Så har vi igen det här med de traditionellt figurativa målarna, alltså de som har sin utgångspunkt i framför allt 1800-talsmåleriet. Några utställningar i Stockholm, främst Urban Larsson på Sven-Harrys Konstmuseum och sedan flera på Galleri Agardh & Tornvall (Johan Patricny, Christopher Rådlund, Nick Alm) har aktualiserat problematiken kring hur man skall se på denna företeelse.
Under den modernistiska eran var det helt marginaliserat. Man erinrar sig uttalandet: ”Han laserar, det svinet.” Så kom postmodernismen och relativiseringen. Då fanns det inte längre något hinder för att välja vilket uttryck som helst. Dock att det var underförstått att det utfördes med tillbörlig distans. Den problematiska distansen (dock en osäker historia, hur kan man veta hur det förhåller sig?) gjorde att återbruket av äldre stilar inte kan kallas för pastischer. En äkta pastisch är också utförd med distans men utan egentlig ironi, snarast som en lekfull variation där det finns ett utrymme också för samtiden). Det akademiska nyfigurativa måleriet är inga pastischer och inte heller några postmoderna ironier.
När postmodernismen övergick till den internationella samtidskonsten blev utrymmet lite mindre eftersom det dök upp moraliska krav i kölvattnet på konsten som social kritik. Några större kontroverser kan inte noteras men i Sverige var det en stark reaktion 2009 när Edsviks konsthall visade ett antal figurativa konstnärer. Förskräckta kritiker såg 30-talets ideologiska akademism. I någon mån kan alltså denna figurativa konst, i all sin stillsamhet, verka provocerande.
En av dem som var mest provocerade 2009 var Jessica Kempe och hon har inte gett upp den positionen. I DN går hon lös på Urban Larsson och hela den figurativa rörelsen. Det är klart att när man på Sven-Harrys hemsida citerar Roger Scruton hänger man ut ett rött skynke. Kempe är förfärad och lyckas se ett verkligt hot mot den konst hon anser att man skall ha. Hon försöker sammanfatta:
”Trots att strömningen är spridd över världen är stilen lätt att känna igen med sina ödesmättade scenerier, gråbeige bakgrunder och bruna färgskalor, folktypsläror, ålderdomliga könsroller och mytologier. Inte särskilt realistiskt. Snarare ett visualiserat rollspel som hoppat över två hundra år av färgvetenskap, optiska fakta och postkoloniala studier.”
Tydligen vet hon väldigt lite om det nyakademiska. Hennes beskrivning gäller inte ens dem hon räknar upp. Hade hon följt det som händer på t ex Art Renewal Center kan man konstatera att där visas otaliga variationer med ständiga pristävlingar i landskap, porträtt, stilleben osv. Inte för att det är alltför imponerande. Merendels är det uppvisningar i avancerad teknik. Ofta rör man sig i samtiden men det brukar inte hjälpa. Naturligtvis kan man urskilja sådant som utan vidare kan försvaras och jag menar att de konstnärer som i det här sammanhanget är omtalade kan räknas dit. De varierar teman och hållningar som är tämligen välkända från 1800-talet, men skapar sitt eget. Det är ingen större skillnad gentemot samtidskonsten där positionerna är ungefär desamma (som framgår av citatet ovan är det viktigt att man kommer ihåg ”postkoloniala studier”). Man varierar den sociala kritiken på lite olika sätt ibland bättre, ibland sämre.
Strängt taget får man säga att den nyakademiska stilen har etablerat sig. Den utgör ingen fara för den rådande diskursen men utgör i varje fall en liten uppstickare. Det finns ingen anledning att den inte skulle få visas i seriösa sammanhang. Sådant sker dock inte ofta.
Dan Backman (SvD) låter sig inte provoceras. Man kan hantera det här på ett sakligt sätt.
