisk utställning. Valet av Grekland var en del av detta projekt. Jag har inte sett utställningen men det finns ändå plats för en kommentar utifrån den ström av recensioner som har publicerats. Szymczyk har i varje fall kommit med ett speciellt curatoriskt grepp. Han menar att publiken skall sudda ut sin kunskap och börja ett nytt lärande genom den konst som kan upptäckas i Aten. Denna uppmaning innefattar också att betrakta annat än det som direkt ingår i utställningen som möjlig konst/kunskapsväg. Men den friheten är inte så obetingad eftersom han samtidigt deklarerar att vi måste visa politiskt ansvar och agera som politiska subjekt istället för att lämna det till de folkvalda. Och han spär på med att det råder ett sorgligt och förfärligt politiskt läge som drivs av ekonomiska och neoliberala formler. Det är nödvändigt att mobilisera kollektiv energi och att handla.

Därmed är vi tillbaka på det välbekanta. Curatorn gör sitt kraftlösa politiska statement som dock inte kan tillbakavisas av konstvärlden. I övrigt är det nog så att utställningsmaterialet och konstnärerna fungerar som vanligt. Szymczyk har gjort en mångkulturell utställning där det också ingår minoritetskulturer som t ex samer och indianer från Anderna. Migration och identitetspolitik är förstås en del av innehållet. Som brukligt finns det gott om konst som är intressant nog och många av deltagarna är mer eller mindre okända för de flesta i konstvärlden.

Konsten som politisk mobilisering är, som jag ofta påpekat, ett utomordentligt ineffektivt instrument. Varje konstnär är hänvisad till att det först och främst skall skapas ett konstverk (This is a work of…) och för att få till ett sådant måste det göras intrikat vilket medför att det är specialdesignat för konstvärldens särskilda publik. Det ser visserligen fint ut, stora ämnen tas upp, vackra ord och symboler förs fram. Längre kommer man inte. Den fundamentala bristen på verklighetsförankring är typisk för konsten.

Men man skall inte gnälla för mycket. På stora utställningar finns det alltid mycket att se och som kan läsas på annat sätt än genom curatorns statement.

För den som vill fördjupa sig är här några recensioner.

Expressen (Nils Forsberg, skakad av terrordramat i Stockholm, söker tröst men finner ingen sådan i utställningen utan vänder sig till de antika museiföremålen)
Aftonbladet
Art-Magazin
ArtnetNew York Times

Publicerat i om utställningar m m | 113 kommentarer