Vilks.net

Ett centralt ledmotiv i Documentautställningen är ”glömska”. ”För att bli ett politiskt subjekt är det nödvändigt att glömma” som curatorn uttrycker det. Vad som skall glömmas är den rådande maktens undervisning, dvs. västvärldens uppfattning. Mäktiga anspråk i en konstutställning.

Uppfattningar kan variera. Aftonbladets Ulrika Stahre är mycket nöjd med de angelägna frågorna medan Expressens Therese Bohman och Nils Forsberg är kritiska och undrar var konsten har tagit vägen. Man kunde också säga att vi har ett konstteoretiskt problem. Konstteorin har försvunnit och ersatts med sociala och politiska läror. Men en sådan glömska är svår att genomföra eftersom det är svårt att ersätta en konst som har ett givet ursprung. I grund och botten är konsten uppbyggd som en kritik av det alltför etablerade. När vi har nu har fått alla dessa angelägna frågor alltför väletablerade är det svårt att tro att konsten har hamnat på rätt väg.
Documentautställningen är inte dålig, den uppfyller samtidens krav. Visserligen inte utan åtskillig kritik men det hör till. Med så många angelägna frågor utspridda i en global världsordning kan man inte få med mer än en bråkdel av det som egentligen, ur rättvisesynpunkt borde ha visats.
Konsten försåtliga uppgift, att bryta mönstret, har dock ingen plats i ett sådant sammanhang. Det behövs ännu lite mer utmattning av den rådande diskursen.

Documentautställningen har öppnat i Kassel. Det är naturligtvis en stor begivenhet i konstvärlden och är alltid en markering om vart konsten är på väg. Men eftersom det inte finns någon större rörlighet i dagens konst är det snarast en uppvisning om vad man har ägnat sig åt under det senaste decenniet. Vad utställningen skulle sikta på har varit känt länge och det blev också ungefär som man har tänkt sig: En politiskt orienterad manifestation av det obligatoriska: den västerländska skuldbördan, det postkoloniala perspektivet, kampen mot fascismen och den globala kapitalismen.

Trots att det har visat sig att konstens möjligheter att påverka är närmast obefintliga vill inte heller curatorn Adam Szymczyk ge upp den populära tanken på att konsten och konstnären skall visa vägen till en djupare förståelse av samtidsproblemen. Jag har inte sett utställningen men ser man genom receptionen är det tydligt att den visuella faktorn inte är särskilt stark. Eftersom utställningen visar upp en rad globala problem blir det mycket information och mycket papper som skall läsas. Så hamnar där man brukar hamna, vad är det väsentliga, konsten eller det angelägna innehållet?

I all sin ambition att göra upp med kapitalismen kommer det gamla vanliga, någon måste betala kalaset. Hälften av kostnaderna står skattebetalarna för, den andra hälften kommer från sponsorerna. De stora sponsorerna är Deutsche Bank och Volkswagen. Och dessutom från en rad kända gallerier.

Det speciella med den här utställningen är skalan. Att genomföra en konstens politik med många okända namn från hela världen har man inte sett tidigare. Men curatorn är dirigenten och han har naturligtvis valt det som passar in.

Vill man vara lite cynisk kan man säga att Documenta kommer att påverka konstmarknaden. Här finns en rad nya namn som det kommer att satsas på.
Här finns två recensioner för den som vill fördjupa sig:
Artnet
Welt