2965. Corona Borealis

Det nordiska Corona har uppnått stadiet av panik med efterföljande apokalypser liksom förhoppningar om att detta fenomen skall tvinga bort de för somliga förhatliga populisterna (Expressen). En politisk förhoppning annonserar också i Expressen, en liten tid och vi skall må så mycket bättre. Men människorna drar sig tillbaka i sina krypin efter att har gjort omfattande inköp av toapapper. Coronaskräcken griper omkring sig och nästan alla har drabbats. Dock mest av dess fantomkaraktär.

Corona Borealis är också en stjärnbild. Avseende den krona som den vindrickande Bacchus skänkte den övergivna Ariadne.

Publicerat i politik | 13 kommentarer

2964. Det ogörliga i Polen

En kort repetition om konsten: I den moderna eran var det först en fråga om vad som var estetiskt möjligt. Det visade sig att allt var estetiskt möjligt. Sedan (från 1960-talet) blev spörsmålet om vad som kunde vara konst. Svaret på det var att allt kunde vara konst. I vår egen tid är frågan om konsten måste vara politisk. Svaret är, åtminstone tills vidare, att den måste vara det. Denna gång är det en påverkan från samhället där varje detalj har blivit ett politiskt stridsäpple.

Givetvis är politiken i konsten alltid beroende av att vara korrekt politik. Eftersom konstens elitstyrkor totalt dominerar den här scenen är det alltid intressant med någon lite avvikelse. Jag har tidigare skrivit om situationen i konsthallen i Warszawa. Robert Stasinski (Kunstkritikk) tar upp frågan om den nyinsatte chefen Bernatowicz. Han har inte precis de bästa referenserna utan blir en oönskad avvikare. Dock får jag säga att det är intressant och att det förmodligen inte leder till några större problem. Om konstvärlden kan åstadkomma något i det politiska landskapet så är det internt. Konstvärlden kan styra och tvinga i konstvärlden. Den nye konsthallschefen kommer att få en svår tid. För vad skall Bernatowicz ställa upp med? Teoretiskt sätt skulle det vara möjligt att kunna prestera något som avviker från den lite tröttsamt moraliska standarden i det kontemporära konsensus men man kan utgå ifrån att Bernatowicz knappast kommer att lyckas med det. Publiken är alltid eliten och det går att provocera den. Det är t o m rekommendabelt. Men det måste göras på rätt nivå.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 1 kommentar

2963. Genom undergångsfiltret

Tryggheten är bedräglig. Om den genomförs med socio-politiska åtgärder vilket tidigare har varit en ståndpunkt blir livet för lätt och medvetenheten om SLUTET närmast ofrånkomlig. Därför behövs undergången. Klimatprofetior och folkinvasioner har inte varit tillräckligt övertygande. Med Corona har det blivit betydligt bättre och en upplyftande panik har börjat sprida sig. I sådana stunder (och särskilt i den tid vi lever i) framträder domedagspredikanter (som summerar vilka synder som har begåtts för att vi har drabbats av detta) (Aftonbladet) och de som söker en frälsande ledare (Expressen). Båda dessa ledare har ändå själva saken som sekundär för att istället frammana sin politiska kritik.

Publicerat i politik | 5 kommentarer

2962. Damdag

Icke för ty bör dagen uppmärksammas. Jämställdhetens ansträngningar kan man inte klaga på och inte minst är det imponerande att underlätta för kvinnor (och etniska grupper) som söker sig till universitetsutbildning. Aalborgs universitet i Danmark går i spetsen för att byta ut ord och begrepp som kan verka frånstötande för kvinnor. Exempelvis torde ”analytisk”, ”kompetent”, ”ambitiös”, ”excellent” ersättas med andra formuleringar. Ej heller finner uttrycket ”state of art” nåd inför denna granskning. Detta uttryck är sedan många år väletablerat och avser kort och gott hur situationen är just nu i konsten. Men det duger alltså inte utan föreslås utbyttmot ”new”, ”innovative” eller ”current”.

En hel del ord och uttryck har blivit ansedda som stötande eller olämpliga. Nu får man också beakta att vissa ord i vissa sammanhang bör undvikas. Mycket att beakta för den som vill vara korrekt och inte hamna i blåsväder. (Magisterbladet)

Givetvis bör man uppmärksamma Moderna Museets ihärdiga lanserande av Hilma af Klint. Lanseringen har varit framgångsrik och 2018 års utställning på Guggenheimmuseet vann stor uppmärksamhet. Nu är det dags att veva vidare och i april blir hela Moderna i Malmö ett Hilma af Klint-tempel. Hon presenteras av Moderna som ”konstnär, forskare, medium” därvid sorgfälligt undvikande hennes egentliga inriktning ”teosof” och ”spiritist”. Det gäller nämligen att komma så långt som möjligt bort från denna belastning. Vad konstvärlden anser vara bra konst är bra konst, åtminstone tills vidare. Det är dock en lång väg för af Klint (ranking 1.921) att bli jämställd med Kandinsky (113).

En annan kandidat har diskuterats en del under senare år, baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven. Om henne skriver författaren Siri Hustvedt (information):

”Marcel Duchamps berømte pissekumme fra 1917 gælder for at være verdens første readymade og et værk, der viste nye veje for kunsten – men alt tyder på, at det snarere var den dadaistiske baronesse Elsa von Freytag-Loringhoven, der både fik ideen og indsendte værket til kunstnerisk bedømmelse. Hvad ligger der bag den udbredte modvilje mod at kreditere kvindelige kunstnere og tænkere for deres originalitet”.

Problemet här är bevisbördan. Det är ytterst svårt att avgöra vilket eventuellt inflytande baronessan har haft i saken. Dessutom verkar författaren inte ha studerat Duchamps verk. Urinoaren är inte världens första readymade. Den första, flasktorkaren, kom redan 1914 och följdes under de följande åren av flera. Därför blir det lite väl entusiastiskt att utropa den i och för sig intressanta baronessan till stor nydanare.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 2 kommentarer

2961. Hamid

En ung konstnär från Afghanistan, Hamad Mohammadi, riskerar utvisning. En sorglig historia, välintegrerad och ambitiös och dessutom är det ytterst farligt för honom att återvända. Jag har haft nöjet att träffa honom några gånger. Vi får verkligen hoppas att man ger detta ärende en rimlig chans att lösas på bästa sätt. (SvT)

Publicerat i politik | 2 kommentarer

2960. Stunt vid gräns

Coronaviruset håller ställningarna som huvudnyhet. Frågan är hur långe om det inte sker några kraftfulla utbrott. Nå, det är ingen överraskning att nyheter är starkt postmoderna. Själva saken är en mindre affär, publiciteten och dess effekter det som dominerar.

Som kompletterande uppstickare visade sig Åkesson vid turkiska gränsen. Patetiskt kan man som Lotta Gröning tycka (Expressen). Eller se det som en fullfjädrad performance (Tove Lifvendahl, SvD). Den intressanta frågan är om det fungerar. Första momentet har lyckats. Liksom en fullödig konsthändelse är uppmärksamhet och starka reaktioner förutsättningen. Bästa sättet att neutralisera ett sådant utspel är att ignorera det. Men liksom tidigare tänker sig Åkessons motståndare att man skall vinna framgång genom att leva ut den provokation man har drabbats av. Hittills har den strategin visat sig vara mindre lyckad. Åkessons gränsöverskridning kan visserligen sägas följa den uppmaning som så ofta deklareras i samhället ”bryt en norm” men det är föga statsmannamässigt. Men det kanske inte behövs någon särskild värdighet. Opinionsbildningen avgör naturligtvis och det resultatet kommer snart att visa sig.

Publicerat i politik | 46 kommentarer

2959. Galapremiär

Igår var det galapremiär på filmen Krudttönden i Köpenhamn. Biografen Imperial hyste ca 1 000 närvarande.

Om filmen.

Tidigare statsminister Helle Thorning-Schmidt talar.
Regissören Ole Christian Madsen i salongen.
Publicerat i film | 2 kommentarer

2958: Mannen med kepsen

Politikens visuella gestaltning når ständigt nya höjder. Nyss såg vi kolossen, idag dök mannen med kepsen upp. Problemet med bilden är trots allt inte det löjliga kombinerat med bilden av en man som inte kan framstå som trovärdig (allraminst i den munderingen) utan att själva saken hamnar i bakgrunden. När det kommer till den blir svaren lika suddiga som hjälplösa. Ingen vet, endast fanatikerna vill köra på som tidigare. (Expressen)

Publicerat i politik | 13 kommentarer

2957: Det omöjliga tillbakadragandet från konsten

En konstnär bör inte applådera konstvärlden, snarare markera ett avstånd eftersom konstvärlden är en uppenbart synlig del av de styrande faktorerna marknad och kapital. Men eftersom konstnärerna är beroende av den får man foga sig på något sätt. En del konstnärer markerar sitt avståndstagande vilket kan ske på olika sätt. Martin Herbert skrev om detta fenomen för några år sedan (Hyperallergic).

För att lämna konstvärlden måste man först komma in i den om det skall vara någon mening med ett utträde. Herbert talar om tre grupper. De som spelar med, spelar mot eller av personliga skäl drar sig undan. Det är ingen dålig PR att ta avstånd och bedriva den så uppskattade ”institutionskritiken”. Konstnärer som till synes inte har något till övers för konstvärlden är aktiva och utvecklar sin höga ranking på artfacts. Eventuellt kan man skapa ett rykte om att man befinner sig utanför.

En och annan har psykiska problem och kan därför dra sig undan. Andra kan ändra inriktning och söka sig till annat. Det mest kända fallet är den tyska konstnären Charlotte Posenenske (1930-85). Hon hade politiska och sociala ambitioner och kom fram till att konsten inte kunde ge särskilt mycket i det ämnet. Emedan ett sådant beteende är ovanlig och mot bakgrunden av att hennes arbeten har bemötts med betydande intresse från konstvärlden har hennes ryktbarhet växt genom åren. Särskild uppmärksamhet fick hon då hennes verk visades på Documenta 2007.

Som sagt, ingen med intresse för konst kommer undan konstvärlden.

Publicerat i Böcker, konstteori | Lämna en kommentar

2956: Kolossen

Det ser bra ut på nyhetsfronten. Coronaviruset flyttar alltjämt fram sina positioner och förmedlar en välgörande undergångsstämning. Klimatet får för tillfället dra sig tillbaka. Temposkillnaden är stor. När nu detta kombineras med Turkiets öppnade gränser får vi ett starkt intryck av en dynamisk värld. Konsten har naturligtvis inte någon möjlighet att hänga med. Men något åt det hållet har ändå Tobias Billström lyckats med när han låter sig avbildas som den gigantiska gränsvakten, Kolossen på Rhodos helt ställd i skuggan (Expressen). För några är sedan hade det varit helt omöjligt. Föga förvånande är Alex Schulman förfärad och ser det som en ytterst smaklös prestation (Expressen). Man kan inte komma ifrån att det är ett genuint kitschstycke. Frågan är om det ändå kan gå hem. Kommer opinionen att imponeras av helomvändningen?

Publicerat i politik | 14 kommentarer