2796: De rättrådigas diktatur

Den moralisk-ideologiska konsensus som har blivit alltmer framträdande i samtidskonsten medförde bland annat ett tämligen brutalt utspel mot Nils Forsberg och Mårten Arndtzén. Nils Forsberg har svarat på kritiken (Kunstkritikk – här finns även den ursprungliga artikeln tillgänglig).

Samma visa har nu halats i konstvärlden under lite för lång tid. Hur skulle det vara med lite färschare idéer? Att dra samma politiska vänsterschlagers gång på gång torde enbart vara till för den interna fröjden.

Men om något skall hända som avviker kommer grindvakterna att rycka in. Jag skall som bekant vara med på en liten utställning på danska Læsø. Efter alla avbokningar och krångel skall det nu äntligen gå för sig. Men sällskapet är blandat och innehåller konstnärer som representerar helt fel åsikter. Oavsett vad de visar är de redan utdömda. Eftersom det inte går att stoppa själva utställningen kan konstnärer protestera genom bojkott. Det står nu klart att Ai Weiwei drar sig ur utställningen. Bland annat hänvisar han till att min konst är rasistisk.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 17 kommentarer

2795: Systembolagets diktatur och provokationens estetik.

En del saker verkar så underliga att jag inte tror att de har inträffat. Som den här när Jenny Nyström kombineras med öl. Då blir det en livsfarlig brygd som kan få svenskarna att lockas till avancerat fylleri och åsidosätta båtsäkerheten. (SvT)

Så var det Christopher Büchels båt på Venedigbiennalen. Vraket efter en flyktingkatastrof i Medelhavet. Ett moraliskt problem om den skall ses som en allvarlig påminnelse om det europeiska samvetets brister eller ett cyniskt utnyttjande. Skarp kritik har den dock fått, t ex på e-flux.

Det skall sägas att Büchel är samtidskonstens främste provokatör. Dock alltid på rätt sida om det korrekta men han riskerar att ses som exploatör. På förra biennalen öppnade han en moské som ett konstprojekt (moskéer är förbjudna i Venedigs innerstad). Betänkligt även där eftersom konstvärlden kunde gå dit och se på bedjande muslimer som konstverk. Emellertid blev den nästan omedelbart stoppad. I Wien lät han konsthallen Secession förvandlas till Swinger’s Club. Osv. Varför han gör dessa provokationer säger han inget om. Han föredrar att vara helt tyst och överlåta synpunkter till betraktarna. Ingen kan säga annat än att han har lyckats. Att vara kontroversiell på hög nivå i konstvärlden är inte lätt.

Publicerat i Biennaler, politik | 3 kommentarer

2794: Uppskruvad van Gogh

Den digitala bildvärlden levererar en bländande show i Paris. Atelier des Lumières ger Vincent van Gogh. Inte den första men succén fortsätter. Jag har inte själv varit där men man kan få en god uppfattning om man följer videon nedan. Ulrika Stahre har recenserat föreställningen (Aftonbladet) och hon betonar att den understryker konstnärsmyten. ”Konstnärsmyten” har blivit ett skällsord och är i sig något mytiskt. Van Gogh lever faktiskt upp till konstnärsmyten och geniet. På mindre än 10 år åstadkom han 900 målningar i accelererande tempo: I Paris under ett år 224 för att under den storslagna finalen I Provence och Auvers på mindre än två och ett halvt år få till 405 målningar. Och det mesta är av hög kvalitet. Riktigt hur det gick till när han sköt sig med ett föga välriktat skott vet man inte. Den bästa historien är naturligtvis den som låter honom förtvivlat måla kråkor över sädesfält innan han tar upp vapnet, skjuter sig, plockar ihop sina målargrejor och kånkar hem, lägger sig på soffan och tänder sin pipa. Och dör så småningom. Nu vet vi att kråkmålningen inte var den sista han gjorde och det är troligt att han inte var ute på målartur när han drog fram sin pistol. Hur som helst vann van Gogh en begåvnings arbetsseger med en exceptionell besatthet. Det skulle bli mer för framtiden gav det verkliga livet åt konstnären.

Som jag kan se det är föreställningen i Atelier des Lumières ett utslag av den upphöjelse som länge har gällt för van Gogh. Ett arrangemang med svindlande högteknologi men jag har svårt att tro att jag skulle finna det särskilt överväldigande. Man kan ju alltid säga att färgåtergivningen av hans målningar säkerligen är lite närmare originalen men antagligen också lite för bra. Hans målningar har tappat en del i färg under åren men det handlar inte så mycket om det kromgula (vilket oftast brukar nämnas) utan om violett och krapplack. Dessutom spelar gulnande linolja en stor roll. Men trots allt, högteknologiska presentationer är snabbt övergående sensationer i högt tempo; det som håller i längden är ändå originalmålningarna .

En av de sista målningar som van Gogh gjorde 1890.



Publicerat i om utställningar m m | 2 kommentarer

2793: Medieblomster

För en tid sedan nämnde jag Rasmus Paludans pistolaffär vid Vilks-kommitténs konferens på Christiansborg 2016. Den är behandlad i Berlingske där man också kan ta del av advokaten Paludans krav på ersättning för den kränkande behandling han ansåg sig utsatt för. Paludan är naturligtvis ett övertygande exempel på hur det är möjligt att med de enklaste provokativa medel skapa sig ett namn som på kort tid har blivit känt av hela Danmark. Hans nybildade parti Stram Kurs har ett enkelt budskap: Ut med alla muslimer ur Danmark. Det torde vara helt omöjligt att genomföra men det är tillräckligt för att samla betydande missnöjesröster. Idag har det varit Ramadanfest på Rådhustorget i Köpenhamn och Paludan dök upp för att protestera. Omgiven av polis eftersom han ständigt är utsatt för hot. (Ekstrabladet)

Jag antar att tillställningen genomförs för att stödja de danska muslimerna men det är tveksamt om den kan samla någon större positiv opinion.

”Det har blivit vänster att lite på nyheterna”, meddelar Anna Andersson (Aftonbladet) och menar då de nyheter som de medier som brukar betraktas som pålitliga. Inte oväntat som en del av identitetspolitiken. Bäst är att inte lita på någon. Det är ändå, som Torbjörn Elensky skriver (SvD) en betydande likhet mellan PR-agenter och journalister: ”Pressen är i hög grad beroende av den information som PR-byråer och olika slags kommunikatörer förmedlar. Problemet med den är inte att den är falsk, för en skicklig PR-byrå ljuger aldrig, däremot behöver den inte heller berätta hela sanningen, med alla de aspekter som är relevanta. En PR-byrås arbete är att finna fakta och formulera argument som stöder dess uppdragsgivares verksamhet.”

Publicerat i politik | 28 kommentarer

2792: Behovet av en ny furstespegel: “Partiledaren”

Machiavellis ”Fursten” behöver en modern uppföljare. En lämplig titel är ”Partiledaren”. Onekligen finns det utmärkta förebilder, inte minst landets två skickligaste politiker. Naturligtvis Löfven som mot alla odds och tämligen impopulär sitter kvar i val efter val. Som det var på Machiavellis tid gäller det att skapa allianser. För att åstadkomma sådana behöver man en gemensam fiende som möjligen kan vara i stånd att å sin sida finna allierade. En andra förebild är Annie Lööf som skickligt har arbetat sig fram till allt större makt. Den vilsne liberalledaren förstod aldrig riktigt spelets hårda regler och vänsterpartiet hade inte något val annat än att låta det hela passera. Liksom för ”Fursten” skall ”Partiledaren” alltid ljuga på ett övertygande sätt. Man kan t ex åberopa en högre moralisk plikt eller formulera en yttre fara för riket, ja för världen. På så sätt blir svikna löften berättigade. Väljarna är förvisso till dels missnöjda men Partiledaren vet att det är långt till nästa val och glömskan, hand i hand med den sedvanliga propagandan kommer att ordna sådana besvär. Annie Lööf vet också att hon utan vidare kan byta fot och återgå till de gamla kumpanerna om det skulle bli läge.

Man kan bara applådera. Under tiden får vi slita med det svåra begreppet Fake News. Det förefaller som om nästan allt kan sorteras under detta begrepp. Instanser som skall reda upp härvan genom att påtala de falska nyheterna och ge garanti åt att de officiella regeringsunderstödda bulletinerna är fullt trovärdiga har inte helt kunnat leva upp till detta. Om det någonsin varit någon sådan avsikt. I ”Partiledarens” tidevarv går det lika bra med legitimerad lögn. Just nu skall vi ta ställning till BRÅ:s rapport, sekunderad och garanterad av den alltid lojale Jerzy. Jens Ganman har, med ironisk uppgivenhet, kommenterat rapporten men det hjälper givetvis föga:

1) Rapport släpps.

2) Jerzy uttalar sig: “Det har inget med invandring att göra.”

3) Halva svenska folket stänger av.

4) DN och Aftonbladet hjälper Jerzy att driva hem sina teser.

5) Tino skriver arg motförklaring på FB.

6) En miljon människor delar hans inlägg (men läser inte).

7) Folk avvännar varandra/blockar på Twitter.

8) Stefan uttalar sig om den växande högerextremismen.

Publicerat i politik | 48 kommentarer

2791: Politisk konst i blåsväder

Även om det danska Læsø ligger tämligen perifert utanför Jyllands östkust har bistra vindar börjat blåsa kring konsthallen. Det rör sig alltså om den utställning som jag skall delta i ”Politisk konst”. Befolkningen har börjat oroa sig för möjliga terrordåd. Resonemanget känns igen. Visst bör man försvara yttrandefriheten men inte just här och nu. Till yttermera visso har kontrakterade konstnärer till den nästa utställning om Asger Jorn dragit sig tillbaka. De vill, vilket numera är ett påtagligt inslag i vår världsbild, inte associeras med några av de konstnärer som deltar i ”Politisk konst”.

Politiken är starkt närvarande i praktiskt taget all samtidskonst. Men den har sina begränsningar och avser sålunda konstnärer som har rätt sorts värdegrund. Så ligger det till och konstvärlden ser med största misstänksamhet på varje avsteg den fasta normen.

Mer om detta i dr.dk

Och ett längre radioinslag dr.dk

Denna målning, Vermeer och rondellhund kommer troligen att visas på Læsø.

Publicerat i om utställningar m m, yttrandefrihet | 3 kommentarer

2790: Nya tävlingar

Det duggar tätt mellan tävlingsvarven. Nyligen den spännande Eurovisionsschlagerfestivalen (det långa namnet är ändå bäst) och idag två – som det heter “tunga” uppgörelser. Finland vann VM i ishockey, medan EU-valet gav blandade resultat. Men båda tävlingarna bjöd på spänning och dramatik. “Vi förtjänar ett bättre resultat”, kommenterade en partiledare. Men ingen sade: “Vi förtjänar inte ett så bra resultat””. Vad jag har förstått rörde sig valet om kamp mot rasismen, mot de något obestämda högerextrema, ett bättre klimattänkande och dessutom att ställa upp för den hotade demokratin. Eller något sådant, det spelar mindre roll; betraktaren kunde stora delar av kvällen glädjas åt en spännande valvaka med många gäster mer än villiga att kommentera. Måndagen blir det fritt fram för ledarskribenter och krönikörer och sedan är det hela över.

Det har visat sig att Tävlingen är vår framtidstro: Vi kan lugnt räkna med att det alltid kommer en tävling till.

Publicerat i politik | 3 kommentarer

2789: Granskning

Konsten är beroende av Uth-Tolkharen för att därmed bli det fullödiga Hwerket. En mästerlig hantering av den svåra uttolkningskonsten finner vi i Muralgranskaren David Nessle. Den som ännu ej känner detta fenomen rekommenderas att ta del av det.

Nedan föreligger två exempel på betraktarens kreativa potential.

Publicerat i Böcker | 2 kommentarer

2788: Viruskonsten, passiviteten

Att vad som helst kan bli konst är känt sedan länge. Men det kan fortfarande komma några överraskande exempel. Och då marknaden är med på tilltaget går det inte att bortse ifrån. Internetkonstnären Guo O Dong har producerat en virusinfekterad dator och priset på denna är 1,2 miljoner dollar. Världens farligaste laptop men utan risk eftersom allt är inburat i maskinen som inte får aktiveras. (artnet)

Projektet är kanske ett uttryck för den passivitet som Jonatan Habib Engqvist och Lars-Erik Hjertström Lappalainen eftersträvar i sin bok ”Big Dig Om samtidskonst och passivitet” (2018). Eller inte, det är inte så enkelt att avgöra vad de båda skribenterna avser med god och passiv samtidskonst. I varje fall sammanfattar de samtidskonstens problem med att ignorera begäret: ”Pratandet [allmänt om konstutställningar] blev det enda godtagbara begäret, resten var allvar, samhälle, politik och ekonomi. Lydigt styrdes konsttänkandet bort från där den verkliga politiska striden stod, nämligen i relationen till begären. Samtidskonsten har väsentligen sökt sig bort från subjektet och framförallt agenten, till förmån för kroppen och patienten, medan diskursen har varit en enda stor ’call to order’ som frenetiskt har försökt föra tillbaka konsten till ett ansvarstagande handlingssubjekt, till ’agency’, till konsumtionsetiskt handlande och till en reflektion över samtiden, snarare än till en temposänkning, inbromsning, en paus, en störning i aktions-reaktionsschemat, och oförutsägbara plötsligheter som föds ur den dvalan.”

Det finns någonting här. Tempot på produktion av ängsligt illustrera dagens aktuella elände sker med inflatorisk hastighet, överallt och hela tiden. Konsten idag blir av den anledningen också positivt bedömd medan i regel kritiken riktas mot curatorerna som inte gör tillräckligt mycket för att rädda världen.

Man landar snart i två frågor. Den ena är om det räcker med att vara konstnär och göra ingenting. Nå, det går inte för att uppnå konstnärskapet måste man godtas av konstvärlden och något måste man då ha presterat. Men sedan kan man pensionera sig. Det lilla problemet är att konstnären förmodligen skulle försvinna om denne inte bedriver någon form av aktivitet. Duchamp var den förste att pröva det här och han såg till att han ständigt var närvarande i konstvärlden men då vilande på sin redan uppnådda berömmelse.

Det andra problemet är vad konsten skall göra när den har kommit dit den nu är: Allt närmare verkligheten. Att uppnå verkligheten är dock ingen lösning eftersom konsten då skulle försvinna. Det är ofrånkomligt att det inte går att komma ifrån några självklara drag som t ex distansen och upphöjdheten (hur man än vill raljera med dessa begrepp).

Görs det mycket konst som kan packas in på de internationella utställningar kan man fundera på vad som inte kan eller får vara med, antingen det rubriceras som olämpligt eller ointressant.

Publicerat i Böcker, konstteori, om utställningar m m | 1 kommentar

2787: Så skall vi igen bli chockerade

I konsten kan konstnären utnämna vad som helst till konst. I vårt verkliga och brokiga leverne kan tillräckligt pikanta och gärna besvärande situationer utnämnas till mediehändelser. Det behövs en konstant påfyllning. Vad som just nu rör sig är inte minst långköraren Horace Engdahl. Han ligger inte bra till. Hans försvar är litteraturen och hans nyutkomna bok ”De obekymrade” är onekligen att tro på konsten (ingen mediecoach där inte). Det kan lyckas men det kommer att ta lång tid och recensionerna av boken utgår ifrån den motvilja han har skapat. Ändå, lite kultur i medieraseriet är alltid något. (Expressen)

Bättre fart är det i SD-politikern som tafsade på sin kollegas bröst. Medierna har frågat vad folk tycker om det och det verkar stå klart att man finner det ”helt oacceptabelt” (varje annat svar hade givetvis varit intressant). Aftonbladet. En utmärkt nyhet med den goda blandningen av sex och politik. Efter en längre tid med klimatet måste publiken få något annat. Klimatretoriken är uppbyggd kring näpenhet och ångest vilket är en både suggestiv och framgångsrik blandning. Men också det vänjer man sig vid. Den vidare utvecklingen av sexdramat är att det kan röra sig om ”fasthållning”, en allvarlig försyndelse som, om jag inte missminner mig, ger två minuters utvisning i ishockey. Polis och åklagare är redan på plats (Expressen).

Publicerat i Projekt | 4 kommentarer