2400: Försvunnen konstindian

Postat den 2017 9 juli av Lars Vilks

Vem får vara indian? Det kan man sannerligen fråga sig när man följer ordväxlingen kring konstindianen Jimmie Durham (artnet). Durham, en högt rankad konstnär (94) och alltjämt högaktuell. Han har under många år gjort sig gällande i konstvärlden som den synnerlige intressante indianen. Men så nu detta totala förnekande från hans egen stam som tydligen inte alls är hans egen stam. Stammen finner det orättvist att så mycket intresse samlas kring Durham när det finns andra konstnärer med rätt ursprung. Det lär dock inte hjälpa. Inte för att någon, inte ens de mest renläriga, skulle åberopa social konstruktion (i dessa fall gäller stränga raslagar) utan för att det är svårt att rubba en så stark position som Durhams. Han klarar sig nog även om han visade sig vara en fakeindian.

Publicerat i om utställningar m m | 6 kommentarer

2399: På sitt sätt kontroversiellt

Postat den 2017 5 juli av Lars Vilks

Det kan bli så att ett konstverk blir starkt kontroversiellt utan att konstnären och konsten blir inblandade. Graffitikonstnären Pärra Andreasson (jag känner honom sedan lång tid) fick i uppdrag att måla tre stora porträtt. De avmålade var kriminella från Fittja. Målningen placerades offentligt och motiverades med att den skulle tjäna som förebild för ungdomen. Det verkar lite märkligt och det är det också som framgår av den här artikeln i Expressen. Där kan man också läsa att Edda Manga och Mattias Gardell har försvarat den med hänvisning till ”alla statyer i Östermalm som hyllar kungar som för flera hundra år sedan gjorde sig kända för tortyr och korruption.” Sådant har man hört ofta, den historiska dimensionen brukar förnekas.

I varje fall är det så att det inte rör sig om ett kontroversiellt konstverk utan enbart om placering och användning. Hade verket ställts ut i en konsthall hade det fått en helt annan funktion eftersom den då hade fått med sig en konstkontext.

Publicerat i politik | 4 kommentarer

2398: Documentalt och demonstrativt

Postat den 2017 3 juli av Lars Vilks

Documentautställningen har recenserats i Omkonst av Kristina Maria Mezei. Hon lyckas med att sammanfatta de documentala aspirationerna (utan ett spår av ironi):
”Återkommande teman är kolonialismen och dess följder nu och då, kapitalismens omåttlighet, hänsynslös miljöförstöring, nyliberalt marknadstänkande och nationalism, patriarkalt förtryck, diskriminering på grund av hudfärg, härstamning, sexuell läggning och kön, krig och flykt… ja, det är en rad av våld och orättvisor som behandlas i ofta långa, visuellt och verbalt redovisande verk. Gärna som film och läsbar text men också i form av objekt och visuella referenser, citat samt som performance och interaktiva iscensättningar.”

Så kan det bli när man vill mycket. En helt annan sak är den hett diskuterade frågan om Nordiska Motståndsrörelsens deltagande i Almedalen. Bland många andra protester samlar sig 73 debattörer och kräver ett stopp (Aftonbladet). Även om man kan tycka att det bara är att kasta ut dem så har man problemet om vilka kriterier som skall gälla. Om t ex någon grupp förordar revolution skall de då förbjudas att demonstrera?

Den oro som de 73 känner sammanfattas i tre argument. Att deltagande normaliserar. Jag tror inte alls det. Om det sker en normalisering skulle det bara betyda att NMR i grunden ändrar sina ståndpunkter. Gör man inte det är man rätt och slätt omöjliga. Att de utgör ett hot mot individers säkerhet, mänskliga rättigheter och demokrati. Här blir det samma problem på revolutionsflygeln. Att kriminalisera för att göra det svårare med finansiering. Ja, även där kan det slå åt ett håll man kanske inte tänkt sig.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 2 kommentarer