3188: Något måste hända

Trump har lyckats igen med att producera nyheter med enormt genomslagsvärde. In i det sista har han fångat världens intresse. När hans anhängare stormade Capitolium kunde världen reagera med bestörtning. Rubrikerna talar om statskupp, demokratin i fara, ovärdigt. Jo, det är riktigt dålig smak, en fars, snarare än som Mats Larsson (Expressen) jämföra med Pearl Harbor under andra världskriget. Man kunde säga att vi genom ett allt större deltagande i den politiska diskussionen har vi fått mer demokrati men det handlar inte om kvalitet. Det är bara att konstatera att eftersom världen vill ha sensationer kryddat med konspirationer och Fake News så får den vad den förtjänar.

Publicerat i politik | 8 kommentarer

3187: Förslag om det goda våldet

I Aftonbladet skriver Helena Granström om två nyutkomna böcker av Andreas Malm. Malm för sägas tillhöra den mer extrema delen av vänsterrörelsen. Som klimataktivism förespråkar han våld och sabotage. I en intervju i Sydsvenskan (låst artikel) får Malm frågan:

”Är det inte ändå rimligt att vi följer de lagar riksdagen beslutar om?

– Nej. Civil olydnad innebär att lagar som är moraliskt oförsvarliga bör brytas.”

Kruxet är förstås vem som skall avgöra vad som rätt moral. Intervjuaren frågar vidare:

”Och när högerextremister bränner flyktingförläggningar med motivet att deras ras överlevnad står på spel? För dem är det ju lika allvarligt.

– Den centrala skillnaden är att de har fel. Det finns inga raser.”

Tydligen behöver högerextremisterna bara byta ut ”ras” mot ”kultur” för att det skall vara fritt fram.

Granström är inte helt med på våldsanvändningen men menar ”Och oavsett invändningar är jag helt på Malms sida när han konstaterar att det som i en inte alltför avlägsen framtid kommer att framstå som det oförlåtliga brottet kanske inte kommer att vara att ha sprängt en oljeledning, utan att ha låtit bli.”

Granström får också till en jämförelse mellan klimatet och den pågående pandemin: ”Samtidigt framstår diskrepansen som närmast obegriplig: En virussjukdom med en överlevnadsgrad på omkring 99 procent föranleder omedelbara och inte sällan drakoniska åtgärder som husarrest för hela befolkningar, medan en stegrande klimatkris med en långsiktig prognos för mänskligheten dystrare än en cancerpatients knappt resulterar i något mer än misslyckade förhandlingar och en uppsjö av till intet förpliktigande policydokument.” 

Problemet med den jämförelsen är att pandemin är direkt påtaglig med alltför många döda på äldreboende och inte minst den enorma press den lägger på sjukvården.

Jämförelsen fortsätter: ”En stor del av det som under lång tid avfärdats som politiskt omöjligt var, uppenbarligen, fullt genomförbart. ”

Även här haltar det. Vi vet fortfarande inte vilket pris nedstängningen kommer att få, ekonomiskt, socialt, psykologiskt.

Publicerat i politik | 9 kommentarer

3186: Fördelning av stöd till drabbade

Syndabocken blev alltså Dan Eliasson. Inte utan att det var välförtjänt. Är man på resande fot när man inte skall vara det är det svårt att komma undan opinionen. Han måste ha fått rådet att det skulle ha varit än värre om han rakryggat hade mött medierna vid hemkomsten. Eliasson har efter diverse klavertramp flyttats runt till olika poster. Hittills har det alltid ordnat sig. Man kan fråga sig hur det är möjligt. Förmodligen har han sociala egenskaper som gör honom sympatisk för den berörda omgivningen och därmed sitt nätverk där tjänster kan utbytas. De första signalerna drar åt samma håll som tidigare (Expressen). Eliasson är ett intressant fenomen, ett möjligt konstprojekt om inte konstvärlden varit så restriktiv med kreativa uppslag.

En annan, för mig glädjande händelse, är Josefin Holmströms artikel i SvD. Hon ger sitt fulla stöd åt mina högst rimliga krav på hur livvaktsskyddet skall fungera. Det kan förefalla som om något sådant som Jul- och Nyårshelg vore en självklarhet att organisera på ett sådant sätt att jag kan tillbringa den med min käresta. Men det skulle man inte. Det krävdes inte mer än ett par bilresor men vad jag kan förstå kommer personalens helgintresse i första hand. SvD Artikeln är spärrad.

Publicerat i livvakter, politik | 1 kommentar

3185: En ständig brand

”Medan världen brinner fortsätter sången om den egna excellensen, år efter år, trots att mycket lite av vikt består”, skriver Kristoffer Andersson i Aftonbladet. Vad jag kan förstå avser han inte bara pandemin utan också en rad av dessa ”angelägna” frågor i vilka kulturutövarna bör förstå sitt ansvar. Men receptionsverksamheten bryr sig inte utan ”trälar själva under mumifierade regler om fint och fult, inne och ute”. Förstår jag honom rätt är det kritikerna som han är missnöjd med. Jag kan inte utan vidare svara för engagemanget i tidens brinnande frågor på kulturredaktionerna men mitt intryck är att det vimlar om politiska kulturartiklar. I bildkonsten är det nog ännu mera framträdande men med mycket mindre effekt än inom den litterära avdelningen.

Litteraturen som konst rör sig sedan länge inom givna ramar. Här vidgas inget konstbegrepp och den markör som finns kvar är den olönsamma och för en liten krets intresserade diktkonsten. Skall det skrivas något för dagens kulturredaktioner blir resultatet gärna (enligt Kellgrens recept i Dumboms leverne) en högst prosaisk vers där det politiskt korrekta missnöjet får blomma ut i all sin övertydlighet (Expressen).

I alla fall kan det vara värt att i nådens år 2021 fördjupa frågan om konstens identitet. Om det t ex är så lyckat att överge dess grundelement ”distans” och ”fiktion”. Att välja ett ämne är att spetsa estetiken och locka mottagaren. Fast det tycker man inte riktigt i elitkretsarna.

Publicerat i konstteori, politik | 1 kommentar

3184: Om de oöverstigliga svårigheterna

Kort och gott tänkte jag önska mina läsare ett gott nytt år. Men så enkelt är det inte om man vill vara korrekt. Just nu när jag skriver detta är den korrekta utsagan “Gott slut”. När det nya året har sprungit ut skall det naturligtvis vara: “God fortsättning”. Eftersom det givna utrymmet mellan det gamla och det nya året inte har något tidsutrymme kommer tillönskan om ett gott nytt år antingen för tidigt eller för sent. Det blir väldigt postmodernt och problemet är med all säkerhet skapat av några vita män.

Jag hoppas i varje fall på fortsatt intresse för mina alster och tackar alla medverkande och läsare under 2020.

Publicerat i Samtidskonst | 5 kommentarer

3183: Inte som förr

Man kan erinra sig islamofobins stora år. Det var ett tag sedan den kunde domptera varje kritisk röst. Än manar den till försiktighet men det går inte längre att komma undan de värsta missbruken. America Vera-Zavala utmärker sig för att köra på i gammal stil. Hennes nyligen utkomna bok ”Svartskalle. En svensk historia” kan inte frånkännas förtjänster men författaren passar på att svartmåla sina kritiker efter egen övertygelse. Redan recensenterna blev tveksamma inför den långa klagande katalogaria som hon vräkte ur sig. Se t ex Gunilla Brodrej (som brukar uppträda med stor varsamhet i dylika ämnen) i Expressen.

Magnus Sandelin har fått en ordentlig dos och beskrivs som ”den notoriske muslimjägaren som kallar sig själv journalist”. Vera-Zavala har knappast ryggen fri från kritik vilket Sandelin påtalar när han bemöter hennes anklagelser. (Expressen)

Det har dock varit värre, de kvarvarande entusiasterna får inte längre samma gehör.

Publicerat i politik | 2 kommentarer

3182: Huvudlöst

I sin konstkrönika för 2020 uppmärksammar Mårten Arndtzén den danska konstakademiens dekoloniseringsarbete (SR): ”I Köpenhamns hamn står ett monument över slavarnas kamp för frihet på Jungfruöarna, en tidigare dansk koloni som numera hör till USA. Skulpturen är en gåva från Jungfruöarna som, efter en turné på flera danska museer, fick sin permanenta placering här, och invigdes av Danmarks kulturminister i slutet av september.

Det var mitt emot det här monumentet som bysten av Frederik V mötte sitt våta öde – för att, som konstnärerna bakom aktionen förklarat, artikulera hur Danmarks koloniala historia osynliggörs.

Låter det motsägelsefullt? Fråga någon av de i skrivande stund närmare 1000 danska och internationella konstnärer, poeter och cirkusartister som undertecknat uppropet till stöd för aktionen, och för läraren som fick sparken efter den. De vill se fortsatt dekolonisering av akademiens inventarier.”

Det är riktigt att det finns ett monument över slavarnas kamp för frihet på Jungfruöarna efter en av kvinnorna som ledde upproret. Men sedan några dagar saknar monumentet ”I Am Queen Mary” sitt huvud. Ingen vandalisering eller politisk handling utan ett verk av vädergudarna. Skulpturen är utförd i ett mindre hållbart material och det är inte första gången man har fått problem. Därmed kan man tala om en äkta konceptuell skulptur, ett monument som sönderfaller och naturligtvis utmanar tanken på alla dessa uppställda stoder och statyer. Kanske det inte var riktigt tänkt så i det här fallet men konsten fick ett extra tillskott i denna annars entydiga politiska gest.

Bilder och mer detaljer i Berlingske

Publicerat i om utställningar m m, politik | 3 kommentarer

3181: Islam: religion och politik

Under julhelgen har jag haft tillfälle att läsa en bok som jag fick för en tid sedan ”Islams forfaldne hus” av sociologiprofessorn Ruud Koopmans. Boken kom ut 2019 på holländska och året därpå på tyska och danska. Det danska förlaget som har gett ut den förmedlar länkar till recensioner med mera på sin hemsida.

Ett känsligt ämne och inte minst när Koopmans omfattande studier går genom hur religion och kultur påverkar integration, rättssystem, ekonomi osv. Den islamska kulturen brottas med stora problem och Koopmans pekar på fundamentalismen som den helt avgörande faktorn.  Koopmans skriver: ”Även om många integrationsforskare stadigt menar att kultur och religion inte är relevanta för lyckad integration så har jag kommit till en annan slutsats genom min egen och andras forskning”.

Koopmans menar att Islam kan reformeras. Det rör sig om att ta avstånd från fundamentalismen som hävdar att Koranen och de heliga skrifterna är orubbliga: ”Att ta avstånd från fundamentalismen betyder att man avvisar islams politiska anspråk och erkänner delningen mellan religion och stat. Islam får aldrig utgöra en grund för ett rättssystem, inte heller i länder där muslimerna utgör majoriteten av befolkningen. Ett islam som håller fast vid sharia som utgångspunkt för statens och rättsväsendet uppbyggnad kommer att vara oförenligt med demokrati och mänskliga rättigheter. Ett islam som uppfattar Koranen, Hadith och de i dessa fastlagda reglerna bokstavligt kommer aldrig någonsin att bli kvinnovänligt utan vill tvärtom upprätthålla de orättvisa förhållande som muslimska kvinnor över hela världen lever under.”

Boken kan utan vidare rekommenderas som en utgångspunkt för en fördjupad diskussion om islams status och behov av modernisering.

Publicerat i Böcker, politik | 17 kommentarer

3180: Ej att förglömma

Påminnelse. I morgon infaller i hela landet Julafton. Därefter följer Juldagen då inget särskilt inträffar och än mindre inträffar på Annandag Jul. Sedan är det slut med julen alltsedan Tredje Dags Jul avskaffades på 1700-talet. Nästa Julafton kommer med största sannolikhet att infalla den 24 december 2021. Dessförinnan kommer vi att med största intresse ägna oss åt Jubileumsåret 2021. Dante Aleghieris (1265 – 1321) död för 700 år sedan. Matsedelsförslag: Grillspett, Salladsblad och creme caramel med vispgrädde.

För övrigt önskar jag alla mina läsare och vänner en oförglömlig jul!

Publicerat i Allehanda | 7 kommentarer

3178: Varumärke och schack

Några intressanta kommentarer har dykt upp. En gäller tvisten mellan GW och fotografen Bingo Rimér. Den sistnämnde har gjort ett porträtt av GW på en tusenlapp. Bilden gjordes för musikhjälpen. GW är sitt eget varumärke och hävdar sin rätt till detta. Det förefaller som om GW kan ha rätt. Fotografen använder sig av sin bild som marknadsföring. Försvaret kommer förmodligen att hävda att det är ett självständigt verk. Inte alldeles lätt att avgöra. (SVT)

Den andra kommentaren handlar om konstens gränser, kommentatorn skriver: ”det väl så att konstvärlden inte betraktar t.ex. dressyr, konståkning, konstsim, backhoppning e.t.c. som konst, medan däremot dans och musik betraktas som konst. Jag är inte helt med på varför det är så, det verkar lite som godtycke i mina ögon.”

Förklaringen till de utvalda konstarterna är historisk. De ”sköna konsterna” skapades under 1600-talet och vilka som räknades dit kunde variera. Det är först ett stycke in på 1800-talet som de stabiliseras. Hos Kant, t ex, är retoriken och trädgårdskonsten med i hans uppräkning. Den definition man använder sig av är att sköna konster skall vara inriktade på ren estetik och inte domineras av praktiska mål. Exempelvis ingår i denna uppställning inte konsthantverket eftersom det har en praktisk nytta. Man särskiljer också en lägre form för estetik (dekoration, prydnad) från en högre vars inriktning är en upphöjd andlighet. En filosofisk orientering som inleddes av Kant och fullföljdes av de tyska 1800-talsfilosoferna.

Idag kan (inom bildkonsten) alla verksamheter vara konst. Men det kräver en konstnär som uppfattas som en sådan av konstvärlden.

Kommentatorn skriver vidare: ”Om vi tar en komponist som anser sina verk vara konst, t.ex. Aleksandr Manveljan, varför anser konstvärlden att han har fel? Och om Aleksandr Manveljan blev professionell konstnär likt Duchamp, skulle hans verk då plötsligt bli konst, trots att ingen förändring har skett av kompositionera i sig själva sedan den dag då de skapades?”

Jodå, om Manveljan insisterar på att ingå i bildkonsten och presentera sina verk inom ramen för denna är det naturligtvis möjligt. Men frågan blir vilken intention och diskurs som skall ligga till grund för en sådan hållning. Han har ju redan sin värld genom den publik som uppskattar schackproblemskompositioner. Vad skulle han tillföra konsten? Och vad skulle han vilja där? Om han blev professionell konstnär har vi förstås problemet med på vilket sätt han skulle bli det. En möjlighet vore att han anpassade sitt schackintresse till konstens behov. Han kunde göra kompositioner som anspelar på rasism, postkolonialism, genus, klimat osv. En annan sak är hur bra skulle bli. Även om det är lätt att bli konstnär och skapa konst är det desto svårare att uppnå kvalitativt erkännande.

När det gäller Duchamp är han i överlägsen grad konstnär. Som schackspelare räknades han under en tid som en av de bättre i Frankrike. Schack var dock en livslång passion och inspirationskälla för honom och han har också sagt att schackspelare är konstnärer – men det bekräftas inte av konstvärlden.  Hans verk och skapande kan förete strukturella likheter med schackspel.

Publicerat i konstteori, yttrandefrihet | 1 kommentar