3224: Terror i Köpenhamn

Från och med idag kan man se den danska dokumentären ”Terror i Köpenhamn” på SVT Play. Den 14 februari 2015 i kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn. Vad som hände den dagen fick konsekvenser för mitt fortsatta liv. Jag befann mig sedan en månad i skyddat boende. Nu blev det permanent. Och restriktionerna har med tiden inte blivit mindre, i stället har de stramats åt.

Dokumentärfilmen är mycket välgjord och visar att myndigheterna på ett tidigt stadium hade upptäckt Omar El-Husseins radikalisering vilket dock inte ledde till några åtgärder. En intressant detalj är att hans välutbildade mor har den bestämda uppfattningen att det inte ingår i yttrandefriheten att ifrågasätta profetens absoluta auktoritet.

Strax före angreppet. Seminariedeltagare, livvakter, poliskontroll.
Efter attacken fördes jag till en polisstation i Köpenhamn. I det rum jag placerade såg jag en anslagstavla med uppsatta reproduktioner av Rembrandtmålningar.
Publicerat i film, Muhammedsaken, yttrandefrihet | 11 kommentarer

3223: Stopp för irrfärden

Inte oväntat åkte Odysseus dit. Hans brott består i våld och sexism. Man kan förundras över att betydligt yngre skrifter som innehåller våld och sexism och som ännu har ett avsevärt inflytande inte har blivit utdömda som olämpliga för skaran av de allt känsligare studenterna. Odysseus är en tämligen osympatisk figur men samtidigt ett tidsdokument. Hur som helst utgör den tydligen en fara och en form för invandring som utgör en kulturell belastning. Skall Sverige stå emot eller kommer dominobrickorna att falla även i den här riktningen? (Greekreporter)

Redan för ett år sedan gjordes en undersökning om konstsektorns intolerans varvid det bland annat  framgick följande:

” The research indicates the arts and cultural sector is intolerant of viewpoints outside of the dominant norms. Anything that might be considered ‘politically incorrect’ to the liberal-leaning sector – including expressing support or sympathy for Brexit, the Conservatives or other right-wing political parties – was felt to be risky territory.

Religion, gender and sexuality were also considered a ‘minefield’ and no-go areas for many: ‘Anything to do with gender issues, especially trans issues, will get a lot of flak for either not being on message enough, or being off message, or too on message,’ one person said.

More than three-quarters of respondents said workers who share controversial opinions risk being professionally ostracised. One person commented that people working in the sector are ‘nowhere near as open as they pretend to be, there is a lot of hiding and backstabbing’.” (artprofessional)

Egentligen inte så märkligt. I konsten råder en sträng hierarki med hård disciplin. Trenderna ändrar sig långsamt och för närvarande är det etnicitet och genus som är stora normgivare. Det vi har nu kommer man så småningom att tröttna på.

Publicerat i Böcker, konstteori, politik | 2 kommentarer

3222: Grundstötningen i Vita havet

Vita havet blev en debattens tsunami. Man kan tycka att det är en struntsak men då glömmer man bort att den har sin estetiska charm. En sådan bagatell som sätter principiella frågor i rörelse. På Konstfacks hemsida kan man förutom en vädjande text från rektor se en samling av hittills gjorda inlägg.

I den här diskussionen vore den naturliga att låta alla deltagare besvara frågan ”Är du rasist?” Vare sig svaret blev ja eller nej skulle nästa fråga vara: ”Har du bevis på det?” En eventuell ja-svarare kunde förmodligen komma med något bevis för övriga blir det intill omöjligt. Alla är skyldiga med eller utan bekännelse. Angående strukturell rasism går det att använda sig av en travesti på ett verk av Ben Vautier. Det behövs en plastpåse. Och sedan: Om strukturell rasism finns överallt finns den också i denna plastpåse. Ett sådant verk blir mer komplext än Vautiers (som avsåg det betydligt enklare fenomenet ”Gud”). Tänk bara på valet av färg på plastpåsen, dess tillverkningsprocedur, om det kommer från en arbetsplats där det råder mångfald etc. Men huvudsaken finns ändå inte i detta utan i att se efter om det finns någon synlig strukturell rasism liggande i påsen.

Tron på den absoluta rättvisan och den entydiga sanningen har hamnat i Vita havet som på kuppen håller på att förlora halva sitt namn. Och som följd av detta har vi polariseringen. Vem är för och vem är mot. Hur ser det politiska landskapet ut i denna fråga. Ja, det är tämligen självklart. Lutar man mycket mot vänster hejar man på. Anna Maria Carhede skriver låst på ETC men sammanfattningen finns på hennes twitter: ”För kom igen. Vi tystar vithetsnormkritiker genom att kalla dem mobbare, ok?” Allt medan månen går vakt över Expressens ledarsida som inte önskar något kulturkrig.

Det var en gång i konsthögskolornas historia, alldeles i slutet av 1980-talet då det utgick ett påbud om teori till studenterna för att bryta deras buttra tystnad och tron på det befriade innerliga verket framkallat av det besjälade geniet. Det varde teori och mången gladdes över detta. Men därefter följde omåttligheten tätt följd av teorins ideologisering. Teorins utmattning fullföljdes genom byråkratisering, institutionalisering samt akademisering. Scenen öppnades för aktivisterna som visserligen var pålästa men endast inom ytterst smala fält och vars benägenhet främst gällde att visa harm och ruelse över den verksamhet i vilken de ingår. Dock, inte utan att man kan säga: Spännande.

Ben Vautier 1970
Publicerat i konstteori, politik | Lämna en kommentar

3221: Våra avgörande samhällsfrågor

Politisk strategi men inte särskilt avancerat. I Aftonbladet kommenterar Peter Kadhammar drabbningen mellan Hultqvist och Åkesson. Han går helt på Hultqvist linje och det är självfallet hans uppgift. Nå det är inte svårt att förstå hur det ligger till. Hultqvist angriper SD med beteckningen grisar. Säger han det så behöver man bokstavligen inte mena det. Men det är idag en svajig linje eftersom bokstavlig tolkning ger upphov till kaskader av kränkningar som kan resultera i nästan vad som helst. Hultqvist vill givetvis tala föraktfullt om SD. Partiets strategi – och vem vet, det kan ju fungera den här gången. Åkessons försvarslinje är att kräva en mera anständig och saklig samtalston. Samma sak här, det kan fungera. Vi har alltså att göra med en ren politik. Expressiv och känslofylld vilket passar väl in i den tid som inte har tid med att fördjupa något. Snabba och medievänliga utbrott. Då blir det något att reagera på.

I konsten är man inte så långt efter. Vita havet-diskussionen fortsätter och nu finns det ett konkret förslag till namnbyte: ”Havet”. Med all respekt får jag säga att den kreativa potentialen på Konstfack inte överskrider den nyssnämnda dialogens. (DN) Själva lokalen har ingen klagat på, det är bara namnet. För annars kunde man bytt utställningsrum vilket ibland kan vara befriande.

Problemen med vitheten kan hopa sig. Jag tänker på måleriet där Titanvitt är den dominerande färgen. När som helst kan någon känna sig besvärad av detta namn. En neutral benämning är enkel: Titanfärg. För ordningen skulle får också det långsamt torkande Zinkvitt reduceras till Zink. Blyvitt kan kanske få behålla sitt namn eftersom det är en giftig färg och dessutom förbjuden att säljas i Sverige.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 4 kommentarer

3220: Förslag

Ja, så säger Bruguera som har varit indragen i flera konflikter om yttrandefriheten på Kuba. Frågan är dock vad hon tänker sig för konst som inte görs för museerna. Ser jag på min egen verksamhet är det klart att varken Nimis eller Rondellhunden är något för museerna. Så kan man alltid säga att om det vill sig hamnar verken ändå där till slut. Men det är långt ifrån säkert och Bruguera har nog en viss profil på vad hon avser.

Vi har den pågående såpoperan “Vita havet stormar”. Skall det bytas namn? Det hela kunde varit ett konstprojekt om det hade existerat någon form av ironisk distans. Då kunde någon framkastat tanken att byta namn till Svarta havet och måla lokalen svart. Men här finns inget sådant, endast representationen härskar och har också uppnått en konsensus som fantastiskt nog drar med sig många lärare och elever. Klart att det här bara början. Den lingvistiska kravlistan får snart fyllas på: Vitbok blir svartbok, Svart som synden får förstås bli vit som synden. (Aftonbladet)

Förr kunde konsten vara med i ett tidigt skede när saker inte var officiella och blev en kritik av den rådande ordningen. De politiska protesterna kring 1970 (även om betydelsen för annat än konsten själv blev minimal). Förnekandet av AIDS på 1980-talet gav upphov till konstaktiviteter som nog hade en viss betydelse. åtminstone i USA. Men den här gången är det som skall vara radikalt det som har getts makten och de som opponerar sig mot överdrifterna befinner sig i underläge. Konsthögskolorna har fått sin egen pandemi. (SVT)

Semlorna påverkar klimatet, något som uppmärksammas av SVT. Medierna måste hitta på något att skriva med anledning av Fettisdagen. Om denna påverkan eventuellt har någon betydelse får man dock borträkna de bakverk som varje dag konsumeras. Man får anta att semlan inte blir en tilläggsbakelse.

Publicerat i konstteori, politik | 9 kommentarer

3219: Skaka och omskaka

Så gott som varje dag bjuder politikens reality-show/fantasin till makten på intressanta inlägg. Inte är för smått att vinklas upp. I Trelleborg handlar det om handskakningar i kommunen. Där har kommunen bestämt att det ska skakas hand för kommunal anställning. Detta har givetvis utlöst en våg av indignation (Aftonbladet). Att skaka eller inte skaka det är sålunda frågan och hur skall den gode medborgaren ställa sig detta? Pandemin behöver man inte blanda in eftersom denna har medfört suspension av beslutet. Den osäkre kan vända sig till vår store Ledare som tidigare har uttalat sig i frågan: ”I Sverige så hälsar man på varann, man tar både kvinnor och män i handen.” (SR)

Men det är möjligt att uttalandet inte gäller om SD är inblandade eftersom Partiet har en pågående angreppsstrategi mot SD (Omni). Strategiskt sett är det försvarbart. Pandemidominansen i det politiska fältet försvagar SD som inte har så mycket sätta emot. Sedan är det frågan om det i bästa fall leder till att en del SD-väljare söker sig till Moderaterna. Under alla omständigheter kan politiken skapa en hygglig intressant estetik när konsten ligger i träda.

Publicerat i politik | 5 kommentarer

3218: Artikel och podd

Idag medverkar jag i Benjamin Elfors podd. Vi talar ingående om konst och kommer så småningom också in på RH-verket och hur jag ser på detta.

Kampen för tillvaron går vidare. Idag har jag skrivit en artikel i Expressen.

Ett uttalande som tämligen ofta riktas mot mig fann jag nedanstående formulering. En kommentar till min artikel i Expressen på FB:

”Lars du vill leva ett normalt liv säger du,

det skulle du tänkt på för länge sedan,

du har kostat och kostar oss skattebetalare en förmögenhet.”

Jo, som sagt, här menar skribenten att det är jag som är problemet och inte de som tar till dödligt våld. Det kallas för ”våldsmannens veto”.

Publicerat i konstteori, Muhammedsaken, politik | 4 kommentarer

3217: Behovet av språkpoliser och konst

En intressant artikel om olika språks popularitet och spridning i Sverige (Aftonbladet) av Nioosha Shams: Han följer upp en tv-intervju där det framkom att arabiskan inte är omtyckt i Sverige. Det kan dock röra sig om en kulturkrock. Men författaren menar att impopulära språk omfattar några till:

”Jag satt med en vän häromdagen och försökte förstå varför, om inte bara på grund av rasism, som Sverige älskar engelskan men hatar arabiskan, hatar persiskan, hatar kurdiskan och romani chib och bosniskan. Vi kom fram till att det kanske handlar om den svenska självbilden.”

Här är väl sällskapet ute och seglar. I konstvärlden är det bara engelskan som gäller. Men jag tror inte att det beror på konstvärldens självbild.

I artikeln tycker skribenten att polisen borde vara arabiskspråkig. Ett utmärkt förslag men för att det inte skall vara diskriminerande borde även kinesiskan vara obligatorisk för konstaplarna. Givetvis kan inte samiska undvikas. Ryskan är ofrånkomlig och det går inte att komma ifrån betydelsen av att behärska tjeckiskan (Jo, tjeckiska är en referens till Erik Beckmans “Inlandsbanan”: “vidriga, lustiga, berusade, tjeckiska och osmälta”, svekets fem). Av idag lättförståeliga skäl bör dessutom samtliga afrikanska ingå i polisens utbildningspaket. Därmed blir begreppet ”språkpolis” försett med flera understrykningar.

Konstnären Thomas Hirschhorn (sedan länge en av de markanta profilerna i samtidskonsten) protesterar mot att konsten har fått stängas ner (Louisiana). Han är schweizare men talar på engelska även om jag har svårt att tänka mig att han arbetar på sin självbild som skulle vetta mot USA. Nåja, budskapet är att butiker är öppna men enligt Hirschhorn är konsten lika viktig. Han menar mycket bestämt att konsten inte är till för nöje och underhållning utan livsnödvändig. Konstnären måste visa detta, säger han. Det slår mig att nedstängningen av samtidskonsten inte har föranlett några större demonstrationer. Saknaden tycks begränsas till de mera avancerade agenterna i konstvärlden. Med andra ord har konstnärerna i detta fack inte gjort något imponerande arbete för att visa att hur fruktansvärt det är för mänskligheten att leva utan tillgång till färska biennaler och oemotståndliga dekoloniserande utställningsprogram som smular sönder såväl patriarkatet som vithetsnormen.

Med det sagt är jag av helt naturliga skäl på samtidskonstens sida. Det är bara det att den måste bli lite bättre för att kunna marknadsföras. Stoppklossen utgörs av samtidskonstens konservatism och konsensus. Lite mer radikala grepp så kan det finnas något att marknadsföra. För den som inte är bevandrad i Hirschhorns verk. Hans mest uppmärksammade är Bataillemonumentet från 2002 (Documenta, Kassel). Ett bibliotek, snackbar, TV-studio och ett offentligt verk av packtejp i ett turkiskt förortsområde. Bilar körde regelbundet konstvärldens representanter till denna plats där de, om de hade tur, kunde få syn på en och annan

Publicerat i konstteori, politik | 4 kommentarer

3216: Enfalden eller mångfaldens mödor

När jag inte trodde det kunde bli värre … Jo, Vita Havet på Konstfack tog inte slut utan fortsatte. Vi har nu nått den punkt där det inte behövs någon kontext eller förklaring. Om rätt person uppfattar något som rasistiskt skall det genas ändras. Sara Kristoffersson, så politiskt korrekt som hon är, har nått punkten av uppgivenhet:

”Ett upprop har initierats mot mig och samtliga skolans lärare har fått en inbjudan att underteckna inlägget. Därmed får frågan en helt ny dimension som väcker associationer till häxjakt. Anklagad, alltså skyldig. Den som inte rättar sig i leden och inte tänker identitetspolitiskt rätt får inte vara med. Den som motsäger berättelsen med fakta utpekas som fiende. Tänk rätt. Annars…

Antirasistiskt arbete som bedrivs på det sättet kolliderar med demokratiskt tänkande och rätten till det fria ordet. Vem kommer våga säga emot på Konstfack nästa gång?” (DN)

Att bubblan inte har spruckit kan verka förvånande eftersom översvämningen blir alltmer total. Men så är det, när det kommer igång och rycker med sig lättlockade sinnen expanderar dumheterna av sig själv.

Tillbaka till yttrandefrihetens källor och en smula sunt förnuft. Man kan lyssna på Flemming Rose som samtalar med Aron Flam (Soundcloud). Flemming Rose var kulturredaktör på Jyllands-Posten när det begav sig 2005.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 4 kommentarer

3215: Dubbelt budskap

Det drar ihop sig till Valentin. Kärlekens dag. Men det är också den dagen då Salman Rushdie fick sin fatwa. På grund av detta höll den danska Lars Vilks Kommittén varje år ett seminarium så nära denna dag som möjligt. För sex år sedan inföll den exakt på Valentindagen. och det var då terrordådet i Köpenhamn ägde rum. Icke att glömma bort. Helle Merete Brix har skrivit om händelsen och dess konsekvenser.

Publicerat i yttrandefrihet | Lämna en kommentar