3103: Indianer och koraner

Vågen går men det tar en stund innan de drabbade förstår hur pressat läge kan bli. Sålunda skall Frölunda avlägsna sin ”indian” (säkrast att skriva med citationstecken). Givetvis måste vi ta dessa händelser på största allvar. (Aftonbladet)

Uppföljningen av koranbränningen pågår ännu. Den här visan t ex från Karin Wiborn i Sveriges kristna råd.:

”Det är intressant med yttrandefrihet kontra religionsfrihet. Men yttrandefriheten ska inte kränka andra människor, så på något sätt måste den respekten stå över yttrandefriheten” (Världen idag)

På sitt sätt blev koranbränningen lyckad eftersom den gav upphov till en intressant diskussion kring yttrandefriheten. Inte minst kraven på inskränkningar gav upphov till en del trevare mot blasfemilagar. Dessutom kan man konstatera att tilltaget knappast väckte några större sympatier för Paludans bravader. Lite medvind fick han dock i den principiella hållningen eftersom makt & myndighet gjorde sitt bästa för att markera att våldsmannens veto gäller i åtminstone stora delar av Sverige. Men det ledde inte till något omfattande folkuppror. Alltför lättförståeliga provokationer blir snabbt tröttsamma.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 8 kommentarer

3102: Mångfaldens kvalitet

Konstens kvalitet är, som jag mången gång, har framhållit det val som konstvärldens mera betydande aktörer gör när de väljer konst och konstnärer. En mera komplex sida är varför man gör dessa val och varför det finns en påfallande konsensus. En sak är att man följer trenden, den rådande övertygelsen, den rådande idén om vad som är korrekt i konstsammanhang. Den formestetiska faktorn är inte utan betydelse men har blivit alltmer sekundär. Lite komplex också den eftersom formestetiken påverkas av ett verks kontext. Mitt verk Nimis blir mer fascinerande att se på när man känner till den omfattande berättelsen och processerna. Standardexemplet är dock skillnaden mellan ett falskt och ett äkta konstverk. Vetskapen om hur det förhåller sig räcker långt.

Politisk kvalitet är inget nytt. Vissa politiska tankegångar omfattas med sympati av konstvärlden och blir på så sätt kvalitetsbärande. Utvecklingen av den politiska kvaliteten har efter hand förstärkts avsevärt. Det senaste tillskottet är filmpris. Den svenska guldbaggen skall också gå in för ”mångfalskriteriet” och vill dessutom göra det strängare för att det skall bli så rättfärdigt som möjligt. Man kan tycka att det handlar om ett förfall eftersom det ligger något motbjudande i att konstnärlig kvalitet skall bäras upp av politisk korrekthet. Men trender av det här slaget kommer och går och just nu är det inne med mångfald.

SvT

Publicerat i konstteori, politik | 2 kommentarer

3101: Ett dekolletage

På tal om liv och i det här fallet bild. Musée d*Orsay förvägrade en dam inträde med motiveringen att hennes dekolletage inte var acceptabelt. Man får förstå att den bild hon representerade var sexistisk. Å andra sidan var det ingen bild utan just en dam med självvald klädsel. Moraliseringen gick dock inte hem, museet fick be om ursäkt. Det var på riktigt. (artnet)

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

3100: Konst och liv

Robert Rauschenberg nämnde 1959 i ett ofta citerat uttalande att han ville verka i gapet mellan konst och liv: “Painting relates to both art and life. Neither can be made (I try to act in the gap between the two)”.

Modernismen drev frågan om hur motsättningen skulle överbryggas. Konsten, fiktiv och distanserad står gentemot det oreflekterat verkliga, upplevelser och erfarenheter som är direkt autentiska och inte en del av ett sofistikerat spel. Det är dock möjligt att med viss ansträngning vända på saken: Verkligheten som fiktiv och distanserad (en postmodern specialitet) och konsten som verkligheten (steget in i den ideala världen). Men det håller inte eftersom verkligheten i båda fallen gör sig påmind. Tämligen omgående och brutalt.

Emellertid är tankegången synnerligen levande i samtidskonsten. I en lång rad konstprojekt iscensätts verklighet genom t ex politisk aktivism. ”Verklighetskravet” kan variera. Det kan vara fullt ut när konstnärerna är ute i angelägna frågor och politiska övertygelser. I andra sammanhang kan tillåta sig att ta ut svängarna med motiveringen att det trots allt är konst eller att verklighetsbilden är något som betraktaren fritt kan skapa.

De flesta konstnärliga anslag i den här verksamheten är interna eller högst tillfälliga. I den relationella estetiken på 1990-talet serverade konstnärerna mat och dryck eller arrangerade en barkväll med dryck och fritt samkväm. Det kan påminna om en vernissage som sällan betraktas som en del av den konst som visas.

För att det skall bli något intressant får verkligheten bli tillräckligt påträngande för att skapa en osäkerhet om man befinner sig i konsten eller i verkligheten. 1996 deltog den ryske konstnären Oleg Kulik i en utställning på Färgfabriken i Stockholm. Han agerade hund och uppträdde hotfullt. När han attackerade och bet en åskådare tillkallades polis som grep honom. Man kan här också nämna Anna Odell och hennes agerande som föregivet psyksjuk. Det slags aktiviteter som kan vara protester mot ett eller annat finns det en del exempel på. Att jag påtagligt har bidragit till denna genre torde vara välkänt.

Skall man summera denna typ av konstaktivitet handlar det om att distansen alltid måste bevaras även om den innehåller moment där sådan helt saknas. Det måste i efterhand reflekteras som ett konstverk och bli föremål för konstvärldens bedömning. Om det skall bli något av det.

Oleg Kulik som hund på Färgfabriken 1996
Publicerat i konstteori | 4 kommentarer

3099: Några konstnotiser

Idag gjorde jag ett besök på Louisiana för att se de pågående utställningarna. Men det blir ingen recension endast ett par noteringar. I utställningen kvinnliga surrealister (väl värd att studera) blev jag särskilt intresserad av Leonor Fini (1907-96). Övertygande penselföring men i självporträttet har hon gjort sitt öra egendomligt i kontrast till övriga detaljer. Det kan vara så att örat är så ovidkommande för betraktaren att det inte behöver ha någon noggrannhet.

Självporträtt, Leonor Fini

En annan detalj var ett filmat samtal mellan direktör Poul Erik Tøjner och Per Kirkeby från 2008. I samtalet kom det fram vilka hållningar som Kirkeby inte ville identifiera sig med. Och man kan lugnt säga att han inte är ensam om det. Det är konventionellt. Man får absolut inte hänfalla åt det sentimentala. Ej heller åt det lyriska. Expressionist kan ingen vara. Det man möjligen kan vara är något outsägligt. Dessutom diskuterar de båda herrarna det smärtsamt svåra i att avsluta ett konstverk. Hur och när blir det klart? Ingen av dem kan svara på det. Förmodligen är det inte så svårt. Eftersom ett konstverk bygger på en närmast gränslös ambition (fast det bör man absolut inte uttala) och samtidigt skall vara överskridande är det svårt att matcha med en given norm. Krångligare än så är det inte.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

3098: Politiska notiser

Idag var det dags för statsministern att medge en förbindelse med invandring och kriminalitet. Jag kan tycka att Löfvens estetik har en del övrigt att önska. Inte precis någon övertygande framställning. Men det har han visat vid många tillfällen. Detta tillkortakommande spelar kanske inte så stor roll. Han sitter alltid kvar och lyckas ständigt jämka samman kombattanter till återkommande kompromisser. Själva medgivandet, som har väckt stor uppmärksamhet, är inte så märkvärdigt. Strömhoppen till den ståndpunkten har varit många och Löfven har inga röster att vinna på att hålla fast vid något annat.

Eljest är det fortsatt intresse för yttrandefriheten. Catarina Kärkkäinen skriver om negativ och positiv religionsfrihet (Timbro). Detta illustreras genom ett uttalande från en Malmöimam:

”Så som jag har förstått religionsfrihet innebär den att individen skall kunna utöva sin religion i frid så som den önskar så länge denne inte bryter mot landets andra lagar. Så varför skyddas inte min rätt att i frid utöva min religion, varför tvingas jag att finna mig i att en känd hetsare skall bränna något som är så heligt för mig att det inte går att sätta i ord.”

Det här återkommer ständigt och tycks vara något som svårt att få fäste i den muslimska kulturen: Att man får ha sin privata utövning i fred men att religionen i sig kan kritiseras och skändas. Det borde inte vara alltför besvärligt att fatta.

Rättegången med Charlie Hebdo fortgår (Daily Mail). Ett av vittnena, den vid attentatet skottskadade Laurent Sourisseau, lever nu med polisskydd dygnet runt. Något gemensamt med honom har jag när jag ser hans uttalande: ”It is like I am under house arrest.”

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 11 kommentarer

3097: Konsten just nu, Berlinbiennalen

Är det möjligen så att den internationella samtidskonsten har nått fram till sin slutgiltiga lösning? Att vi inför upptornande politiska problem och orättvisor ej kan annat än att inrikta oss på att – på ett eller annat sätt – skapa en ny världsordning? Det senare är lättare sagt än gjort eftersom konsten, ehuru vänsterorienterad, inte kan gå in för någon traditionell marxistisk revolution. Men ändå kan ana att det är något i den riktningen. Ja, ingen behöver oroa sig, konsten agerar på det symboliska planet och är sig själv nog. En ny världsordning blir ur det perspektivet en enkel sak. Jag vill fortfarande se konsten som en serie trender och tror inte att den nått sitt definitiva mål, dvs. att alltid förbli i en politisk nödvändighet betingad av vår tids eventuella möte med den stora katastrofen. Jag tror att det trots allt rör sig om vad som är sista skriket. Just nu har vi sedan en avsevärd tid den angelägna politiska trenden. Man behöver inte heller vara orolig för det ekonomiska. Konstmarknaden absorberar detta utan svårigheter.

Denna är väl manifesterad i den häromdagen öppnade Berlinbiennalen. Inte oväntat är den uppbyggd kring de allra trendigaste teman (som visserligen med tiden har blivit lite avslagna): postkolonial kamp, genus och rasbetingad orättvisa, queerfobi och klimatförändringens ojämlika betydelse. Biennalen har en stark sydamerikansk profil. Rätt intressant, Sydamerika är tillräckligt postkolonialt för att kunna hävda sig utan att behöva balanseras av tillräckligt många andra konstnärer från andra världsdelar.

Dock är det en avvikare som stjäl en stor del av utställningen, nämligen Malerin Galli, en konstnär från de nya vildarnas tid på 1980-talet. Hon har nu blivit upptäckt på allvar och bejublas. Att blicka tillbaka ger mer än att blicka framåt. Såväl i stora världen som i konsten.

Artnet

Der Tagesspiegel

Malerin Galli, Fru Friedrich, 1995
Publicerat i Biennaler, om utställningar m m | 8 kommentarer

3096: Uppropet

Som redan förljudits fick jag idag ett värdefullt stöd från Publicistklubben olika ordföranden 1997 – 2020 (Expressen).

Där har rondellhunden hamnat nu i dess egendomliga förvecklingar och kontroverser vilka inleddes 2007. En blandning av det politiska, konstnärliga och privata. Med yttrandefriheten som ständigt tema och fruktan och skräck som följeslagare. I detta skede som nu utspelas handlar det om livvaktsskyddets åtstramningar och okänsliga utövning.

Rondellhunden som processverk är naturligtvis mycket omfattande. Konstvärlden har inte varit särskilt förtjust även om aktierna efter hand har stigit något. En dag skall det kanske vara möjligt att göra utställningar ur detta rika material.

I rondellhundens andra akt 2010, var det många som inte tog det på allvar och menade att hela saken var ointressant. Det var det året Jan Hjärpe försäkrade att:  ”Det finns ingen muslim i hela världen som nu stöder ett attentat mot Lars Vilks”. Två månader sedan gick den profetian upp i rök. Och mer skulle följa.

Ingen dager synes än och det förefaller som om säkerhetspolisens bedömning är en livslång exil från det fria livet.

Olja från 2019
Publicerat i livvakter, Projekt, yttrandefrihet | 7 kommentarer

3095: Hit och dit med språket

I GP skriver Johan Lindqvist om vikten av att hysa respekt för språket. Till sin fasa ser han att det tillkommit ord som ”batikhäxor” och ”kulturmarxister” som inte längre kan förstås som enbart bokstavliga. Inte heller ”brunsmetning” eller ”dra nazistkortet” finner nåd för hans språkliga rekommendationer.

Ord kan förändras och avse något annat än vad de betydde tidigare. ”Medvetslös” innebar en gång att vara omedveten. ”Hemsk”, betydde från hemmet eller hemlandet.

Sådant sker och en del av dessa förändringar befinner sig inte på särskilt hög nivå. Det är fråga om behov och kan inte förhindras.

Men Lindqvist krönika är knappast skriven utifrån hans intresse för språkets egenart utan ett ideologiskt ställningstagande. Det behöver man inte läsa många rader för att inse. Så kan man också manipulera med språket.

Publicerat i politik | 2 kommentarer

3094: Aktuellt igen: Yttrandefriheten

Helt klart att intresset för yttrandefriheten har fått en högkonjunktur. Sverige har drabbats av skräcken inför möjliga brinnande koraner. Och Charlie Hebdo trycker upp sina karikatyrer inför den kommande rättegången mot medskyldiga till dådet 2015 (SvT).

Den svenska modellen, och där är man inte ensam, gåt ut på självcensur och det är inte troligt att några anständiga medier solidariserar sig med Charlie Hebdo och trycker teckningarna. I Pakistan protesterar man (Ekstrabladet). Frågan är om det i övrigt kommer att bli några större protester.

Mats Skogkär påminner om ett uttalande jag gjorde för en del år sedan: ”Vilks hade en teori – kanske har han den fortfarande – att om man drev tillräckligt mycket med islam skulle dess utövare så småningom bli lika tjockhudade och luttrade som den genomsnittlige svenske kyrkobesökaren.”

Upprepning mot övertygelse. Just upprepning äger i detta fall svårigheten att komma till stånd. Det blev liksom inte särskilt många upprepningar. Därför har teorin aldrig på allvar kunnat testas. Ser man längs en tidslinje var det relativt öppet 2007 (när mitt äventyr började) medan den slutna självcensuren blev dominerande efter händelserna 2015. Nu får vi se om vi är på väg upp igen.

Publicerat i yttrandefrihet | 5 kommentarer