2687: Inkluderande…som det heter

Sveriges konstföreningar anordnar en konferens på Moderna Museet som utgår från en fråga: Konferensen ställer frågan: ”Hur ska vi göra för att fler utlandsfödda bild- och formskapare ska ta plats på landets konst- och kulturscener?”

Jaha, utlandsfödda, jo man kan nog förstå vad man är ute efter. Visserligen är ca 45 % av de utlandsfödda från Europa, främst från det forna Jugoslavien och Finland. Men det är klart att konsten vill vara med i integrationsfrågorna och då handlar det om andra grupper. Inte så att det saknas utlandsfödda i utställningar, det är numera mer regel än undantag. I konsten vill man gärna vara aktivistisk och envist håller många ännu fast vid konstens potential att förändra världen. Tidigare har en ständigt återkommande fråga varit hur man skall undvika medelklassens dominans i kulturlivet. Mera jämlikhet, projekt som aldrig kunde visa några resultat. Numera inaktuellt eftersom man har fått en grupp att intressera sig för. Det enda jag kan tycka är värt något är vad som också sägs i pressmeddelandet:

”Sveriges Konstföreningar har under 2018 genomfört projektet ”Konsten att mötas” med syfte att skapa nya spännande möten och kreativa samarbetsprocesser och samtidigt underlätta för nyanlända konstnärer att komma in på den svenska konstscenen.”

Rimligt att ge tips åt nyanlända konstnärer om koderna på den svenska konstscenen. Men man får också informera om att konstnärsyrket inte kan rekommenderas om man önskar en trygg ekonomi. Men det är nog inte riktigt det man tänker sig i dessa ambitiösa projekt. Man får också komma ihåg att det inte är lätt för svenska konstnärer att ta sig in på den svenska konstscenen.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 3 kommentarer

2686: Biennal och självbild

Den nu pågående Luleåbiennalen har fått goda recensioner (Expressen, DN). En sak i DN:s recension kan väcka en del funderingar. I biennalen ingår ett projekt som berör terrorattentatet mot Norrskensflamman 1940. Redaktionshuset sprängdes och kostade fem människor livet i den påföljande branden. Recensenten i DN jämför dådet med attentatet mot Charlie Hebdo: ”Fastän attentatet mot Norrskensflamman kan liknas vid attacken mot Charlie Hebdo i Paris 2015, och trots att arbetslägret i Storsien har sina referenser i totalitära stater, är de båda historierna exkluderade från den svenska självbilden.”

En väsentlig skillnad är hänsynslösheten. I Paris rörde det sig om en ren avrättning medan terroristerna i Luleå inte hade för avsikt att skada någon människa. En annan fråga är hur händelsen skulle infogas i ”den svenska självbilden” på annat sätt än den redan har. Saken är välkänd och har uppmärksammats vid många tillfällen. Och den ingår i situationen Sverige under andra världskriget där den svenska självbilden inte har kunnat gå ut med högsta betyg.

Publicerat i Biennaler, politik | 3 kommentarer

2685: Nyhetsdramatiken och konstklassificering

Åtskillig uppmärksamhet har häftat vid Amnestys utspel om krav på bostäder och sjukvård för tiggarna från Rumänien (metro). Varför kom det? En sak är naturligtvis att det ligger i linje med aktivisters sätt att agera. För att det alls skall bli något av det får medierna visa intresse. Det har de också gjort. De har också all anledning till det. Det är ett sätt att visa en god sida, den humanitära stormakten uppmärksammar utsatta från hela världen, men framför allt är det en bra nyhet. Provokativ och slående när den framförs som ett rättmätigt krav. Den lär knappast få annat gehör än att vinna uppmärksamhet vilket är nyhetens främsta uppgift.

Han närmar sig. Den situation som en längre tid sysselsatt våra politiker, nämligen att utse en regering, är ett äkta politikerarbete, en metapolitisk uppgift som inte utövar någon skadlig verkan på den svåra verklighet som man eljest petar i och som leder till så mycket elände. Dessutom har det varit en källa till nyhetsflöden som engagerat stora delar av befolkningen. Men det har hela tiden varit en väntat på Löfven, avsatt men kvarsittande och i motsats till Godot dyker han förr eller senare upp för att fullfölja den politiska estetiken. Det är nära nu.

En helt annan sak som jag har funderat på är Anna Odells film X&Y. Den har fått tämligen positiva recensioner och man kan slå fast att Odell har lyckats hålla ställningar med sina tre verk, ”Okänd kvinna” från 2009, filmen ”Återträffen” 2013 och alltså nu X&Y. Min fundering gäller klassifikationen av hennes konstnärliga produktion. Det första verket tillhör obetingat den samtida bildkonsten medan filmerna knappast gör det utan ingår i filmvärlden. Man kan tycka att det inte skall spela så stor roll hur man kategoriserar verken men det finns konsekvenser. Ett konstnärligt överskridande, som sedan länge inte är provocerande är att göra s k ”cross-over” dvs. att operera i och genom andra fält. Film av bildkonstnärer är idag vanlig och många av dem deltar också i filmfestivaler och får då en bedömning av filmvärlden. Världarna är inte identiska, var och en har sina koder och arenor och dessutom sin historieskrivning. Allt på en gång är ingen lyckad lösning eftersom det blir en tungrodd och svårbemästrad hantering. Inte så lyckat t ex om Venedigbiennalen utöver sin nuvarande form samtidigt skulle vara en filmfestival. Nästan alltid är det så att konstnärernas identitet är given, att denne är mest framgångsrik i ett bestämt fält. Odells situation är intressant emedan hon endast har presterat ett verk av betydelse inom bildkonsten. Med två filmer har hon väl närmat sig filmvärlden men det är inte säkert. X&Y kan bli en film som konstvärlden identifierar som konst. I SR:s diskussion om filmen gör Mårten Arndtzén jämförelser med Marina Abramovic performancekonst. Men det blir också tal om Lars von Trier. Vi får se om det blir en lösning: ”En cross-over hittar hem”.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 57 kommentarer

2684: Konst med mera

Debattklimatet i Sverige har blivit friare men det är fortfarande något obekvämt och ängsligt. I Norge är man förundrad. Läs vad några skribenter anser om den humanitära stormakten VG.

Men det var inte det jag skulle skriva några rader om. Ulrika Stahre recenserar en bok av Pussy Riot-medlemmen Maria Aljochina. Hon satt i fängelse efter gruppens aktionen i Frälsarkatedralen 2012. Ur vår synpunkt är ekvationen mycket enkel, en klassisk provokation som påvisar vad som gäller i en repressiv regim. Eller, skulle man kunna säga, visar att alla kulturer är inte lika mycket värda.

När Pussy Riot drog till väst blev de politiskt korrekta och får numera artiga applåder utan att göra något större väsen av sig. I väst råder andra gränser, försöker man passera dessa sker naturligtvis detsamma som i Ryssland, fängelse.

Stahre tar också upp Guerilla Girls som ställer ut på Mjellby Konstmuseum, en utställning som jag besökte för ett tag sedan. GG har sedan 1985 agerat för jämlikhet i konsten. Säkert har deras insatser varit pådrivande för en större jämlikhet i konsten. Numera är saken mera komplex eftersom representationen berör många grupper. Rentav har representationen intagit positionen som konstens främsta kvalitetskriterium. Stahre anför som exempel en film om Museum Ludwig i Köln där stadens minoriteter räknas upp. Frågan är varför inte antalet konstnärer med turkiskt ursprung avspeglas i samlingarna. Stahre kommer fram till att de turkiska konstnärerna i Köln inte är intressanta investeringsobjekt. Det är nog en ideologisk åsikt. Museum Ludwig har sitt ursprung i amerikansk popkonst och har sedan följt trenderna. Idag är trenden global och det gäller för alla museer och naturligtvis även för Museum Ludwig. Turkiska konstnärer står sig bra i den internationella samtidskonsten men att museet särskilt skulle intressera sig för samtida turkisk konst av det skälet att det finns en minoritet som bor i staden förefaller besynnerligt.


Guerilla Girls lägger inga fingrar emellan när man här jämför den välkände konceptualisten Carl Andre med O J Simpson. Ja, båda har blivit frikända för mord på sina fruar. Från utställningen i Mjellby.

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m, politik | Lämna en kommentar

2683: De sista dropparna med rasiststämplingen

Påklistring av rasistetiketten är ett effektivt sätt att domptera oliktänkande. Sinziana Ravini gick hårt ut när hon recenserade Brinkemos och Lundbergs bok ”Klanen” och rasiststämplade dem utan pardon. Åsa Linderborg fick ingripa för att mildra överdrifterna. Men Ravini ger sig inte utan fortsätter med ett förnyat försök (Aftonbladet). Hon undervisar nu de utsatta att hon inte menar att författarna är rasister utan kulturrasister som är något annat – nämligen en annan form av rasism.

Hon borde nog ha avstått från att gå vidare. Ravini är en ojämn skribent och när hon tänder på någon hjärtefråga far det lätt iväg utan styrsel. Tänka sig, menar hon, att man påstår att kulturer kan vara olika värda. Det borde dock vara en självklarhet såvida man inte är en inbiten relativist. Hon hävdar också att författarna inte har förstått att ingen kultur är statisk vilket tycks vara en helt egen utsaga. Hon kan inte låta bli (och sådant händer lätt när sinnet svallar) att anklaga författarna för att de inte tar upp den svenska klankulturen som exemplifieras med kriminella mc-gäng, nynazister och slutligen den lösa sammansättningen (som numera är upplöst) Folkets demonstration som råkade i bråk med vänsterdemonstranter. Bättre än så vill det nog till för att beteckna Sverige som ett betydande klansamhälle.

Publicerat i politik | 2 kommentarer

2682: Migrationsavtalet

FN:s förslag till migrationsavtal skall snart skrivas under av hågade länder. Sverige, den humanitära stormakten, torde tillhöra intressenterna, medan ett antal redan har dragit sig ur. Det är oklart vad man skriver under beroende på vaga formuleringar något som uppmärksammas av ledaren i Kristianstadsbladet. Någon debatt i saken tycks inte förekomma i de vanliga medierna.

”FN:s generalsekreterare António Guterres har sedan tidigare understrukit migranters betydelse för ett välfungerande arbetsmarknad och har uppmanat FN:s medlemsländer att börja betrakta migration som ett ’positivt globalt fenomen’” (Migrationsinfo). Guterres tycks inte vara medveten om att problemet är att finna arbeten åt migranterna. Som vi har konstaterat tidigare krävts det kostsamma arbetsmarknadsåtgärder för att få ner de höga arbetslöshetssiffror som råder för invandrare.

Det kan naturligtvis vara så att det rör sig om en politisk gest, några vackra formuleringar för att visa vilken värdegrund som kännetecknar FN. Om sedan några länder vill agera ytterligare så är det förstås tillåtet.

Publicerat i Projekt | 20 kommentarer

2681: Ej att förglömma: Konsten på Kummelholmen

Ett par av konstens genreexpansioner har fått välkända benämningar. Mest känd är ”Skulptur i det utvidgade fältet” och ”måleri i det utvidgade fältet”. Vad det här rör sig om är det konceptuella förhållandet till konsten prat med genombrottet för att allting kan vara konst. Alltså är det inte längre möjligt att på gammalt vis dela in konsten i skulptur och måleri med lite assistans av grafik.

Eftersom konsten ständigt har behov av expansioner är det en evig fråga om vad som kommer härnäst. Kanske det kan röra sig om ”samtidskonst i det utvidgade fältet”. Innehållet har länge dominerat samtidskonsten. Det fungerade en tid men jag är långt ifrån ensam om att finna det tröttsamt då innehållet ständigt återgår till samma politiska frågor och konstnärerna deklarerar att de intresserar sig för maktstrukturer, postkolonialism, etnicitet, queer osv. Oftast med stöd av något bedagat Foucaultcitat.

Det finns en del som kan placeras under samtidskonst och därmed berättiga ”samtidskonst i det utvidgade fältet”. Modernismens historia och dess fortsättning har länge varit åsidosatt men det finns all anledning att se lite närmare på vad som har försiggått och försiggår där.
Jag kom att tänka på detta i samband med Lars Kleens utställning på Kummelholmen i Stockholm. Kummelholmen är en unik konsthall som uppstått ur ett nedlagt pannverk och som drivs av Torbjörn Johansson och Jan Watteus. Den har blivit det kanske intressantaste konstrummet i Stockholm. Hösten har vikts åt Lars Kleen som med två storskaliga installationer väckt stort intresse. Kleen (f. 1941) är en välkänd svensk konstnär men de flesta har nog uppfattningen att han redan har gett sitt bidrag till svensk konsthistoria. Men nu är det en storstilad comeback som har engagerat inte minst konstkritikerna. Skall det ses som en del av samtidskonsten (och med den menar jag som alltid Internationell konst i samtiden med socio-politisk inriktning)? Rentav, innehållet leds inte av den numera tungsinta diskursbildningen men möjligheten till tolkningar i olika riktningar uteslutet på intet sätt vad som förväntas i samtiden. Kleen har alltid mycket korta titlar. De båda installationerna i Kummelholmen bär namnen ”Båt” och ”Ö”. Med de titlarna kan man associera till det dagsaktuella om man önskar men det är inte nödvändigt. Men först och främst är det något i sig själv sevärt, en seger för en säregen estetik.

Jag har haft tillfälle att se ”Båt” och det var en mäktig pjäs kompletterad av andra installationer och modeller av Kleen. Nu pågår alltså ”Ö”.


Jag och Lars Kleen


”Båt”


Modeller till projekt

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2680: Det postmoderna eländet

Varför blev allting så eländigt? Några uppslag kan man få i Sinziana Ravinis recension av Mikkel Bolt Rasmussens bok Hegel After Occupy. Rasmussen menar att boven i dramat är postmodernismen. Han har säkert rätt i det men frågan är om det verkligen rör sig om en bov. Postmodernismen gjorde upp med ”de stora berättelserna”, dvs. de föreställningsvärldar som bygger upp den västerländska tankevärlden: Sådant som Naturen, Människan, Historien. Och det som blev mindre populärt: Marxismen.

Den extrema postmodernismen deklarerade att allting var språk och sociala konstruktioner något vi alltjämt lider svårt av fast inte i någon filosofisk utgåva. En något mera återhållsam postmodernitet kan hävda att de stora berättelserna alltid uppstår men att det finns en kärna av realitet kring vilken berättelsen utvecklas. Och berättelsen blir ideologisk och gärna även fanatisk liksom dess motberättelser som förnekar den – och även motberättelsen har en kärna av realitet.

Idag lever vi med de stora berättelserna om t ex mångkultur, rasism, nationalism. Eftersom ”de stora berättelserna” alltid har sin upprinnelse i västvärlden blir kollisionen med andra kulturer särskilt påfallande. Det som återstår är ett ideologiskt slagfält med stark polarisering. Den generella skillnaden mellan högersidan och vänstersidan är att den ena vill bemästra kapitalismen med begränsningar och den andra vill göra upp med den. I praktiken innebär det ändlösa kompromisser samtidigt som man ideologiskt knyter sig till uppfattningar som kungörs i de stora berättelserna.

Konsten är naturligtvis med i detta spel. Ravini skriver:” Vad gäller konsten så har den blivit ett laboratorium för samtidens upphävning av transcendensen och avant-gardet. Och med avant-gardets försvinnande följer den radikala politikens försvinnande.”

Liksom i politiken finns det inte längre någon radikal konst som överskrider genom provokation. I varje fall inte någon legitimerad sådan. Det vi ser är utbroderingar av de stora berättelserna inordnade i ett ideologiskt mönster. En given orsak till att det inte finns någon frontlinje är att konsten har blivit global och att mötet med andra kulturer och regimer för med sig att ”överskridande” fungerar helt olika på olika platser. I väst är man mest bekymrad om att utveckla en korrekt självbild genom relativisering.

Publicerat i Böcker, konstteori, politik | 3 kommentarer

2679: Konst och annat

Det där med rapporten om den sjunkande arbetslösheten bland de nykomna. Det var inte riktigt så vilket jag har skrivit om tidigare. Man kan förvånas över att det görs sådana försök att dupera opinionen med direkt falska nyheter (även om det här också faller under ”att luras utan att ljuga”). Nå, generaldirektören för Arbetsförmedlingen får svara på frågor (SVT) och han lyckas dra till med att
”Vårt uppdrag på Arbetsförmedlingen är just att se till att människor antingen väldigt snabbt kommer i jobb, men för vissa andra måste vi jobba med olika insatser, och då är subventionerade anställningar kanske vår effektivaste åtgärd.”
Häri har han alldeles rätt, subventionerade anställningar torde vara det enklaste sättet att ofelbart få ner arbetslösheten. Resten av problematiken blir ”utmaningar”.

I konstvärlden har ArtReview publicerat sin årliga lista över de 100 mäktigaste konstaktörerna. En synnerligen välkänd gallerist, David Zwirner toppar. På andra plats finner man målaren Kerry James Marshall, han har haft en stigande kurva under åtskilliga år. Mera överraskande är att metoo som maktinstitution kommer på tredje plats. Onekligen har metoo starkt påverkat konstvärlden även om skandalerna har varit mer begränsade. (artnet)
Inspiration från metoo leder till lite av varje bland annat krav på historierevision. Picasso och Gauguin lever inte upp till dagens krav vilket en konstnär anser bör uppmärksammas av museerna. (The Art Newspaper)

Publicerat i om utställningar m m, politik | Lämna en kommentar

2678: Drömmen om demokratins undergång

Medan vi väntar på att Löfven skall inta sin monumentala plats som statsminister är opinionsbildarna igång. Per Wirtén oroar sig för att Kristersson skall ta hem spelet (Expressen). Han måste ha aktivt stöd från SD och då går den svenska demokratin under. Det är väl så att opinionsbildarna måste skriva något och gärna utifrån sitt känsloläge. Wirtén är, som så många andra, besatt av SD. Och därifrån ser han den extrema högerkraften rasa genom Europa. Själv håller han sig till den enkla sammanställningen:
”För att demokratin ska vara hållbar behöver alla medborgare vilja lyssna till olika uppfattningar och väga samman dem; de måste respektera att människor har olika livsåskådningar och vill leva på olika vis; och att man ömsesidigt erkänner varandra.”

Invändningsvis kan man försiktigt antyda att alla olikheter inte är värda att respektera och att allting har sitt pris. När det gäller Sverige kan man lugnt säga att här kommer inte att hända särskilt mycket. Det värsta scenariot för den traditionella politiken är om SD kompromissar sig till att bli ett mera reguljärt konservativt parti vilket torde vara dess målsättning. Då har man förlorat många röster främst beroende på grundläggande strategiska misstag. Några förnyelser i strategin är inte i sikte, känslorna styr. Men som sagt, svenskarna vill inte riktigt på något håll, bara lagom.

Publicerat i politik | 4 kommentarer