Det händer då och då att Sinziana Ravini får ett ideologiskt utbrott (Aftonbladet). Sådant sker när något går emot hennes heliga övertygelse. Den som utmanat allt det hon aktar är den här gången Lars Anders Johansson som har gett ut boken Att dansa efter maktens pipa. Johansson får kategoriseras som kulturkonservativ och det är alltså där skon klämmer.
Jag skulle tycka att även den hårdföra konstvänstern kunde visa en vilja till att diskutera med meningsmotståndare. Detta med tanke på hur dåligt konstens politisering fungerar utanför de egna leden och tillika problemen kring konstens identitet, berättigande och dess nuvarande stiltje.
Men så icke en rasande Ravini som bemöter med Johansson med kraftfulla påhopp: ”För här målas fan på väggen på var och varannan sida: Kulturbyråkrater är korrupta. Det svenska kulturarvet har sopats undan från museerna. Vi håller på att bli ett historielöst, obildat folkslag. Och så vidare.”
Ja, det är sådant som har diskuterats tämligen länge. Man skall inte överdriva omfattningen men det är naturligtvis motiverat att framhålla några välkända problem.
Efter ett par spalter kommer Ravini in på en av sina absoluta hatfavoriter, Roger Scruton, estetikern som är en hjälte bland kulturkonservativa. Scruton gillar inte de mer anslående delarna av samtidskonsten, vilket knappast kan förvåna någon. Men smaken är olik. Han tycker att Tracey Emin är degenererad och det är väl inte helt oriktigt men vad spelar det för roll? Man får tycka vad man önskar. Å andra sidan kan man inte komma ifrån att Scrutons position som försvarare av den klassiska estetiken har förstärkts. Vi får nog tänka oss att en fortsatt diskussion om konstbegreppets förändring tvingas förhålla sig till den spekulativa estetiken. Scruton är väl inte det starkaste namnet men han är ganska oförarglig. Om man inte ser rött varje gång man ser något som inte passar in i det enda tänkbara.
Slutharangen är upplivande:
”Kultur måste skyddas från marknadskrafterna, annars får vi ett aggressivt, konkurrensinriktat djungelsamhälle.
I mångt och mycket är vi redan där, men det kulturpolitiska stödet erbjuder ett rättvisare samhälle, ett samhälle där fler människor kan bedriva eller konsumera en smal och risktagande kultur. För det som är smått i dag kan bli stort i morgon och tvärtom.”
Jag tycker att man kan komma med ett bättre försvar för kulturpolitiskt stöd än det här. Det är trots allt så att kulturkonsumenterna är den bildade medelklassen och delar av överklassen. Vem som ägnar sig åt ”risktagande kultur” kan man med intresse fråga sig. Det är möjligen jag som har gjort en gest åt det hållet men å andra sidan har jag inte fått något kulturpolitiskt stöd. Och så givetvis sektionen svenskhet:
”Det är väl precis det, antar jag, som Johansson inte gillar: att kultur inte är statisk, att kanon förändras, att kulturidentiteter är kalejdoskopiska, att flera av våra starka opinionsbildare är svenskar med andra kulturella erfarenheter än den ”typiskt svenska”. Annars skulle han inte angripa Baker Karim eller Behrang Miri, som gjort så mycket för att demokratisera det svenska kulturlivet.”
Jodå vill man vara lite elak kan man, som demokratiseringsexempel, påminna om att Karims påhopp på Heberlein eller Miris justering av Tintin i Kongo. Den sistnämnda skriften har en ständig aktualitet sedan det framkommit att Botkyrkas kommuns bibliotek ej censurerat densamma utan blott bränt den gamla och införskaffat en uppdaterad nyutgåva.
