2890: Det poetiska landskapet i politiken – med storbarden

Statsministern är svår att överträffa. I sin senaste TV-show lyckades han hamra in den bevingade frasen ”Vi såg det inte komma, att Sverige skulle få den här utvecklingen.” Och det är bara en av många poetiska strofen som hans genius presterade. Kritiken har inte varit nådig (Aftonbladet, Expressen, GP) och man kan tycka att partiet borde byta ut den evige kvarsittaren. Då skulle vi kunna få en lite smartare figur med mera spelrum för retoriska finter och undanglidande diplomati som skickliga politiker brukar kunna behärska. Dock bättre med en något trött men ärlig skådespelare som nog får sägas framstå som autentisk: Delvis tilltrasslat (kompromisspolitiken som han bedriver är tilltrasslad) och delvis socialdemokratiskt värdegrundad (även om det hackar kan han inte omedelbart överge de ständigt utbasunerade och himmelska värdegrunderna.

Navid Modiri, som tillhör den nya andan där det menas att man bör samtala även om åsikterna inte är lika och kanske inte uppfyller allas önskemål om rekommenderad värdegrund, hade tänkt sig ett samtal med bland annat Jimmie Åkesson i Moriskan i Malmö. På Moriskan råder den nu något bedagade uppfattningen att alla arrangemang skall följa en linje av politisk renhet. Alltså mobbning som strategi något som alltmer överges sedan den visat sig katastrofal. Men skam den som ger sig. SDS

Publicerat i politik | 8 kommentarer

2889: Svårt att förklara

Angående gängskjutningarna har vi ett stort mysterium som varken regeringen eller polisen kan förklara: Varför inträffar detta just i Sverige? Vad kan det vara som skiljer Sverige från t ex våra grannländer? En möjlighet är att, som det gång på gång har framhävts, Sverige inte har någon svensk kultur utan enbart består av diverse kulturer. Gängkulturen är också en kultur och eftersom ingen kultur är bättre än någon annan (som det ofta framhålls) borde man kanske inte se så negativt på saken. SvD

Publicerat i politik | 9 kommentarer

2888: Från rop till viskning

Revideringar kan behöva en generation och då bli till en viskning. Den tidigare danske utrikesministern och ledaren för danska Venstre, Uffe Elleman-Jensen, hade en bestämd uppfattning om Vilks redan 2010, något som han bekräftade 2015. Yttrandefriheten kommer lite i kläm men det hade han redan ställt in sig på i samband med den danska karikatyrstriden 2006. (Berlingske)

Tiden går och så är det dags för sonen att axla ordförandeskapet i Venstre (som alltså är ett danskt mittenparti). I Weekendavisen (artikeln är tyvärr låst men citeras nedan) konfronteras Jakob Elleman-Jensen med fadersn uttalande. Hur ser han på det?

Weekendavisen: Vi foreholder Jakob Ellemann-Jensen et citat, hvor Uffe Ellemann-Jensen til Berlingske taler om den svenske kunstner Lars Vilks, der blev truet på livet for satire om islam og profeten Muhammed: »Det er jo ikke terror. Der løber altså en gal svensker rundt. Undskyld, jeg siger det. Lars Vilks har jo tigget og bedt om at blive angrebet. Jeg har ikke ondt af den svensker, der har gjort alt, hvad han kunne, for at provokere. Ham har jeg ikke for fem flade øre sympati for,« sagde Uffe Ellemann i 2015.

Jakob Ellemann-Jensen tygger på citatet.

»Der er ikke nogen andre end dem, der tager ud og kæmper for Islamisk Stat, der selv er ude om, at de bliver skudt efter,« siger han så.

– Så der tog han fejl?

»Ja, det gjorde han,« lyder det, men så lavmælt, at vi må bede ham gentage svaret for at være sikre på, at det er kommet med på vores optagelse af interviewet. Så han siger det igen, en anelse højere:

»Ja, det gjorde han.«

Publicerat i yttrandefrihet | 8 kommentarer

2887: Konst, Cyprien Gaillard

För omväxlings skull får jag ge konsten lite utrymme. Onekligen är politiken starkare i nästan allt: dess våldsamma expressionism, dess provokationer med åtföljande raseri respektive jubel från åskådarmassorna, dess genomslag och det oerhörda intresset. Men en sak finns inte. Djupdimensionen saknas och må tillföras som en readymade.

Hur som helst ställer man ut Cyprien Gaillard på Accelerator i Stockholm. Sinziana Ravini har skrivit en utmärkt recension (Kunstkritikk). Hon vill mena att hans genombrott kom 2011 i Berlin med ”The Recovery of Discovery”, en pyramid av öl som tämligen snabbt blev uppdrucket av en intensivt intresserad publik. Om detta var ett lite bredare genomslag kom det i alla fall redan 2007 i konstvärlden med det stora slagsmålet i videoinstallationen ”Desniansky Raion”. Det var då jag först uppmärksammade Gaillard och förstod att han skulle göra sig gällande. Han är fortsatt intressant. Två av de verk som visas på Accelerator är också utställda på Venedigbiennalen (den pågår ännu i översvämningarna). Bra saker, finns på nätet:

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2886: Bättre än på bioduken

Det händer en del i den spännande framtidsstaden Malmö. Och när det behövs som bäst (ur nyhetssynpunkt) levererar man. Ny skjutning ikväll (Aftonbladet). Nedsända reportrar har bara att skörda. Samtidigt behöver man inte vara orolig. En påpasslig kommentator hänvisade till nättidningen Magasinet Paragraf som försäkrar att Malmö aldrig har varit tryggare. Skulle inte det räcka så kan Baudrillard ge en handräckning: ”that is not enough to make it a real event. For reality is a principle, and this principle is lost.”

I denna alltmer postmoderna spelfilmsrealitet kommer den insats som skall ändra på allt: Operation Rimfrost med en ny chef (Aftonbladet). Den gamle blev koordinator. Jag som har lite erfarenhet av polisväsendet har förstått att när man vill bli av med en chef blir denne koordinator.

För säkerhets skull stänger danskarna gränsen (Expressen).

Bland vårt lands mera avancerade filosofer framträder Masoud Kamali. Han har gjort en sinnrik analys av dramatiken i Malmö. En poetisk text som elegant turnerar postkolonial teori i en värld av svart och vitt:

”Det har hänt igen. Några ungdomar har skjutit ihjäl andra ungdomar och politiker, polisen och media är inte sena med att skylla på ’gängkriminalitet’ utan vidare förklaring. Malmös socialdemokratiska kommunalråd, Katrin Stjernfeldt Jammeh gick ut i media på söndagsmorgonen och sa att ’det var en tung och svart natt i Malmö’ och befarade att skjutningarna trappas upp av kriminella gäng. Hennes agerande är talande för det svenska postkoloniala systemet där partier och politiker från såväl vänster och höger använder sig av koloniala diskurser för att lägga skulden för gängkriminaliteten på ’de andra’, dvs på marginaliserade grupper. Hon säger att det var en ’svart natt’ i Malmö, som om andra nätter var ’vita’. Stjernfeldt, som många andra etablerade politiker ser inget behov av att vara självreflektiv när de använder begreppet svart för att beskriva en oönskad, farlig, onormal och brottslig verklighet. Begrepp som ’den svarta marknaden’, ’en svart dag’, ’en svart natt’, ’svarta pengar’ etc. är bara några få exempel.” (Facebook)

Med andra ord, Statsteatern ger om inte bröd så i alla fall skådespel.

Publicerat i politik | 22 kommentarer

2885: 11 000

Skjutning och bomb i Malmö. Det ska ju vara lite åtbörder när det är lördag kväll. För den som oroar sig kan man meddela att det handlar om två platser i Malmö. På alla andra platser i staden är det tämligen lugnt. Inte ovanligt och snart glömt. Och efter vad jag har hört visar statistiken att det var mycket värre förr.

En inte oäven nyhet var de 11 000 ”klimatforskarnas” upprop för klimatet. Inget allvarligt fel med det. Det handlar om opinionsbildning. Man kan passa på att dra lite i det och framföra ”panikrummet” som Johan Hakelius med lätt hand varslar om (Expressen).

För mig var dock siffran det intressantaste. Den kulturhistoriskt orienterade tänker naturligtvis på de 11 000 jungfrur som följde Sankta Ursula. De gick alla under, offer för barbariet, men blev naturligtvis helgon och evigt ihågkomna. Inte minst kan den musikintresserade omedelbart erinra sig det vackra vokalinslaget i Mahlers 4:e symfoni, sista satsen med text ur Des Knaben Wunderhorn:

Kein’ Musik ist ja nicht auf Erden,
Die uns’rer verglichen kann werden.
Elftausend Jungfrauen
Zu tanzen sich trauen!
Sankt Ursula selbst dazu lacht!

Publicerat i politik | 25 kommentarer

2884: Konstvärlden och nya konstellationer

Som vanligt sliter konstvärlden med att bryta med en dominerande historieskrivningen. Fredrik Svensk (Aftonbladet) recenserar en utställning på Göteborgs konstmuseum som berör försöken dra sitt strå till stacken. Frågan är naturligtvis vad en del ivrare i konstvärlden vill få fram. Man kan ana vart skutan är på väg, dvs. det gamla vanliga: en inkluderande icke-hierarkisk ordning befriad från den västerländska traditionens vederstyggligheter. Jag tycker att det vore självklart att börja med en historieskrivning som utgår från konstbegreppet. Allt hänger samman med det. Tyvärr blir det då väldigt västerländskt och det hjälper inte att påpeka att det är ofrånkomligt. Att inkludera och bryta ner hierarkierna är den ideologiska premiss som är inbyggd.

Men lite roligt kan det bli när man prövar nya vägar. På MOMA har man gjort en omfattande omhängning och i ett av rummen har Hilma af Klint placerats med futuristerna (artnet). Ni vet ”ner med allt” och mitt ofta citerade ”konst kan inte vara någonting annat än våld, grymhet och rättvisa”. Men det är så att om konstvärlden vill kan Hilma af Klint bli en ledande futurist.

Publicerat i om utställningar m m, Samtidskonst | 2 kommentarer

2883: Remember, remember the 6th of November

Så var det Gustav Adolfsdagen. När jag gick i skolan var det en stor sak. Läraren berättade i en sorgestund hur det gick för den stackars kungen. I varje fall kunde Sverige axla en stormaktsposition under ett knappt sekel. Det var naturligtvis en felsatsning och bragte ett outsägligt lidande för folket. Men skam den som ger sig. Våra nutida stora ledare har skapat den nya svenska stormakten, den humanitära stormakten och förebilden för övriga världen. Den verkar inte hålla lika länge.

För övrigt ett mycket intressant upphovsrättsmål mellan SD och Jason Diakité. Man får hoppas att Diakité inte vinner det här för då blir det väldigt trångt inte minst inom konstens sätt att återanvända andras verk. (Expressen)

Publicerat i politik | 12 kommentarer

2882: Konsten fruktansvärt hotad

Lyckligtvis finns det ett visst intresse för konsten i samhället. Tillräckligt för att Moderna Museet skall ordna en debatt om dess utsatthet: ”Konsten och kulturens frihet är en av demokratins grundpelare, samtidigt har attacker mot konst- och kulturutövare ökat de senaste åren.”

Jo, det kan ju vara lite besvärligt att konstnärer kastas i fängelse men något säger mig att just den saken kommer man inte att indignerat påpeka. Så vi för nog räkna med en sölvesborgare och låta stormen skvalpa i ett vattenglas. Konsten behöver lite större utmaningar än så.

Språket under debatten blir svenska. En engelsk översättning av debattörernas inlägg (med visst konstutrymme) skulle kunna lyda som i den här sången:

Publicerat i Samtidskonst | 6 kommentarer

2881: Vilja och motvilja i kulturpolitiken

Kulturpolitiken ger inte många röster och därför är intresset lågt bland de politiska partierna i den frågan. Undantaget är SD som utnyttjar den möjlighet som dock finns, den populistiska modellen. Den populistiska modellen behöver inte sakna ett visst mått av större intresse. För hur ser kulturpolitiken (som får vara ifred för partiernas intresse) ut? Vi har sett hur samtidskonsten med sitt politiska innehåll har fått ett utrymme som en del av den lokala propagandan för rekommenderat rättänkande. Det som en gång var radikalt och intressant blir en alltmer tröttsam mainstream. Och det är svårt för andra partier att agera i den rötan.

Kultursektorn är naturligtvis engagerad i kulturfrågor och kan räkna med stöd från det politiska etablissemanget. Det finns ett visst värde att vinna här, ett symbolvärde som äger en status som konsten står för. Men många röster ger det inte. Idealet vore förstås att alla partier visade ett aktivt intresse för kulturfrågor. Det kan vara så att SD kulturintresse tvingar fram ett större engagemang hos de övriga. Björn Werner skriver om saken i GP.

Publicerat i politik | 5 kommentarer