Åsa Linderborg fortsätter med sitt försvar av yttrandefriheten (Aftonbladet). Saken är förstås den ständigt återkommande frågan om Nya Tiders deltagande på bokmässan. Som Linderborg framhåller är det tydligen svårt för motståndarna att komma med några övertygande motiveringar. Tidningen i sig innehåller inget som kan störa ordningen utan man får antyda att man tror att skribenterna har agendor som man inte vill acceptera. Men som det ser ut verkar det vara det syndrom som Linderborg nämner: yttrandefrihet är bra om man tycker som jag.
En annan sak som jag händelsevis har stött på är trotjänaren Jürgen Habermas. Född 1929 och central representant för Frankfurtskolan har han fått utstå det postmoderna angreppet där han har fått spela rollen som förloraren i uppgörelsen med modernismen. Numera våras det igen en smula för Habermas sedan de postmoderna banderollerna har förlorat åtskilligt av sin övertygelse. Habermas har under senare år uppmärksammats för sin hållning i det post-sekulära samhället. Det handlar alltså om religionens roll i samtiden. Hans skrift Mellan naturalism och religion kom 2005 (här är en recension) men är inte inaktuell. Tvärtom. Habermas har en generös inställning till religionen och det mot bakgrunden att den har varit förutsättningen för Upplysningen och det sekulära samhället. Han påpekar hur treenigheten har fått sin plats i det sekulära förnuftet: Det övergripande förnuftet, den otänkbara tilldragelsen och vägen mot det icke-förfrämligade samhället. Så är det sekulära tänkandet uppbyggt, det krävs en ideologi som man måste ha rätt medvetande för att fatta, uppenbarelsen genom en nyupptäckt tankegnist eller en revolution och så förhoppningen om att allt skall bli bättre blott man följer föreskrifterna.
Nå, Habermas tänker sig att det är självklart att samhället måste försvara det sekulära men samtidigt lära sig av de troende. Och vice versa. De troende måste söka sekulära argument för sin tro medan de sekulära skall fundera på gränserna för tro och vetande. Det är ju alldeles utmärkt men svagheten ligger naturligtvis i att han förutsätter ideala parter i målet. I praktiken finns problemen i att det från de troendes sida helt saknas vilja att tänka i sekulära termer. Habermas är knappast till någon större hjälp för att reda ut kollisionerna mellan de religiösa och de sekulära. Däremot är det en annan sak i det att Habermas försvara Upplysningen som det enda tillförlitliga sättet att närma sig världen och samhället. Efter all postmodernism relativism är det uppfriskande.
