Alldeles snart skall jag och den övriga konstvärlden ta ställning till Venedigbiennalen och Documenta. Några stora förväntningar bör man inte ha. Vi vet redan att det råder stor enighet om att konsten är fruktansvärt viktig i denna svåra (det brukar dock alltid vara svåra tider) tid då högerkrafterna väller fram över världen tillsammans med populism och kapitalismens marknadskrafter. Konstvärlden tyr sig gärna till postkolonialismen vars popularitet inte tycks avta. En orsak är att det är ett säkert kort. Spelar man det vet man att det är svårt att kritisera. Om det inte kommer att hända så mycket under 2017 verkar det inte heller särskilt lovande för 2018. Redan nu har curatorn för nästa års Berlinbiennal Gabi Ngcobo annonserat att hon skall göra en postkolonial biennal. I vanlig ordning är det maktstrukturer och hierarkier som skall falla som käglor: “key starting points will be strategies of self-preservation as acts of dismantling dominant structures and building from a non-hierarchical position.” (artnet)
Postkoloniala biennaler har varit på tapeten under omkring 15 år. Intresset har medfört att vi har kunnat se ett stort inflöde av konstnärer från hela världen. Detta har i sig varit en intressant förnyelse men i längden kan man inse att konstens överskridande inte kan tillgodoses genom att ett antal nya nationer kommer med i spelet. Alla lär sig att spela samma spel, det spelar inte så stor roll varifrån de kommer. Ngcobo har sina säkra referenser som alltid är i svung:
”I do think that when speaking about the project of decolonisation we need to be clear that it is a project that sets out to change the order of the world but, to quote from Frantz Fanon, an Afro-Caribbean thought leader, ‘it cannot come as a result of magical practices nor of natural shock, nor of friendly understanding’ (cited from: The Wretched of the Earth). Decolonising means creating new configurations of knowledge and power – and that can be a messy procedure. The curatorial process can be a space to reflect on these processes as well as to pose enabling questions for dealing with a world driven towards misconceived and dangerous wars.” (Goethe.de)
Nå, Ngcobo dämpar förväntningarna med konstens kärleksarbete:
“For me, ‘a labour of love’ is working towards a goal that would intend to help humanity no matter how small the gesture is, almost like contributing a drop of water on the mind river knowing that that would help the river flow.”
Konstens politiska kärleksarbete torde te sig på den nivån. Vill man något mer borde man nog sikta på att hjälpa konstens flod att rinna. Där går det att bidra med mer än en vattendroppe.