Den lilla skälvning som retromåleriet har skapat kommenteras av Clemens Poellinger (SvD). Intressant nog tycks det figurativa retromåleriet vara det enda som stör ordningen i konstvärlden. Det man håller fast vid är en klassisk estetik och det kan bli för mycket för samtidsagenterna. I övrigt kan man lugnt säga att man får göra vad man vill utan att bli attackerad. Modernisterna har kommit tillbaka men befinner sig automatiskt längre ner i hierarkin. Samtidskonsten brottas med problemet att den inte lyckas utmana sig själv och tycks främst vara inriktad på att hävda sitt berättigande genom samhällsmedvetenhet. Samtidskritiken är klar över problemet men lastar inte konstnärerna utan curatorerna som har synnerligen svårt att få till någon riktigt lyckad utställning med tema och curatorns statement.
Figurativt måleri förekommer som samtidskonst och dit får man räkna Ditte Ejlerskov som just har färdigställt ett porträtt av den tidigare danska statsministern Helle Thorning-Schmidt. Porträtt kan någon gång inta en plats i samtidskonsten men vanligtvis brukar det röra sig om expressiva eller stiliserade sådana. Ditte Ejlerskovs porträtt försvaras av Thomas Millroth (SDS) och jag kan hålla med honom om att det finns en signifikant pose i målningen. Porträttet är relativt noggrant utfört utan att det går över till att hävda sig som måleri. Det är inte så svårt att få till en framställning i den stil Ejlerskov har valt. Men utöver posen, alltså statsministerpositionen, är det svårt att undgå några skavanker. Halsar är inte det lättaste eftersom dessa består av fina in- och utbuktningar som med stor möda får skuggas eller laseras fram. Även om det är svårt att ta ställning till ett måleri i digital form kommer man inte ifrån att Ejlerskov tycks ha gett upp halsen. Den avslutas med en håla i halsen och en fettring däromkring. Händer tillhör också den besvärliga delen av ett porträtt och då speciellt fingrarna. Någon större möda tycks Ejlerskov inte ha lagt vid detta.
