3065: Den rådande häftiga konsttrenden

Ja, det här med konstens ambitioner och vad som just nu ligger på trendtoppen. Bättre än i nedanstående text kan det knappast sammanfattas. Adam Szymczyk, ansvarig för Documentautställningen 2017 ger en fullständig rapport (Frieze):

“Yes, for documenta 14, we tried to identify causes, not illustrate effects. The Code noir rendered human beings exclusively as economic assets, as material. Its rationality is in line with the developments in French, English and German philosophy during the 17th and 18th centuries that laid the foundations for the present. Modernity and colonization are intertwined. The European Enlightenment found its corollary in the institution of slavery. Similarly, archaeology went hand in hand with imperialist wars from its beginning. Both aspired to chart and conquer territories as well as to subjugate and exploit peoples and their cultures.

Museums hold spoils from multiple wars. Their displays represent, safeguard and effectively perpetuate historically established power relationships, built on injustice, inequality and violence. In documenta 14, we looked at continuities: arcs that span from the age of Enlightenment to the age of concentration camps to the current neoliberal ordeal. We aimed at exposing the construction, formation and mutation of forms of power and knowledge in Europe, preceding the current global imperial order. We identified gaps and cracks in the apparatus – learning from indigenous knowledges, artisanship, minority struggles, overlooked artistic and spiritual traditions, often preserved in marginalized artistic practices, including oral traditions and sound, from voice to music to noise.”

´Det västerländska förtrycket har dock möjliggjort att det västerländska förtrycket kan estetiseras till konst och att denna kultur är den enda som intresserar sig för att behandla frågan ur akademiskt och estetiskt perspektiv. Effekten kan beskrivas som ”tjusig”.

Jag tror mer på Erik Beckmans förslag till en performance: Någon springer in i riksdagshuset och ropar: ”Rabarber, rabarber!” För den moraliskt känslige bör det tilläggas att denna konsthandling kan tolkas postkolonialt och avkoloniserande om man så önskar.

Publicerat i konstteori | 5 kommentarer

3064: Mot jubileum

På fredag är det 40 år sedan Nimis påbörjades, alltså den 31 juli 1980 omkring kl 14.00. 40 år av envishet.

Intervju i Kulturnytt.

Augusti 1980
Publicerat i Nimis | 1 kommentar

3063: När det blir för mycket konst

Bogdan Szybers underkända avhandling i konstnärlig forskning har föranlett en lång rad artiklar. Nu senast i Expressen. Som konstprojekt har det fått en status som inget annat konstprojekt i konstnärsforskningsgenren någonsin har uppnått. Det krävs minst ett underkännande. Detta underkännande av den akademiska byråkratins tjänstemän visar sig vara precis den nödvändiga upphöjelse som verket behöver för att ta sig ur skolverkets stränga disciplin.

Den kluriga frågan i den här branschen är hur mycket konsthögskolans ordningsvakter tillåter. De förutsätter (fast de borde veta bättre) att man kan blanda och separera konst och vetenskap. Konsten kan tillhandahålla något som vi kan kalla för sinnlig kunskap. Det som är speciellt med sådan är att den inte låter sig fångas med några bestämda språkliga formuleringar. Om den levererar kan man säga att den fördjupar men utan att det någonsin blir klart vad det egentligen är. Sådant har man inte för sig i vetenskapen. I konsten är man dessutom upprorisk, av nödvändighet eftersom alla andra vägar innebär anpassning, nyttogörelse, entydighet. Szybers avhandling bygger till stor del på att de diskursiva texter och skrivningar som statstjänstemännen är helt absorberade av att finna och betygsätta, enkelt kan produceras genom den diskursindustri som erbjuds via nätet. Kvaliteten är hög och för en relativt billig penning kan man få alla typer av texter inklusive doktorsavhandlingar. Som ett readymade konstprojekt passar naturligtvis denna möjlighet mycket väl in i ett konstforskningsprojekt. Skulle man tro men då blir det för mycket konst för högskolans dömande agenter. Men deras domslut bekräftar den konstnärliga verkshöjden vilket tillsammans med den sensation som har sprungit ur händelsen blir en oönskad milstolpe i den konstnärliga forskningens utförsbacke.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori | 2 kommentarer

3062: Nivå

Om man tänker sig den akademiska debatten som seriös möts man genast av det mäktiga politiska hindret: att iaktta rättänkandet som naturligtvis inte håller någon nivå alls utan är en rad snabbt hopkomna slagord. Att nyansera en diskussion är svårt eftersom det alltid är möjligt att dra ut några meningar ur sitt sammanhang eller misstänkliggöra den som talar. Något riktigt alternativ finns det inte annat än att envetet fortsätta med att utmana antiintellektualismen och fanatismen. Svante Nordin har skrivit något om detta i arw där han utgår från uppropet i Harper’s Magazine.  Väl värt att fundera över.

Publicerat i debatt, politik | 5 kommentarer

3061: Påbud om utkastning

Vilka regler som gäller för skyddsobjektet är svåröverskådligt. Jag kan t ex få veta att en viss önskan bemöts med ”vi rekommenderar det inte”. Men det låter sig göras. För övrigt fanns instruktionen att ”skyddsobjektet gör som det önskar, vi ger bara rekommendationer”, som dock i praktiken inte täcker vad man kanske tror.

Inför den senaste julhelgen meddelade jag en önskan om att få tillbringa den med Maj. Det verkade inte möta något hinder, tidpunkter för avresa och återtåg meddelades i god tid och blev noterat. Men snart skulle den bistra verkligheten visa sig. Jag blev inkallad till ett möte med fyra chefer där jag fick veta att jag mycket väl kunde göra som jag ville. Men då skulle jag först underteckna ett formulär där jag avsade mig livvaktsskyddet och ”blev en vanlig medborgare”. Gruppchefen fortsatte irriterat med att detaljerat redovisa hur min nuvarande tillvaro skulle avvecklas och vilka konsekvenser detta skulle föra med sig, sådant som uppsägning av mitt skyddade boende, flyttning av bohag, ändra postadress etc. Man skulle fortsatt erbjuda bevakning vid offentliga framträdanden men mina kontakter skulle inte ske genom direktkontakt med enheten utan via det ordinära telefonnumret till polisen.

”Påbud om utkastning” var ingen dålig föreställning. En helt övertygande rollprestation. Min del i detta var att agera som den tillintetgjorde utpressade som fick mottaga hårda bandage. Det föll sig naturligt.

Skriv under och bli utkastad!
Publicerat i livvakter | 1 kommentar

3060: Nedmonterad polis

När jag först läste artikeln (SDS) av rättssociologerna Ida Nafstad och Amin Parsa blev jag imponerad. Texten om polisens avveckling och dess uttalade rasism verkade så äkta att de flesta skulle tro att den var seriös. Dessutom en sådan som gärna tas emot av publicisterna eftersom man lugnt kan räkna med starka reaktioner och många klick.

Så bra var det dock inte eftersom författarna framträder på nytt och något modererar sina ståndpunkter (Aftonbladet).

Det visade sig alltså vara några eteriska idealister som var i farten.

Publicerat i politik | 1 kommentar

3059: Bra konst

Det blev många svallvågor efter Bogdan Szybers underkända konstnärsforskningsavhandling. Diskussionen har en avsevärd bredd och en sak som har blivit markant är hur man skall bestämma vad som är bra konst. T ex skriver musikprofessorn Henrik Frisk (Aftonbladet):

”Jag välkomnar en debatt om de värdesystem som styr bedömningen av konstnärlig forskning i akademin, men den behövs just därför även för de system som styr bedömningen av konstnärlig kvalitet i allmänhet.

Rätten att definiera vad som är bra konst styrs av ett komplext system som ofta är kopplat till tydliga maktpositioner, och det bidrar inte alltid till mångfald i kulturlivet. Men här kan den konstnärliga forskningen komma att spela en stor roll då den kan synliggöra dessa system. Kanske beror skepsisen mot konstnärlig forskning på just detta?”

Vi noterar att han lyckas få med modeorden ”maktpositioner” och ”mångfald”. Han uttalar också en förhoppning att den konstnärliga forskningen kan synliggöra dessa system.

Men det behövs inte. I bildkonstvärlden är det inte särskilt svårt att se hur det fungerar. Konstvärlden är elitistisk och måste så vara: Endast den som är insatt och som har lyckats få detta bekräftat kan skapa kvalitet i konsten. Det är inte särskilt svårt att skaffa sig en överblick om vem och vad som gäller i den högsta divisionen i konstvärlden. Här finner vi framträdande musei- och konsthallsledare, curatorer, kritiker, konsthistoriker etc. Dessutom är konsensus påfallande och den blir synlig i vilka konstnärer och vilken typ av konst man väljer att ställa ut och skriva om. Ett mycket enkelt och i stort sett entydigt system. ”Mångfald” saknas inte om man med det menar konstvärldens syn på mångfald som främst handlar om rättvisrepresentation av genus och kulturer. Däremot ingår inte den konstnärliga forskningen i de framträdande kvaliteterna. Generellt sett är konstvärlden skeptisk till det svårhanterliga och teoretiska material som denna representerar. Därtill kommer att det i de flesta fall är relativt underordnade konstnärer som producerar dessa projekt som inte är särskilt lämpade för de utställningar som dominerar konstutbudet.

Konstnärlig kvalitet kommer alltså till genom bekräftelse av konstvärldens elitstyrkor. Så måste det alltså vara. Man kan opponera sig och framhålla annat men det blir då en förhoppning om att få gehör i högre instanser och därmed bekräftelse på att det verkligen är en kvalitet.

Publicerat i konstteori | 5 kommentarer

3058: Samtida politisk filosofi

Det är inte så lätt att veta var den intellektuella skärpan finns i dagens upprors- och motståndsrörelser. Det förefaller mest vara en blandning av postmodernism och blind övertygelse. Ivar Arpi skriver om saken i SvD.

Någon nedre gräns för den politiska filosofin verkar det inte finnas. Vi har de senaste dagarna konfronterats med namn på Speedwayklubbar (”Indianerna” och glass (”Sitting Bull” och i Danmark har man problem med ”Eskimå”). Dessa påhopp kan lyckas såtillvida att orden blir infekterade, skapar oro hos ägare och producenter (som vill försäkra sig om att befinna sig på rätt sida). Allt lyckas inte och någon gång måste vi nå den nedre gränsen.

Publicerat i politik | 1 kommentar

3057: Mediebredd

Ja, konstnärens plats i medievärlden kan variera. Från ledare i DN till Hänt i Veckans senaste nummer 30.

Hänt i Veckan nr 30 15 juli
Publicerat i livvakter | 22 kommentarer

3056: Konstnärlig kreativitet

Den underkända konstforskningsavhandlingen har gett upphov till en rad debattartiklar. I en av dessa svarar Magnus Bärtås (konstfacks forskningschef) på kritiken (Expressen). Han nämner bland annat den här aspekten:

”Att konstnärerna själva försöker talar öppet inifrån sin praktik är ett brott både mot en lång esoterisk tradition inom Konstakademien och ett brott mot den tradition då det var humanvetenskapens roll, det vill säga konstvetenskapens, att beskriva ett konstverks tillblivelse.”

Frågan är om det är så mycket esoterisk tradition. Snarare ett utbrett ointresse och bristande förmåga att formulera sig skriftligt. Bildkonstnärer har framför allt ägnat sig åt bildskapande vilket under modernismen vanligtvis var helt tillräckligt. På 1960- och 70-talen ökade behovet av teori och detta fick sitt stora genombrott mot slutet av 1980-talet när konsten trädde in i den postmoderna eran. Inget fel i det, teori gav många möjligheter till konstprojekt och sågs dessutom som ett konstnärligt material. Helt lyckad är inte den fortsatta utvecklingen att teorin skall styra konsten och t ex utmynna i politisk aktivism. Konstnärlig forskning är en extrem utveckling av detta perspektiv. Så extrem att den inte vunnit något större gehör utanför högskolorna.

Bärtås skriver vidare: ”I stort sett all konst vi möter på gallerier och konsthallar och i annan offentlighet är ”utbildningskonst”, alltså gjord av högskoleutbildade konstnärer.”

Det är riktigt, det är praktiskt taget nödvändigt med en sådan bakgrund för att komma in i dagens konstvärld. Men vad konstnärerna i praktiken åstadkommer kan fungera väldigt fritt från akademisk formalisering samtidigt som man inte kommer ifrån att det uppstår en stark likriktning med tyngdpunkten på en tämligen schablonartad politisk kritik.

När konstnärlig forskning inleddes riktades fanns det ett stort intresse att utforska den konstnärliga kreativiteten och arbetssättet. Tanken var att detta på något avgörande sätt skulle skilja sig från annan kreativitet. Konstens ambitionsnivå och status har en romantisk bakgrund. Konstnären skulle äga vissa egenskaper som gjorde det möjligt att frambringa en alldeles speciell och fördjupad produkt. Detta ville man veta mer om och med konstnärlig forskning skulle konstnären utforska sin egen verksamhet. Ser man lite närmare på det här inser man snart att det endast är en dimridå. Den konstnärliga kreativiteten kan inte peka på något speciellt (förutom sin egen tradition som att ”du skall inte illustrera”, ”mångtydighet”, ”oklarhet”). Därför blev resultatet magert och konstnärlig forskning blev istället konstprojekt tillsammans med en formaliserande teoretisk text. Någon distans eller ironi kring denna stilskrivningsövning är man inte förtjust i eftersom man vill ta det här på fullt allvar. Att konsten är mycket allvarlig och seriös är något som konstvärlden alltjämt håller högt. Föreställningen är att konst kan åstadkomma fantastiska saker. T ex att åstadkomma verkliga förändringar i samhället där andra verksamheter inte lyckas.

Emellertid kan konsten skapa förändringar i konstvärlden. Den kan också estetisera vilka företeelser som helst. Men vad det innebär är oklart och i stor utsträckning överlämnat till betraktaren.

Publicerat i konstteori | Lämna en kommentar