2605: Midsommar

Nej, idag blir det inget seriöst skrivande. Midsommarafton gick i fotbollens tecken. Men det var inte VM-fotbollen utan riktigt spel på gräsplan. Spelet pågick i två och en halv timme och eftersom vi är ganska få får man springa väldigt mycket. Trots att jag är hyggligt tränad blev det ändå tunga steg och stel rygg denna midsommarafton. Jag hoppas att alla mina läsare och skrivare har haft en trivsam midsommar.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

2604: Nathalie Djurberg och Hans Berg på Moderna

Äras den som äras bör. Sveriges främsta internationella namn visas i en stor utställning på Moderna i Stockholm. Nathalie Djurberg (tillsammans med Hans Berg som ansvarar för ljudet till hennes video). Nathalie Djurberg fick sitt genombrott 2009 på Venedigbiennalen där hon kammade hem ett silverlejon. Daniel Birnbaum valde henne och den satsningen gick alltså hem. Under de följande åren var hon en ständigt stigande ”emergent artist” och hon är fortfarande den överlägset bäst placerade svenska konstnären. Hennes ranking är 398. Hennes karriär som ”emergent” är dock över och hon har toppat sin karriär men ligger alltså fortfarande kvar på en mycket hög nivå.
Verken av duon är lått igenkännbara och mycket speciella. De är också verkligen sevärda. Det är upplagt för stor succé vilket man kan se i några recensioner (Expressen, Konsten.net, DN).

Allt är fint och bra och levererar dessutom visualitet och dramatik. Man förknippar gärna Djurberg med surrealismen vilket t ex Cornell gör i sin recension i Expressen. Skall man vara något reserverad kan man påpeka att det är en konst som aldrig har mött något motstånd. Den ursprungliga surrealismen byggde på chockverkan medan nutidens uppföljare kan konsumeras utan större motstånd.

Att de sedvanliga ”angelägna” politiska frågorna inte framträder i Djurbergs verk kan kännas befriande men i avancerade kretsar är det förstås inte riktigt bra. Den intressanta frågan är om Djurbergs verk kommer att ha bärighet nog att bli en del av den internationella konsthistorien. Konkurrensen i det fältet är mäktig och jag har svårt att tro att det håller i längden. Däremot är hon given i den svenska.


Här är Djubergs ranking genom åren enligt artfacts.

Publicerat i om utställningar m m | 1 kommentar

2603: Den svåra svenskheten

En av vår tids sega frågor är svenskheten. Björn Söders uttalande om vem som kan vara svensk satte återigen igång en storm av kommentarer (Aftonbladet). Det var inte första gången, i det stora hela är det samma debatt som han satte igång för några år sedan. Egentligen inte en särskilt kontroversiell historia om inte den hade varit politiskt infekterad och om inte Söder haft så många arga motståndare. Om man bortser från den högljudda politiseringen är frågan dock intressant. Kan man ha flera nationella identiteter? Missförstånden i den tämligen befängda diskussionen liknar konstdiskussioner där man inte kan skilja på klassificering och kvalitet. Att vara svensk är i sig ingen kvalitet (även om det finns en del som tycker det). Samerna ser väl inte sig själv som svenskar men är inte sämre människor för det. Klassificeringen understryks dessutom av särrättigheter. Romska kvinnor (Expressen) ställer krav för just romska kvinnor och då får man anta att de främst uppfattar sig som romer.

För de flesta är nationell identitet självklar. Om en svensk flyttar till Spanien och får spanskt medborgarskap är det inte troligt att denne ser sig som spanjor. Att skifta mellan nationella identiteter är förmodligen ovanligt. Man kan säkert göra det symboliskt genom att hålla fast vid vissa sedvänjor och intressen men det är inte riktigt vad saken här handlar om.

Inte mycket att krångla med om det nu hade varit viljan att politisera kring vad som är politiskt korrekt och insinuationerna att Söder och en del andra har en ljusskygg agenda.

Publicerat i politik | 18 kommentarer

2602: Filmdebut

Helt och hållet är det kanske inte min debut som skådespelare, men låt oss säga i modern tid.

Publicerat i Projekt | 4 kommentarer

2601: Biennal recenserad

Den postkoloniala Berlinbiennalen recenseras i svenska tidningar. Även om jag inte själv har sett den känner jag väl till mönstret. De flesta greppen i samtidskonsten är konventionella. Det postkoloniala har funnits som huvudattraktion i femton år. Det råder ingen tvekan om att konstvärlden under dessa år har globaliserats. Idag har vi konstnärer från alla hörn av världen. Det postkoloniala i sig är en politisk historia och som bekant är konsten ingen bra arena för politisk aktivism. Som tema har det fört med sig en hel del intressanta saker men det är klart i längden blir det tröttsamt. Som Dan Jönsson skriver i DN:

”Att denna biennal håller hög intellektuell profil betyder alltså inte att den är särskilt kontroversiell. Tvärtom landar den ledigt och bekvämt i en identitetspolitisk, akademisk diskurs där positionerna sedan länge är inte bara väl förankrade utan ganska låsta. Kanske är det orättvist, men mängden kuratoriska referenser till ”kroppar” med ”vokabulärer” som ”omförhandlas” ger mig träsmak och leder för övrigt sällan till några mer häpnadsväckande insikter än att Donald Trump är skurkaktig, vithetsnormen destruktiv och underordningen global och med djupa historiska rötter.”

Nils Forsberg i Expressen är inne på samma linje. Det är alltför lätt att glömma bort konstens egenart, alltså dess vilja att överskrida och att demonstrera sin estetiska oklarhet som skall ge betraktaren uppgiften att fullfölja verket efter i viss mån eget skön. Det postkoloniala var en gång i tiden ett överskridande men numera är det i regel en liten förhoppning om att på något mystiskt sätt förändra världen. Berlinbiennalen är lågmäld och, vilket inte är ovanligt, full av akademisk diskurs. Det gör inte saken lättare. Ulrika Stahre i Aftonbladet är dock med på noterna och hon vill också hoppas att det skall bli något av dessa ambitioner. Ett återkommande slagord i konstsammanhang är att ”riva hierarkierna” som det står i Aftonbladets rubrik. Man kan vara säker på att det aldrig kommer att ske. Nya spelare dyker naturligtvis upp och positionerar sig. Än så länge är postkoloniala utställningar (och särskilt om de har ”autentiska röster”) skyddade. De behandlas tämligen artigt och försiktigt även om man tydligt kan lösa att kritikerna börjar reagera för upprepningarna.

Annars är det som vanligt: Temat blir inte riktigt övertygande genomfört men det finns en del verk som är värda att uppmärksamma. Ofta de lite mera självständiga gentemot temat.

Publicerat i Biennaler, Konstkritik | Lämna en kommentar

2600: Att höra hemma

För ett par dagar sedan skrev Niklas Orrenius en text i DN om Islam. Den väckte avsevärda reaktioner. Bland annat från Nima Gholam Ali Pour på FB. De kontroversiella delarna av Orrenius artikel är dessa:

”Debatten om huruvida islam och muslimer hör hemma i Sverige, till exempel. Det borde egentligen inte vara ett diskussionsämne på det nationella planet heller. Hundratusentals svenskar är muslimer. Varje dag tar de sig till sjukhus, fabriker, skolor, byggen och andra arbetsplatser, deltar i samhällsbygget. På fredagar fylls moskéer från Kiruna till Ystad av troende.
De senaste åren har jag granskat och lyft fram en del missförhållanden i muslimska kretsar. Det gör jag inte för att jag är emot religionen – utan för att jag betraktar islam som en svensk religion, som en del av vårt samhälle.”

”Självklart är islam en del av Sverige. Det är skönt att bo i en stad där den diskussionen sedan länge är överspelad. Malmömuslimer fastade och åt iftar långt innan jag föddes. Malmös första muslimska församling grundades 1972. Muslimhatarna borde helt enkelt chilla lite, som mina ungar skulle uttrycka det. ”

Nu skall det sägas att Orrenius inte är okritisk utan påpekar en hel del problem med islam. Men summan är ändå att islam är en del av och hör hemma i Sverige. Formellt sätt har han naturligtvis rätt. De facto är det så. Men en annan sak är om man kan säga att islam har integrerats i Sverige. Det kan man knappast påstå. Islam är merparten av det svenska mångkulturprojektet och trots alla kampanjer har det inte haft någon större framgång i den här delen. Den grundläggande orsaken är väl känd, islam har hittills visat sig resistent mot modernisering och muslimska röster i den avdelningen här man inte mycket av. Det är dock en världsreligion som i stor utsträckning styrs från sina basländer. Och så har vi det här med att religionen också utgör en politik. Och den politik som förespråkas utifrån de heliga texterna är näppeligen uppbygglig. Så ekvationen är nog inte så enkel som Orrenius förespråkar.

Publicerat i politik | 56 kommentarer

2599: För mycket konst

Det här med konstproduktionen. Föga förvånande är den mycket omfattande. Inte direkt miljövänlig och inte heller antikapitalistisk. Martin Schibli skriver om detta i HD. Den intressantaste frågan är vad man skall göra med det ofantliga överskottet. Endast en liten del av den konstnärliga produktionen har något större intresse. Samtidigt är det motbjudande att destruera konst. Och man vet ju aldrig om det skulle komma omvärderingar. Sådana är visserligen sällsynta men dock.

Min egen produktion på senare tid (från 2011) kan rymmas i en flyttkartong. Det är fördelen med små format. Det ännu pågående Nimisprojektet tar förvisso stor plats men i längden lär det ekologiskt återgå till naturen (om det inte blir förklarat för byggnadsminne, vem vet). RH-projektet är dock konceptuellt och tar nästan ingen plats alls.

Publicerat i om utställningar m m | 129 kommentarer

2598: Två biennaler

Två febertermometrar kan nu dras ut i konstvärlden: Berlinbiennalen och Rigabiennalen är igång. Som man kan förvänta är temperaturen inte särskilt hög och inte heller låg. Vår tids samtidskonst präglas av att ständigt leverera kvalitetskonst. För att få fram sådan behöver man inte använda sig av de mera kända konstnärerna. Det finns gott om konstnärer som vet hur man skall göra samtidskonst. Nyckelpersonerna är naturligtvis curatorteamen och deras tema. Jag tror att man enkelt kan formulera en princip: En utställning kan inte överskrida sitt tema. Åtminstone inte i normala fall med erfarna curatorer. I det här fallet är teman postkolonialt (med en huvudcurator från Sydafrika, Gabi Ngcobo) respektive ”förändring” med en feministisk profil. Inte så lätt att vara kritisk för då kommer en postkolonial harang som t ex från nämnda Ngcobo: ”after the artist list was released, certain people reacted saying it contained “unknown” names. For us, this was a weird statement. We know them, they know themselves and they are known where ever they are from. Such a statement comes from putting oneself at the center and there is a question that is missing from that, that is lingering. In our case, this reaction is about Europe seeing itself as the center. It’s the fact that these names are not known in Europe, and so they are unknown, which is problematic.” (artnet)

Problemet med okända konstnärer är att de är oprövade i större sammanhang och att de inte har hunnit få en klar profil. Ngcobo svara med en postkolonial vändning att Europa ser sig själv som centrum vilket skall vara fel. Det är dock ett faktum att Europa och USA har konstens viktigaste orter och att de väsentliga referenspunkterna skapas där. Utomeuropeiska konstnärer får i regel sin utbildning i Europa. Och nu är man i Berlin. Ngcobo säger också i intervjun i artnet att man inte behöver agera för att uppmärksamma postkolonialismen därför att vi redan alla är postkoloniala. Det är riktigt men man får komma ihåg att konstens västerländska centrum är den väsentligaste drivkraften för den postkoloniala konstdiskursen.

Hur som helst är det så att konstnärerna gör sitt jobb och skapar verk som är sevärda (se bilder i Der Tagesspiegel). Så är det numera alltid. Däremot är det inte möjligt för konstnärerna att frigöra sig från den tematiska ramen. Däri ligger dagens svårigheter. Den postkoloniala diskursen har varit med ett bra tag och det händer inte mycket annat än att vi får fler kända konstnärer från utomeuropeiska länder.

Rigabiennalen handlar alltså om förändring. Det går ju utmärkt att curatorn Katerina Gregos tar sig an det temat. Betydligt svårare är det att skapa förändring. Könsbalansen ser oroväckande ut endast 38 damer av totalt 104 deltagare. Men det reder sig eftersom biennalen har en tydlig feministisk inriktning. Mycket att balansera i dagens utställningar. Biennalen har också en mer lokal prägel med merparten av konstnärerna från Baltikum och kringliggande länder. Men det går också för sig eftersom Riga är en periferi i Europa och därmed har rätt att markera sin position. (artnet)

Publicerat i Biennaler | 1 kommentar

2597; Om det osannolika

Frågan om flyktingpolitikens kostnader har varit en långkörare. Helt i onödan kan man tycka eftersom det är tämligen självklart att kombinationen hög arbetslöshet och hög invandring inte kan bli vinstgivande. Hade man lagt detta på bordet genast och understrukit att asylpolitiken inte är tänkt som en vinstaffär hade man sluppit en helt onödig debatt och dessutom alla skönmålningar och inkorrekta påståenden. T o m angående den senaste rapporten har medierna försökt sig på att i gammal stil framföra kritik som får sägas vara osaklig. Dagens Samhälle.
Tino Sanandaji kommenterar saken på FB.
En helt annan sida av saken är att flyktingpolitiken skulle kunna bli lönsam om fler kom i arbete. Men prognosen för detta ser inte övertygande ut.

En fascinerande sak är att många företeelser blir politiska slagträn i migrationsdebatten. Glass och ogräs i Svalöv är de senaste komponenterna. Resumé Nyhetsbyrån. Att det här företeelseparet uppträder samtidigt ger det en extra estetisk skjuts. I konstsammanhang är ovanliga kombinationer eftertraktade men det är inte så lätt att spontant konstruera något oväntat möte. Det mest berömda av dylika möten är förstås Lautréamonts symaskin och paraply på ett operationsbord. Men den här har en enkel skönhet: Ogräs och Glass möts i politiken.

Publicerat i politik | 8 kommentarer

2596: Kvalitetsdilemma

I Norge har man konstkritikern och konsthistorikern Paul Grøtvedt. Han har varit med länge och jag minns honom väl från min tid i Norge. Ur samtidskonstens perspektiv betraktas han som omöjlig. Numera skriver han för Documenta.no som är känd för att vara islamkritisk och kulturkonservativ*. I Sverige finns ingen motsvarighet till Paul Grøtvedt men i Norge är han en inte helt obetydlig röst. Hans senaste bedrift är en recension av Oslo Konsthögskolas avgångsutställning. Det är en gedigen sågning och det är klart att recensenten inte är särdeles intresserad eller insatt i den internationella samtidskonsten. Dock såg jag att saken diskuterades på FB. Den fråga som väcktes handlade om konstens kvalitet. Helt uppenbart skriver Grøtvedt utifrån ett traditionellt estetiskt paradigm där genreindelning är grundläggande. För honom blir därför samtidskonstens ett kaos utan större estetiskt värde. Så kan man se på saker och få sina anhängare även om den hållningen är ett spel i en lägre division. Medan det traditionella perspektivet är relativt klart när det gäller att bedöma saker är dagens konstkvalitet en uttalad institutionell affär. Den internationella konstvärlden bestämmer vad som är bra och det råder i princip stor konsensus i de val man gör. Problemet med detta är att det finns ett stort antal parametrar att gå efter. Som jag tidigare har diskuterat är representation en del av kvaliteten, alltså kön och etnicitet beaktas strängt. Innehållet spelar en avgörande roll och det siktar nästan alltid på ett eller annat sätt på det politiska, ”angelägna frågor”. Det finns naturligtvis en del interna intressen men de ligger i linje med det redan sagda, t ex att skriva om konsthistorien utifrån tidigare marginaliserade konstnärer och länder.

Det är ingen övertygande ordning men det är svårt att se någon reell utväg. Det som råder är tämligen enkelt: Följ trendströmmen och se till att bli vald av rätt curator. Grøtvedt är givetvis ingen lösning på problemet men man får säga att hans envetna inställning aktualiserar frågan om konstens kvalitet.

*I nämnda sajt såg jag händelsevis att en imam har blivit avstängd från FB för att ha gjort narr av Hamas. Det kan vara förklaringen till att min Youtube-video fick en varning…

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | Lämna en kommentar