För ett par dagar sedan citerade signaturen Inge från ett tv-program att 98 % av all samtidskonst var skräp. Skräp är väl att ta i men gallringen är hård och det mesta försvinner. I sin bok om konst och ekonomi skriver Don Thompson att det i London finns ungefär 40 000 verksamma konstnärer och ungefär lika många i New York. Av dessa 80 000 är ca 75 superstjärnor, 300 är framgångsrika med stora gallerier bakom sig. Nästa nivå utgörs av omkring 5 000 som delvis har gallerirepresentation men som är tvungna att komplettera sina inkomster med undervisning, skrivande eller understöd. Man beräknar att ca 30 000 konstnärer i London och New York går runt i städerna och prövar att få gallerikontakter. Det lyckas sällan.
Konstscenen var tidigare mycket lättare att överblicka. Antalet konstnärer, totalt sett, var mindre och verksamheten koncentrerades till tämligen klara frontlinjer. Det är inte några större problem att identifiera t ex Picasso och Matisse som ledande banbrytare liksom deras efterföljare. Och för hela 1900-talet är det inte särskilt svårt att sålla ut de intressantaste insatserna. Men när vi kommer in på 2000-talet genomgår konsten en väldig expansion och vi får tämligen plötsligt samtidskonstnärer från hela världen samtidigt som bedömningsgrunderna blir oklara. Att det blir oklart hänger samman med att innehållet, kontexten tilldelas en huvudroll. Och denna kontext bygger alltså framför allt på sociala och politiska ämnen. Som en följd av detta blir det nödvändigt att ta hänsyn till könsfördelning och etnicitet när en utställning skall ställas samman. Curatorn får en överordnad roll att hålla samman konstvärldens utspel och varje större utställning innebär en recension av curatorn. Medan konsten tidigare har aktiverat sig genom överskridande förnyelse tillkommer mäktiga hinder för att fortsätta den linjen. Curatorn kan inte verka överskridande eftersom denne är bunden vid sin roll som förmedlare och rättvisefördelare. Ett annat hinder är att institutionerna vill visa den mest aktuella konsten vilket betyder att den begränsas av institutionernas värdegrunder.
Samtidskonsten är våldsamt produktiv och det är helt uppenbart att det mesta måste försvinna. Ingen konsthistoria kan innehålla så mycket som det nu produceras över hela världen. Och för att hålla det levande måste det också bekräftas och diskuteras i konstvärlden. En del kan ändå räddas genom att man bibehåller nationella konsthistorier, dvs. verk och verksamheter som inte får plats i den internationella översikten. Eller skapar sådana eftersom många länder inte har någon tradition för västerländsk konsthistoria (för det är den som är utgångspunkten).
Sedan kan man fråga sig vilka verk och vad som skall ta plats i den internationella konsthistorien. Det är möjligt att konsthistorien, i varje fall från början av 2000-talet och decenniernas framöver kommer att skrivas som händelser. Alltså att konsthistorien blir en beskrivning av vad man har uppmärksammat. Med de stora utställningar i centrum. Vilket betyder att konsten är bunden vid att vara strängt tidsbunden.
