2368: Porträtt

Den lilla skälvning som retromåleriet har skapat kommenteras av Clemens Poellinger (SvD). Intressant nog tycks det figurativa retromåleriet vara det enda som stör ordningen i konstvärlden. Det man håller fast vid är en klassisk estetik och det kan bli för mycket för samtidsagenterna. I övrigt kan man lugnt säga att man får göra vad man vill utan att bli attackerad. Modernisterna har kommit tillbaka men befinner sig automatiskt längre ner i hierarkin. Samtidskonsten brottas med problemet att den inte lyckas utmana sig själv och tycks främst vara inriktad på att hävda sitt berättigande genom samhällsmedvetenhet. Samtidskritiken är klar över problemet men lastar inte konstnärerna utan curatorerna som har synnerligen svårt att få till någon riktigt lyckad utställning med tema och curatorns statement.

Figurativt måleri förekommer som samtidskonst och dit får man räkna Ditte Ejlerskov som just har färdigställt ett porträtt av den tidigare danska statsministern Helle Thorning-Schmidt. Porträtt kan någon gång inta en plats i samtidskonsten men vanligtvis brukar det röra sig om expressiva eller stiliserade sådana. Ditte Ejlerskovs porträtt försvaras av Thomas Millroth (SDS) och jag kan hålla med honom om att det finns en signifikant pose i målningen. Porträttet är relativt noggrant utfört utan att det går över till att hävda sig som måleri. Det är inte så svårt att få till en framställning i den stil Ejlerskov har valt. Men utöver posen, alltså statsministerpositionen, är det svårt att undgå några skavanker. Halsar är inte det lättaste eftersom dessa består av fina in- och utbuktningar som med stor möda får skuggas eller laseras fram. Även om det är svårt att ta ställning till ett måleri i digital form kommer man inte ifrån att Ejlerskov tycks ha gett upp halsen. Den avslutas med en håla i halsen och en fettring däromkring. Händer tillhör också den besvärliga delen av ett porträtt och då speciellt fingrarna. Någon större möda tycks Ejlerskov inte ha lagt vid detta.

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

20 svar på 2368: Porträtt

  1. sl skriver:

    Är det inte så att övertygande avbildning av människor är det svåraste inom konsten rent tekniskt sett?

  2. Lars Vilks skriver:

    Det beror på vad du vill lägga in i “övertygande”. Porträttörer brukar ofta något idealisera sina objekt vilket brukar mottagas med tacksamhet. Om något blir alltför övertygande i negativt hänseende kan det bli protester. Man skall komma ihåg att även fotografier är svåra att få “övertygande”. Trots den objektiva återgivningen händer det ofta att man inte är sig lik. Tekniskt sett är händer och fingrar svårare än det betydelsebärande huvudet men de drar bara till sig blickarna från konnässörerna.

  3. sl skriver:

    Jag menar att människor tittar betydligt grundligare och mer detaljsökande på en annan människa än på havets rörelser eller inlandsisens skrapmärken på en bit granit. Människans rörelser följs med större vaksamhet, därför ser vi också tydligare fel på avbildningen av en människa.

    Varför är händer svårare att avbilda än ansiktet? Är det rörelsen?

  4. CeDe skriver:

    Porträtt målade idag görs väl nästan uteslutande med ett foto som förlaga vilket kanske gör bilden mer exakt men också mer onyanserad.

  5. Lars Vilks skriver:

    Nyanserna och förskjutningarna på små ytor är många fler än i ansiktet. Ta bara en titt på ditt finger. Där finns en nagel som skall ha en annan ton än fingret, ofta skall det också finnas ett blänk som inte ligger över hela nageln. Den översta delen av en nagel är ljusare än den övriga delen. Ovanför den brukar det finnas en tunn strimma av fingertoppen. Nagelmarkeringen är mycket finstilt och på båda sidor skall man ha en lämplig hudfärg. Sedan har ett finger två leder med små rynkor. Varje finger får dessutom skuggas i kanterna ofta med en mycket liten skiftning. Därefter har man att ta itu med knogarna som sticker ut med sin ljuset och markera groparna däremellan. Sedan skall färgerna på fingrarna stämma överens med varandra… etc…

  6. sl skriver:

    Att samtidskonsten misslyckas med att utmana sig själv är en spännande sentens. Det konstnärliga problemet är ändå det intressantaste, alla de politiska tendenser som döljer sig där bakom saknar liksom mod, skickar räkningen till någon annan och har inget att säga. Konsten brukar däremot vara samtidens spegel. Är brist på självkännedom och oförmåga till att lyfta sig själv vår tids spegelbild?

    Det klingar bekant. En slags Romsonkänsla.

  7. Ludvig K skriver:

    Ytterligare en tendens på att konservatism och värde är det nya avantgardet.

  8. sl skriver:

    Tack för svaret Lars, saker och ting kommer ibland ut i fel ordning från slussen. Det har hänt att jag försökt avbilda saker, jag var en entusiastisk anhängare av ämnet teckning i skolan. Jag har antagligen slarvat vid händerna, det ser ut att vara fallet med bilden ovan också.

  9. Per skriver:

    Stilmässigt kommer jag att tänka på John-Erik Franzéns porträtt av kungafamiljen 1984-85, men hans arbete har väl högre kvalitet? Då 1985 kändes det otrendigt och gammalmodigt för många. Idag är JEFs måleri Up to date?

  10. Lars Vilks skriver:

    Kungaporträttet var en speciell uppgift och uppfattningen om det har knappast ändrats.

  11. Per skriver:

    Lars
    Vilken är då den vanligaste uppfattningen om JEFs “kungafamiljen” bland konstetablissemanget?

  12. Lars Vilks skriver:

    “Sådär”. Uppgiften är mycket svår, ett officiellt grupporträtt som ger föga utrymme för konstnärlig frihet.

  13. Per skriver:

    När jag tittar på det danska porträttet så kommer jag i vanlig ordning att tänka på fotografiska porträtt som gjorts i samband med/inför tv-programmet Kulturfrågan Kontrapunkt av Eva Beckman och Ella Petersson, dels detta i Expressen
    http://www.expressen.se/kultur/varfor-sa-unket-svt/
    och dels ett som affischerats på stan med dessa två.
    Det som det danska och dessa svenska har gemensamt är att de ganska tydligt visar personer med makt, och att de utstrålar en bestämd auktoritet som gränsar till ett AUKTORITÄRT förhållningssätt till de som betraktar porträtten.
    Däremot JEFs porträtt av kungafamiljen ser mer ut som ett familjeporträtt, iofs en välbeställd familj, men som utstrålar en öppen mjuk vänlighet, där alla familjemedlemmar får komma till sin rätt, och där kvinnan/modern tycks ha en central roll. Men utan det auktoritära maktuttrycket som jag ser i de andra samtida porträtten. Osv.

  14. sl skriver:

    Jag tittar en gång till på målningen av Helle, och finner den ful.
    Kan den ha en subversiv underton jag missat?

    Är detta kanske ett kritiskt kvinnoporträtt, med en osolidarisk antifeministisk politisk tendens full av Feltänk som Sanningsministeriet skulle ha förbjudit om det upptäckt Saken, men den politiska tendensen ses endast av invigda?

    Eller är den illa gjord, så att jag kan missuppfatta den av misstag?

    Se vilka tankar en målning kan väcka.

  15. R Berg skriver:

    Sedan skall färgerna på fingrarna stämma överens med varandra… etc…, skriver Vilks.
    MEN den typen av svårigheter är ju i första hand problem för amatörmålaren. Den avancerade porträttören söker ju istället den sammanfattande linjen och/eller den varsamt generaliserade färgytan och penselföringen, typ vår mästare på porträtt alla kategorier: Zorn.

  16. Lars Vilks skriver:

    Det beror på vilken stil man avser. I det här fallet var det ingen impressionistisk teknik. Med Zorns svepande svung kan man förenkla problemen. Men då väljer man en bestämd stil.

  17. sl skriver:

    Kallas den stil som Ditte Ejlerskov använt vid något särskilt namn? Hur ser du på själva stilen. Du skriver att den inte kan hävda sig som måleri, och det förstår jag, men vad kan den då hävda sig som?

  18. Lars Vilks skriver:

    Det finns inget stilnamn, Ejlerskov knyter in an till någon bestämd porträttradition. Man kan säga att det rör sig om ett realistiskt men förenklat återgivande med lite karikerande drag. Den kan hävda sig, som Millroth skriver, genom att statsministerns position är markerad.

  19. Per skriver:

    Lite uppdaterad socialrealism?
    Fast nu en stark och fast beslutsam kvinnlig politiker.

  20. Per skriver:

    Spånar vidare på den tankegången:

    Hon tror väl inte så mycket på PARTIET längre
    men dest mer på sig SJÄLV och att kvinnor kan också …
    Och det är ju alltid något.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.