Jag och yttrandefriheten

Det borde inte vara orimligt att kräva rimlig frihet i mitt liv. Jag ser att det finns många som stödjer mig. Idag i UNT.

RH finns också som frimärke
Publicerat i yttrandefrihet | 4 kommentarer

3151: Det postkoloniala tillståndet kan lätt bli neurotiskt

Jag skrev häromdagen om den köpenhamnska konstinterventionen då en byst av Fredrik V hävdes i hamnen utanför den danska konstakademin. Att det var ett utslag av den fanatiskt galopperande trenden postkolonialism/antirasism var det ingen tvekan. Ansvarig har nu trätt fram och visat sig vara konstnär och lärare vid konstakademin, Katrine Dirckinck-Holmfeld (Berlingske). Även om intentionen är välment så går det ändå inte an med den formen av desperation. Katrine Dirckinck-Holmfeld har tills vidare fått lämna sin post. Rektorn tar avstånd.

Jag kan förstå att även de mest inbitna postkolonialister till slut inser att endast en intern del av konstvärlden intresserar sig för deras ansträngningar. Det postkoloniala projektet främjas inte. Så blr ”något drastiskt måste göras”. I sådana beslut kan inte referera till några auktoriteter utan hamnar lätt i den amatörmässiga genren. Visserligen skapades en förändring och uppmärksamhet saknades inte. Men priset var högt och man kan utgå ifrån att man inte vann särskilt många nya sympatisörer.

Den som känner att postkolonialismen är ett absolut måste och en total övertygelse bör med fördel ägna sig åt frågan i den politiska sektorn eller de sektorer som ger den underlag. Sämsta alternativet är konsten. Efter postkolonialismen sedan avsevärd är en standard och är en del av den styrande makten kan den allvarligt menande konstnären inte göra mycket annat än att sabotera företeelsen. När en estetik är förbrukad får man i konsten etablera en ny. En sådan är alltid lite smärtsam.

Presentation av Katrine Dirckinck-Holmfeld: Artweekend

Publicerat i om utställningar m m | 2 kommentarer

3150: Minnesmärket

Minnesmärke/skulpturer kan komma till av olika anledningar och inta lite olika positioner. Vi har det neutrala minnesmärket som framhäver det som skall minnas, konstnären är av underordnad betydelse. Å den andra sidan finns minnesmärket som blir mer av ett konstnärligt signum och en gestaltning än uppgiften att framhäva ett minne. Det är naturligtvis också möjligt att landa någonstans mitt emellan men det vanliga är att det drar mest åt någotdera hållet.

Kvinnorättskämpen Mary Wollstonecraft har fått ett minnesmärke genom en insamling. Konstnären Maggi Hambling (f. 1945) är inte oäven förmåga. Man kan väl tala om en modernist med hygglig standard både som skulptör och målare. Hennes skulptur som minnesmärke för Wollstonecraft har väl inte riktigt slagit an. Ur en abstrakt massa reser sig en välgymnastiserad kvinnlig gestalt. Naken och därför utsatt för de så välkända manliga blicken. Det har kommit reaktioner på just denna sak (artnet). ”Kvinnan stiger fram” är skulptörens avsikt medan kritikerna ser nakenheten som en otrevlig konvention.

Åtminstone något att diskutera. I övrigt får jag nog säga att det inte är något minnesvärt storverk som har åstadkommits. Dock är ofta så fallet med denna typ av offentliga hyllningar.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

3149: Konstnyheterna ger: Som vanligt

Sensationella nyheter i konstvärlden domineras av två kategorier. Dels försäljningsrekord och dels om någon har råkat begå ett politiskt korrekt-misstag viket har utlöst protester.

Nog så sensationellt var priset på en skulptur av Nathalie Djurberg och Hans Berg på Bukowskis. Utropspriset 300 000 blev vida överträffat till 16 miljoner kronor. Det förefaller för mig att vara ett ordentligt överpris. För den summan borde det vara möjligt att få ett antal bra skulpturer av parets produktion. Visserligen är den här från 2012 vilket kan sägas vara rätt i tiden (Djurberg/Berg toppade enligt artfacts karriären 2015) men jag kan inte se att det räcker. Men auktionspriser kan variera kraftigt beroende på budgivarnas inställning. SR

Angående detta med att visa upp en standardiserad PK-front fann jag det här obetalbara exemplet i presentation av utställningen ”Third Space” på Skånes Konstförening:

”Utställningstiteln refererar till Homi K. Bhabhas teori om det postkoloniala tillståndet som en hybridisering av samhällen, platser och inom människan själv. Termen används också för att beskriva rum där röster som förfördelas i samhället får makt och utrymme. I en värld byggd av orättvisa maktstrukturer blir användningen av Bhabhas term i utställningen en reflektion över hur de som ofta åsidosätts kan skapa rum där de inte bara är föremål för samtalet, utan också är med och formar det.

Verken i utställningen kretsar kring aktörskap och förkroppsligande. Anna Iau riktar in sig på känslor av obehag kopplat till frivillig och ofrivillig informationsdelning på sociala plattformar. Maria Kim utgår från sin bakgrund som adopterad och utforskar koloniala spår mainstreamberättelser kring adoption. Ranya Asadi använder kitsch för att undersöka sina upplevelser av att vara en slags tidskapsel till följd av sin migration – att platserna vi lämnar blir kristalliserade i tid inom oss. Yahia Saleh dyker ner i en kommentartråd på Facebook och adresserar frågor kring svarta queera kroppar (eller bristen på dem) på publika platser i Europa.

I utställningen visas också Moncef Henaiens ”ŠUKA” och Rasmus Raphaëlle Östebros ”Femme Desires”, som inkluderas för deras specifika undersökningar av makt och förkroppsligande. Med utgångspunkt i dansaren Šuka Horns rörelser, skapar Henaien en känslomässig fristad genom hypnotiska upprepningar och drömlika klipp. Östebro presenterar en värld av feminina tecken – en alternativ, framtida plats där drag och lek används som strategier för frigörelse. Tillsammans genererar de två verken ett samspel mellan skydd och sårbarhet, mellan handlingsutrymme och marginalisering. Det handlar inte om verkliga fysiska rum, utan om fantasins potential och diskursiva effekter.”

Det mesta är med. Bhabha är en sedan länge en välkänd postkolonial teoretiker. Så följer hela raden av väl inkörda ord och formuleringar ”hybridisering”, ”förfördelade röster”, ”orättvisa maktstrukturer”, ”känslor av obehag”, ”migration”, ”svarta queera kroppar”, ”inkluderas”, ”känslomässiga frirum”, ” drag och lek används som strategier för frigörelse”, ”fantasins potential och diskursiva effekter”. Det är inte lätt att få till en konsttext utan att kitschen gör sig påmind. Ännu mer eftersom det helt och hållet saknas distans. Texten finns också i engelskt original.

Publicerat i om utställningar m m | 2 kommentarer

3148: Livvaktsskyddet JO-anmälan

Det livvaktsskydd jag har haft sedan 2010 förändrades drastiskt till det sämre 2018. Jag förvägras att bo samman med min livspartner. Våra möjligheter till att överhuvudtaget ses är ytterst begränsade. I praktiken till utomhusmiljöer eller offentliga lokaler.

Situationen föranledde mig att göra en JO-anmälan som inte ledde till något på grund av sekretesskäl. Jag har nu inkommit med en ny JO-anmälan vilken berör de lagliga rättigheter till privat- och familjeliv. Detta har inte beaktats av polisledningen.

Anmälan gjordes 2020-11-04 med diarienummer 8381-2020.

Publicerat i livvakter | 6 kommentarer

3147: Skola vi i forskningens skola?

Inte för att det råder någon brist på aktivitet i konsten, verksamheten är intensiv även med de begränsningar som pandemin för med sig. Men det dyker inte upp något särskilt annat än det som nu pågått alltför länge, representationen och de ständiga repetitionerna av postkoloniala projekt som skall världen bättre.

Konstforskningen har diskuterats en del. Ingen stor sak i konsten men i brist på annat kan man fundera på den. Inte för mycket sagt att det enda lyckade resultatet hittills har varit en underkänd doktorsdisputation. För och emot-lägren är förutsägbara. De frälsta, verksamma och ansvariga håller på att konstforskningen är oerhört viktig medan resten av konstvärlden ser mer bekymmer än fördelar. På Kunstkritikk skriver tjänstlediga rektorn på Konsthögskolan Sara Arrhenius ett försvarstal som inte har något särskilt nytt att lägga till diskussionen. Som avslutning prövar Arrhenius att framhålla konstskolornas betydelse:

”För en experimentell och forskande konst som haft svårt att hitta en plats inom konstens traditionella förmedlingskanaler har vissa konstskolor blivit viktiga knytpunkter för ett konstskapande som idag förmodligen skulle ses som konstnärlig forskning. Legendariska exempel är förstås Black Mountain College där bl a John Cage och Merce Cunningham skapade banbrytande verk. Eller Nov[i]a Scotia College of Art and Design som under flera decennier var en viktig scen för konceptkonst, installationskonst och land art med namn Dan Graham, Lucy Lippard, Miriam Shapiro och Robert Smithson[son].”

Jodå det finns fler exempel på att det kan hända saker på konstskolorna, det går att lägga till t ex Joseph Beuys som professor på Konstakademin i Düsseldorf och Goldsmiths i London med Damien Hirst och hans medstudenter. Det är bara det att konstskolorna kan ta upp saker som pågår i konstvärlden. Någon gång kan det bli intensivt. Det sker dock sällan. Man får nog erkänna att konstskolornas främsta uppgift är att leda in studenterna i konstvärldens stamsamhälle och de därstädes styrande koderna. Om studenterna inte råkar studera under en tid när konsten genomgår en kontroversiell förändring blir upplärningen en standardutrustning som de sedan har en liten möjlighet att skaka av sig. Bättre än så blir det förmodligen inte.

Publicerat i debatt, konstteori | 1 kommentar

3146: Det där med religion och yttrandefrihet

Angående kritik av religion och blasfemi skriver docent Margareta Popoola och professor Ann Sofie Roald i GP. De hänvisar till fallet med pastor Green som de jämför reaktionerna med journalisten Kadra Yosuf som menar att en del islamiska källor visar sig ”kvinnoförtryckande enligt dagens värderingar”. Vilka dessa källor är får vi inte veta men det står i ingressen att man skall få kritisera (till och med) Koranen. Troligen vill skribenterna vara försiktiga och nöjer sig med att citera Moseboken och utifrån den finna en kollektiv kritik av Islam, Judendom och Kristendom.

Var skon klämmer vet vi mer än väl. Men det är rekommenderat att iaktta försiktighet eftersom det mycket lätt kan bli konsekvenser om när man trampar lite fel.

En återkommande tankeslinga i diskussionen om yttrandefriheten är att hylla principen som väldigt fin men enbart när det är något tillräckligt fint som framförs (Ekstrabladet).

Publicerat i yttrandefrihet | 3 kommentarer

3145: Plask i konsten

Nyheter i konsten är alltmer koncentrerat till gårdagens politiska trender. Förmodligen finns det annat men sådant är svårt att upptäcka eftersom konsten sorteras och blir läst genom givna och etablerade mönster.

I alla fall kan det bli en noterbar nyhet i all sin överdrift. Ett bra exempel som åtminstone inkluderar initiativ och handlingskraft har utspelats i Köpenhamn där en grupp konstnärer (som önskar vara anonyma) har tagit en byst av konstakademins grundare Fredrik V från konstakademin lokaler och kastat den i vattnet. Enligt den deklaration som den anonyma gruppen har gjort är det en plaskande protest mot kolonialismens alltid pågående fasor. Handlingen kan följas på en video. (ditoverblik.dk)

Statyvurmen som nådde sällsamma höjder får ett par månader sedan är helt klart på väg ner. Den köpenhamnska aktiviteten är eftersläntrare men kan ha drivits fram genom de diskussioner som förs med skarpa ordväxlingar om hur utbildningen skall utformas för global och individuell rättvisa, erkännandet av omätbara nivåer av skuld – med nödvändiga certifierings- och undervisningsmetoder. För allt i världen, konst kan inte vara annat än våld, grymhet och orättvis något som kan riktas mot såväl orättvisa som rättvisa. Det här fallet lider dock svårt av sin förutsägbara trendighet. Man kunde t ex ha ersatt kungabysten med en uppsättning av de danska karikatyrerna. Då hade man svurit rejält i de konstakademiska lokalerna till alla därstädes verksammas fasa.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 2 kommentarer

3144: Carpe diem

Det förefaller som Biden kommer att vinna valet. Sorgligt för både medier och konsten som har haft en naturlig samlingspunkt med påtaglig kritisk spets. I och för sig kan inga vrångbilder eller projekt kring Trump motsvara originalet. Dock kan vi förvänta oss en utdragen och dramatisk final. Ingen fara för demokratin, allt vi får en retorisk live show.

Närmare än så kommer jag just nu inte närmare konsten. Den socio-politiska upphetsningen borde snart lägga sig för allvarligare sysselsättningar: T ex: Vart tog den vägen, den gåtfulla konsten? Eller är det rentav så att bildkonsten går samma väg som litteraturen och musiken: ett allmänt och blandat utbud med kända stilvariationer? Den kommersiella segern?

Men det finns roliga saker kvar. Genusbalansen inom idrotten och hur public service hanterar detta enorma problem. Kvartal

Publicerat i politik | 2 kommentarer

3143: Äntligen! Fast…

Jodå, kontroversiella och skräckinjagande bilder kan publiceras. Expressen gör det i en artikel som jag har skrivit. De bilder som visas är rondellhunden, nidbild av Erdogan och en Charlie Hebdo-profet. Rondellhundsbilden är en sådan version där jag står och håller en inramad bild, alltså ”ett steg bort”. För säkerhets skull finns allt bakom betalvägg.

Expressen

Den problematiska teckningen, lika fräsch och hållbar idag som 2007, året då den blev till. För den intresserade kan jag meddela att det finns 14 exemplar kvar av den grafiska upplaga på 100 ex som jag själv har producerat. Önske man, kontakte man mig. 500 kr inklusive frakt.
Publicerat i Muhammedsaken, politik, yttrandefrihet | 8 kommentarer