2445: Dagens ranson

Postat den 2017 6 oktober av Lars Vilks

Konstvärlden har inte så mycket att erbjuda. Artnet rapporterar att det numera finns gott om politisk konst även på konstmässorna men att den är svårsåld. Det som i någon mån kan vinnas är att curatorerna, som flitigt besöker konstmässorna dras till den politiska konsten och på så sätt kan det gynna konstnären och galleriet genom uppmärksamhet på viktiga utställningar.

Politiken erbjuder betydligt mer. Som vanligt har man de kära nazisterna. Ann Charlott Altstadt tar åter igen upp frågan om vilken roll uppmärksamhetshysterin spelar (Fokus). I konsten heter det ju att betraktaren skapar verket. Man får se något liknande i det här fallet. Betraktarens fantasi kommer i rörelse och då det är fritt fram att tolka saken ur ett känslans perspektiv blir det alltmer konspiratoriskt.
Så har vi tv-serien Bert som har råkat ut för en välkänd form av censur (Expressen). De gamla programmen följer inte den rådande värdegrunden och för barnens skulle tar man bort det olämpliga. Om det nu är för barnens skull. Jag skulle nog tänka mig att det främst är de vuxna som har problem. Främst genom att om man inte gör något kommer kritiken från de renläriga att växa till en orkan.

Så går en dag igen. Morgondagens fortsättning bjuder förmodligen inte på några större överraskningar i debattläget.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 3 kommentarer

2444: Räkna med bråk (som det gamla radioprogrammet hette)

Postat den 2017 3 oktober av Lars Vilks

Åsa Linderborg har alltid stått upp för yttrandefriheten och hon fortsätter konsekvent, idag i en artikel i Aftonbladet. Hon konstaterar att det är svårmodiga tider. Hon skriver att Marianne Lindberg De Geer på en alternativ bokmässa försökte förklara varför hon stödde Makode Linde och den där Vilks. Hon skall ha använt det strängt förbjudna n-ordet flera gånger. Enligt vad Linderborg skriver, och det verkar högst troligt, blev det dålig stämning i lokalen. Känsligheten och ängsligheten är i dessa dagar synnerligen utbredd.

Och från de ängsliga hållet flödar också konspirationsteorierna där man föreställer sig NMR, Nya Tider och SD som en sammanhållen åskvigg i den svenska tryggheten. Enligt visan De komma med stöveltramp. Verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Först och främst kan man, som Linderborg gör, undra vem som får vara med på en korrekt bokmässa. Allt som sticker ut med minsta marginal får klippas bort. Och själva ”yttrandefriheten” blir också en slagpåse, något påhitt som extremhögern bollar med för att, som det heter ”normalisera” det extrema.

Det är med andra ord mycket bråk i bullerbyn.

Publicerat i yttrandefrihet | 107 kommentarer

2443: Att vara samtidskonstnär eller inte

Postat den 2017 2 oktober av Lars Vilks

Vem är samtidskonstnär och vem är inte? Ja, man bör lämpligen utvidga fältet och också se vem som är samtidscurator, samtidskritiker och andra agenter. Det är inte så svårt, man kan t ex börja med de stora evenemangen som Venedigbiennalen och Documenta. Curatorerna som väljs till dessa evenemang är uppenbarligen i samtidens hetluft. När de i sin tur väljer konstnärer får man ett antal exempel på relevanta samtidskonstnärer. Kritikerna som skriver är också en del av denna konstvärld. Med det sagt får en del reservationer göras. Hilma af Klint blir inte någon samtidskonstnär för att hon blir vald att delta i Venedigbiennalen. När curatorn gör det valet är det för att visa en aspekt av sitt tema. Ett ännu mera uttalat exempel på detta är Tintoretto som visades på en tidigare Venedigbiennal. Verken fanns redan i Venedig men flyttades in i biennalen och blir då en del avsamtidskontexten. Äldre konstnärer kan bli aktuella och få en framskjuten position som föregångare, det gäller t ex för Helio Oiticica och Marcel Broodthaers.

Skälet till denna utläggning kommer från en artikel i KRO-tidningen om den samiska konstnären Britta Marakatt-Labba som framgångsrikt valdes till att delta i årets Documentautställning. Maraktt-Labba har upptäckt att hon inte är samtidskonstnär utan samisk konstnär. Och det är helt i sin ordning enligt vad som gäller för samtidskonst. Marakatt-Labba har valts för att representera en marginell folkgrupp, något som passar väl in i samtidskonstens ideologi. Men det gör inte Marakatt-Labba till samtidskonstnär, hon saknar rätt bakgrund och det diskursiva arbetssätt som kännetecknar samtidskonsten. En inte helt okänd forskare, Tobias Hübinette uttalar sig och menar att det inte är ovanligt att urfolks konstnärliga uttryck förses med prefix såsom “samisk-” och relateras primärt till historia och traditioner.
”’Vilket i sin tur gör det svårt att placera en konstnär med samisk bakgrund inom fältet samtidskonst. Så om konstnärer med samiskt ursprung vill göra anspråk på att vara samtida så måste de nästan tona ned det samiska,’ säger han”.

Alldeles riktigt, fast det drar ihop sig till att det skulle vara fel emedan man inte bör utesluta en marginell folkgrupp från att fullt ut betraktas som samtidskonstnärer. Men det lär nog inte vara möjligt, åtminstone inte ännu.

Publicerat i konstteori, Samtidskonst | 10 kommentarer