40 nordiska konsthallar vill veta vad de är värda (SR Kulturnytt). De funderar på vad konstnärligt värde är för något. När de har tänkt färdigt skall det bli en rapport. Man kan tycka att lite konstteori skulle räcka långt. Svaret kunde levereras på några minuter. Men det är inte saken, det handlar om politik. Hur konsthallarna skall berättiga sin verksamhet.
Konstnärligt värde är inget problem alls. Konstvärlden bestämmer det och där finns inga stora motsättningar. Det som gäller, det gäller. Om man t ex ser på sommarens stora utställningar, Venedigbiennalen och Documenta kan man iaktta att man snabbt brukar enas om vilka verk som är de bästa. Det är tämligen enkelt eftersom dagens konstvärld är homogen. Krånglar man om något så är det hur politisk konsten skall vara. Men det är ingen stor konflikt eftersom starkt politisk konst inte kan visa upp mycket mer än sin politiska impotens.
En annan sak är vad samtidskonsten är bra för. Då inte för konstvärlden (där är man nöjd med att slå fast vad som är bra och glädja sig åt det) utan för allmänheten. Allmänheten visar nämligen inte det intresse för konsten som den borde (enligt nämnda företrädare). Man märker lätt i texten att det är där skon klämmer. Konsthallarna visar upp rätt värdegrund och tar upp postkoloniala ämnen som borde vara nyttiga för allmänheten. Hur mäter man värdet på ”ny kunskap, ett leende eller en rynkad panna, eller ett möte”, frågas det. Problemet är väl snarast bristande entusiasm och en given publik från delar av den bildade medelklassen. Man prövar också tanken att mindre konsthallar skall vara plantskola för uppåtgående konstnärer. Men det förskjuter bara problemet. Vad berättigar de större institutionerna ur samhällets synpunkt?
Vi har hört det här om och om igen. Konstvärldens företrädare är övertygade om att de har något av största värde som tyvärr inte uppskattas av en större publik. Vill man nå en större publik får man visa konst som man egentligen inte vill visa.
Det är bara så att samtidskonsten är elitär. Retoriskt kan den pröva att berättiga sig genom att slå an en ton som hämtas från de rätta värdegrunderna. Men det är enklare och rakare att försvara det elitära. Samtidskonsten har trots allt status. Mindre konsthallar har förstås svårare att hävda sig eftersom det lokala intresset inte är stort. Det borde ändå vara relativt lätt att skapa uppmärksamhet och publikt intresse om arrangörerna kunde visa upp lite kreativitet. Idag är det så att curatorerna bör ansvaret för vart det bör.
En starkt ”emerging” samtidskonstnär, Basim Magdy (stillbild från film 2014)
I et tv-program ble det hevdet at 95% av samtidskunsten er søppel.
Mengden mennesker som klarer å skille ut søppelet fra god samtidskunst er forsvinnende liten. Selv samlere, som man får anta er mer enn vanlig opptatt av kunst, er avhengige av rådgivere.
For ”vanlige folk” er samtidskunsten stort sett irrelevant. Likevel må de jobbe og betale skatt for den. For de 95 prosentene som er søppel også. Det virker urettferdig.
Ingen vet längre vad konst är värd i Sverige annat än i pengar, samma gäller för svensk kultur i allmänhet. Saker tycks glömmas fort.
Tv-programmet jeg viste til: https://tv.nrk.no/serie/thomas-og-den-vanskelige-kunsten/MKTF77000215/sesong-1/episode-2#t=9m3s
Jeg vil gjerne få legge til at serien på seks programmer fra NRK er vel verdt et besøk. Thomas Alkärr ”vet lite om kunst, men har alltid drømt om å forstå og elske den. Nå legger han ut på sitt livs reise og stuper inn i en for ham hemmelig verden.”
En sak som er meget kjent fra Norge er krangelen om nyåpningen av en del av Bergen kunstmuseum, også kalt KODE. Åpningen ville trolig forløpt i det stille hvis ikke dronning Sonja ble invitert til å stille ut bildene sine. Kjendisfaktoren ble vanskelig for deler av kunstverdenen og vi fikk faktisk en kunstdebatt i norske medier.
Men nå har jeg skrevet fire av fem kommentarer under denne bloggposten. Det får holde.