3003: Nimis 40 år, snart

Om ett par månader är Nimis 40 år. En större artikel (låst) om detta i Sydsvenskan. Det finns ingen riktigt klar intention med detta stora och långkörande processverk. När det startade 1980 var i alla fall en tanke att försöka åstadkomma något i en tid då det var stiltje i konsten. Det var efter konceptkonstens genombrott och efter den kortvariga politiska eran som dock ledde till att det blev ett slags tomrum. Postmodernismens hade ännu inte gjort sig gällande och inte heller idén om temporära skulpturprojekt i stadsmiljöer. Nimis passade inte riktigt in någonstans men väckte stor uppmärksamhet. När myndigheterna ingrep 1982 verkade läget för mig tämligen hopplöst. Jag hade uppfört en stort ”träverk” (en benämning som myndigheterna skapade) utan tillstånd på ett naturreservat. Svåra lägen är emellertid intressantare än lätta och lyckligtvis hade jag länsstyrelsen som motståndare. Denna myndighet ville på alla sätt undvika att det rörde sig om ett konstverk och siktade på att det var en byggnad med motiveringen att den innehöll ca 22 rum (vilket polisen hade räknat). På den tiden ansåg myndigheterna att medierna var försumbara eftersom de inte kunde bestämma och besluta. Den omfångsrika domstolsprocessen kom att pågå under två decennier. Dock hade länsstyrelsen läst fel i regelverket för naturreservatet där det inte fanns någon bestämmelse om förbud för byggnader (numera har en sådan klausul lagts till). Så blev det hopplösa läget alltmer vinnande. Länsstyrelsen vill dock inte ge sig och önskar nu ett förbud att beträda området. Besked skulle ha lämnats i november 2019 men intet har ännu visats sig. Att ett konstverk förblir kontroversiellt under 40 år torde vara ett rekord.

Berättelsen; kommentarerna, alla beslut och åtgärder, alla åsikter och allt deltagande är överväldigande. Givetvis blev det också så att min identitet som konstnär kom att förknippas med Nimis, en man med ett enda verk. Det var först 2007 som jag kunde bryta den trenden med ännu mer operativt processverk, Rondellhunden. Liksom Nimis pågår detta ännu. Frågan är om jag kan få till ett tredje…

Publicerat i Nimis | 6 kommentarer

3002: Kontroversiellt i Polen

Centrum Ujadowski i Warszawa och den kontroversiella utnämningen av Piotr Bernatowicz är föremål för en aritkel av Anders Rydell (SvD). Det hänger samman med Polens nationalkonservativa parti Lag och rättvisas kulturpolitik. Det har naturligtvis väckt åtskillig uppmärksamhet.

”Det intressanta med Piotr Bernatowicz är att han inte tycks vara den lydiga politruk som brukar tilldelas dessa positioner – och vars roll är skapa så lite kontrovers som möjligt. Bernatowicz tycks göra tvärtom. Han vill använda konsten för att gå till motattack mot en konstvärld som han anser både hycklande och konform. Enligt Bernatowicz styrs konstvärlden av en marxistisk ’kulturmaffia’ som påminner om diktaturen under kommunismen”, skriver Rydell och fortsätter: ”Experimentet på Ujazdowski kommer dock följas med intresse av andra partier och rörelser i Europa som anser att konstvärlden styrs av en vänsterinriktad identitetspolitisk kulturelit. Bernatowiczs projekt utmärks av att han inte attackerar samtidskonsten från ytterhögerns vanliga position – nämligen på estetiska grunder. Istället för att ’förfäras’ över provokativ konst vill han uppmuntra till en slags motkonst.”

Att konstvärlden styrs av ”en vänsterinriktad identitetspolitisk kulturelit” är inte oriktigt. Visserligen finns det lite mer bredd än så. Kultureliten är dessutom omfångsrik och med en stor publik. Utställningar som Documenta och Venedigbiennalen drar över en halv miljon besökare. Men onekligen skulle det behövas lite förnyelse. I konstens historia finner vi en pågående kritik mot det etablerade men just i det läget vi befinner oss saknas denna.

Piotr Bernatowicz har dock en svår position. Med en nationalkonservativ uppbackning blir det svårt att skapa ett motstånd och därtill problemet med att få konstnärer att ställa upp. De som går med riskerar att bli svartlistade. En kritisk hållning till samtidskonstens konsensus skulle varit långt mer trovärdig om den kom inifrån. En sådan sak är ett riskabelt överskridande men borde inte vara omöjligt. Man får komma ihåg att de politiska ambitionerna i samtidskonsten är interna och framför allt handlar om att stärka maktpositionerna för dem som redan besitter dem. De politiska objekten berörs inte, de befinner sig långt ifrån konsten och konstens verkan utanför sin egen sfär är försumbar.

Curatorns experiment kan möjligen leda till lite diskussion. I New York Times svarar han:

“Mr. Bernatowicz seemed to realize he might have a struggle on his hands. “If you ask, ‘How many conservative avant-garde artists are there now?’ My response is: five in Poland and maybe one in Belarus,” he said, riffing on a famous remark by Marcel Duchamp.

But, he added, “I hope within the next seven years, the situation will change.”

Publicerat i konstteori, politik | 12 kommentarer

3001: Alla dessa identiteter

Athena Farrokhzads självcentrerade nekrolog över den danske poeten Yahya Hassans tragiska död har mött en del reaktioner. Martin Krasnik påtalar hennes omkastningar i den här saken (Expressen). Martin Aagård (Aftonbladet) som följer Farrokhzads linje råkar dock i sin iver att lägga fram de sedvanliga tiraderna trampa fel när han inkluderar Hassan med svarta poeter. Bilan Osman, som tillhör samma läger, men har en mera specifik identitet att försvara, skriver på twitter ”Förlåt, men vad är detta? Kan någon säga till Aagård att Yahya Hassan inte var svart?”

Identitetsvänsterns haranger har sedan länge blivit konventionella och förutsägbara. Ändlösa uppgörelser med den vita maktens liberala förtryck. Konsten är svårt skakad av dessa tankegångar vilket bland annat framgår i Hanno Rauterbergs bok ”Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris” som jag äntligen har fått tillfälle att läsa (Daidalos). Här finns en genomgång med många exempel (de flesta har jag kommenterat på bloggen).

Ett exempel som diskuteras är en dikt av Eugen Gomringer som hade fått ett pris av Högskolan i Berlin och 2011 anbringades en av hans dikter på en vägg: ”Alléer / Alléer och blommor // Blommor/ Blommor och kvinnor // Alléer, Alléer och kvinnor // Alléer och blommor och kvinnor och / en beundrare”

Det blev för mycket och ett öppet protestbrev löd: ”Denna dikt reproducerar inte bara en klassisk patriarkal konsttradition i vilken kvinnor av alla kön uteslutande är sköna muser som inspirerar manliga konstnärer till kreativa handlingar, utan den påminner dessutom på ett obehagligt sätt om de sexuella trakasserier som kvinnor av alla kön dagligen utsätts för.”

Dikten avlägsnades. Det man istället önskade sig var något som inte i något hänseende var diskriminerande, ”sexistiska, rasistiska, funkofobiska, lookistiska, klassisistiska, åldristiska ller andra diskriminerande referenser accepteras inte”, det skulle vara ”tillgängligt och begripligt för merparten av de studerande samt av boende av alla kön i Hellersdorf”, ”Detta kriterium ska beaktas t ex vid valet av språk”.

På sitt sätt var det dock en framgång för konsten eftersom den uppenbarligen lyckades med ett överskridande. Så är förstås frågan vilken kvalitet det rör sig om. Det kommer väl fram så småningom när de värsta överdrifterna har lagt sig.

Rauterberg citerar också curatorn för Documenta 14, Adam Szymczyk som 2014 menade att kvalitet är ”en tom kategori”, kvalitet är ”alltid någon annans kvalitet”. Inte helt korrekt, kategorin blir snabbt fylld med andras kvalitetsomdömen och det visar sig att enigheten i konstvärldens ledande skikt är ytterst påtaglig; vissa konstnärer och teman blir utvalda långt mer än andra.

Torbjörn Elensky har skrivit om boken i Respons.

Publicerat i Böcker, konstteori, politik | Lämna en kommentar

3000. Kris och kvalitetskris

I dessa tider med inskränkningar och begränsningar drabbas också konsten. Det stöd som skall komma konsten till del möter också motstånd. Är det motiverat att gynna en bransch som inte är lönsam och vars kvaliteter är något outgrundliga. Det är inte lätt att avgöra vad som är konstnärlig kvalitet eftersom varje diskussion ger upphov till en rad åsikter. Dessutom tillkommer rättvisekrav som t ex diskuteras i den här artikeln i Kvartal. Artikeln handlar om jämställdhet och det har blivit tämligen självklart att representation är en konstnärlig kvalitet. Det blir rätt märkligt.

Nåja, oavsett vad man menar om kvalitet är det konstvärlden som avgör. Det som konstvärlden bekräftar som kvalitet är kvalitet. Formuleringen kan tyckas cirkulär men blir det inte genom att det motiveras. Argumenten för kvalitet återfinner man i recensioner, curatorers uttalanden, i diverse sammanhang när en konstnär presenteras osv. Självfallet är det av största vikt från vilken position i konstvärlden det uttalas. Argumenten brukar sällan preciseras och det låter sig inte göras att vaska fram vad som är det avgörande kvalitetsdraget. Men det går utmärkt att se vart vindarna blåser, vad man föredrar och vad som inte är tillräckligt. Enklast får man fram de rådande trenderna genom att se hur teman på utställningar formuleras och hur konstnärerna som medverkar inordnas i detta.

Samtidigt får man understryka att kvalitet, alldeles särskilt i samtidskonsten, inte är beständig utan ändras efter en tid. Därav följer att merparten av uppstickande konstnärer efter hand försvinner. Det krävs en del arbete för att tränga genom konstvärldens kvalitetssystem emedan man inte gärna talar direkt om kvalitet. Inte heller framgår det på vilken nivå en recension befinner sig. Som jag har påpekat många gånger finner man den högsta normen inom den internationella samtidskonsten. Recensenter behandlar dock konstnärer även på andra nivåer och dessutom markerar man sällan vilken position en viss konstnär har i den internationella samtiden.

En annan fråga är vilka bidrag konsten ger till samhället. Vanligtvis behöver det inte motiveras. Konsten är ett etablerat kulturkapital. I besparingstider kan det ifrågasättas. De konventionella svaren är rätt tunna i sådana sammanhang; ”konstnären lär oss att se”, eller det existentiella: ”hur det är att vara människa”. Ofta sägs det att konsten vill starta en diskussion. Inget av detta är riktigt övertygande inför barska ekonomiska omständigheter. Dagens samhällsorienterade konst har lite större möjligheter eftersom den, som det heter, framhåller angelägna frågor kring klass, kön, miljö, etnicitet och makthierarkier”. Någon större inverkan på samhället har detta inte men det låter bra och det kan möjligen räcka.

I den situation vi befinner oss i är nog det starkaste argumentet att samhället och politiken i det längsta vill behålla status quo. Även om det dyker många spaltmetrar om en positiv nyordning efter coronakrisen brukar den samlade benägenheten att vara konservativ: Att ändra så lite som möjligt. Det är också mitt stalltips.

Publicerat i konstteori, Projekt | 1 kommentar

2999: Pekoralens tid är inte förbi

Nekrologer kan utformas på många sätt. Ett sätt är att skriva genom sina egna favoritidéer och lägga in hela saken i en ideologisk rulltårta. Så får man väl se Athena Farrokhzads utspel i hennes DN nekrolog över den kontroversielle danske diktaren Yahya Hassan som tragiskt avled för några dagar sedan:

”Omständigheterna har namn, liksom de människor som ansvarar för dem. Vem dödade dig, Yahya? Var det klassamhället, var det den danska statsrasismen, var det patriarkatet? Var det Israels fördrivningspolitik? Var det bördan av att uppfinna ett fält? Var det media? Jag vill att de som beklagar ditt öde skall tala om dessa saker. Agera för de namnlösa som dör som du dog. Åtminstone en enda gång adressera de väsensskilda villkor under vilka människor lever och skriver. Först då kan jag läsa dina dikter tillsammans med dem, ingå i den intimitet som sorg fordrar.”

I denna personliga och bittra utgjutelse fick skribenten med det mesta förutom huvudtemat i Hassans liv: hans uppväxt och kultur…

Publicerat i Böcker, politik | Lämna en kommentar

2998: Opinionsstrategi

Anna Dahlberg (Expressen) menar att statsministern måste stiga fram och ge intervjuer. Att han inte gör det förstår hon samtidigt utmärkt väl. Det är väl känt att statsministern bör hålla sig till skrivna tal och besvara enkla, kortfattade frågor. Denna strategi har visat sig vara synnerligen gynnsam för partiet. En ovanlig strategi som man naturligtvis inte skall ändra på. Tillbakadragandets framåtmarsch. Längre fram, när det här slutar att fungera, får vi se vad man gör. Det kan vara oundvikligt att statsministern till slut måste träda fram med oanade konsekvenser.

Publicerat i politik | 10 kommentarer

2997: Vermeer på tapeten

”Flickan med pärlörhänget” av Vermeer van Delft har återkommit i rampljuset sedan man har avslutat en omfattande undersökning av målningen (The Guardian) (Mauritshuis). Målningen har under de senaste decennierna blivit en av de mest framskjutna i Vermeers produktion. Kanske den nu är den mest berömda i ädel tävlan med ”Mjölkpigan”, ”Spetsknypplerskan”, ”Konstnären i sin ateljé”, ”Utsikt över Delft” för att nämna några av de starka kandidaterna.

Nu vet vi att ”Flickan med pärlörhänget” har haft ögonfransar. Det har också framkommit att Vermeer har använt sig av två slags vitt för att få fram en del av sina utsökta lasurer. Bakgrunden har haft en grön ton men det har varit känt sedan tidigare.

Vill man botanisera i Vermeers värld finns överväldigande resurser på essential vermeer.

Att nyheten om Vermeer kom just nu fick ett personligt intresse alldenstund jag sedan ett par veckor håller på med en RH-version av den. Jag har gjort en tidigare men den här är större och skall naturligtvis förses med ögonfransar. Den svåraste delen av Vermeermålningen är emellertid ryggpartiet som få tänker på. Ett intrikat och märkligt mönster med svaga toner som får byggas upp med blandningar av neapelgult (med grön ton och med röd ton), ljusockra, bränd umbra, ultramarin och svart.

Publicerat i konstteori | Lämna en kommentar

2996: Stöd till konsten?

Henrik Jönsson har tagit upp en intressant diskussion om statligt stöd och konsten. Jag har kommenterat hans inlägg och efter det har han kommit med fler synpunkter (blogg).

Kulturpolitik är ett stort ämne och jag har inte någon hel överblick därför håller jag mig till bildkonstens situation. I denna har den internationella samtidskonsten som totalt dominerar konstvärlden. Det är där det sker och det är dit konstnärerna vill nå. Denna rörelse är lätt att identifiera politiskt. Det är en vänsterrörelse vilket inte på något sätt är en överraskning eftersom det finns en lång och överväldigande tradition för det. Det betyder att den kulturpolitik som man i Sverige förespråkar inte strider mot de uppfattningar som råder. Vi har länge sett att tematiken på utställningar domineras av postkolonialism, migration, genus och patriarkatet, minoriteter och mångkultur, representation, antikapitalism osv. Problemet med det här är inte någon statlig styrning utan att det har blivit konventionellt och förutsägbart. Och förödande ineffektivt eftersom de konstnärliga projekten är svåråtkomliga och budskapen diffusa och inbäddade i akademiska referenser. Men man kan inte heller säga att den politiska enhetligheten är given. Ser man t ex på de tre främsta svenska konstnärer som har placerat sig i den internationella samtidskonsten: Nina Canell, Klara Lidén och Nathalie Djurberg är det frågan om synnerligen oklara budskap och det är svårt att finna någon politisk orientering. Det är inte lätt att nå så långt som dessa har lyckats med (och praktiskt taget omöjligt att i längden hålla sig kvar) men så får man nog se det kulturpolitiska målet: Att Sverige kan visa upp att man har frambringat konstnärer på hög nivå.

Jönsson leker med tanken att det kan bli andra ideologiska motiv som dominerar och påverkar konstens frihet: ”Accepterar man att regeringen idag kräver att kulturen ska genomsyras av jämlikhet, inkludering och könspluralism – då accepterar man även att en framtida regering kan komma att kräva att kulturen genomsyras av styrka, kamp och etnisk renhet.”

Att något sådant skulle ske får betraktas som otänkbart från en rörelse som är genuint vänsterorienterad och som reagerar mot varje avvikelse från den linjen.

Jönsson skriver vidare: ”Att försvara denna riskabla konstruktion, under förevändningen att det stora antal konstnärer som utexamineras vid Sveriges sex konsthögskolor måste kunna skattefinansieras är ett cirkelargument. Det finns nämligen redan ett ord för skapande verksamhet som inte bär sig ekonomiskt – det kallas hobby om man är illvillig, och kall om man är välvillig.”

Det är inget cirkelargument utan en allmänt accepterad ordning. Skall man få fram kvalitetskonst krävs en miljö med ett större antal verksamma konstnärer. Några av dessa blir tillräckligt intressanta för att representera en kvalitet på högre nivå. Och denna miljö bottnar alltså i den internationella samtidskonsten som är verksamhetens parameter. Man kan naturligtvis ifrågasätta denna auktoritet men det är den som gäller och det är svårt att skapa något alternativ. Alternativet måste dessutom komma genom den internationella samtidskonsten eftersom förutsättningen för att skapa något annorlunda bygger på den gällande normen.

Små länder har svårare att med hjälp av marknaden skapa intressanta konstnärer eftersom den svenska konstvärlden är alltför liten. Stipendieordningen bidrar till att möjligheterna ökar. Det är dessutom så att mycket av det som produceras är svårt att sälja om man inte har lyckats med ett internationellt genombrott.

Skulle man satsa på kvalitet på högsta nivå borde man enbart sikta på den internationella samtidskonsten. Av demokratiska skäl går det inte utan man får även se till den numerärt större delen av konstnärskåren som arbetar på mera traditionellt sätt.

Det är svårt att rubba dessa cirklar.

Publicerat i debatt, konstteori, politik | 7 kommentarer

2995: Endast genom estetiken

De stora berättelserna är inte många och de kommer alltid tillbaka. Den teologiska betraktelsen är aldrig fel, inte minst nu när den stora krisen är annonserad. Karin Pettersson (Aftonbladet) förklarar sålunda efter känd förlaga att orsaken är människans synd. För att adressera syndaren brukar hon ”vi” som alltså har rubbat världens jämvikt och därmed jämnat vägen till undergången. Storstilat bibliskt. Hopplöst dessutom emedan Pettersson tydligen också inkluderar sig själv i sitt ”vi”. Om inte hon, som ser den svåra synden kan annat än inkludera sig själv torde det vara hopplöst. Eller kristen teologi: vi är alla syndare.  ”Vi” är förlorade men det är klart att man kan ana att ondskan inte är helt jämnt fördelad. Det kan vara den besinningslösa kapitalismen men också den är en naturlag i människans värld.

Nå, allt som sägs och skrivs är sociala konstruktioner och framställningarna är en del av kulturhistorien. Vi kan ägna oss åt undergångens estetik.

Publicerat i politik | 1 kommentar

2994: Genus – postkollo – raseri

Sent ute är Karlstads universitet som utan någon överraskning lanserar kursen ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier”. Sådana studier som sedan länge har formaliserats och blivit enkla konventioner kommer alltid samma resultat (Ystad Allehanda). Konsten är också indragen i dessa ämnesval. Möjligen kan verksamhetsavbräcket leda till att det alltmer tröttsamma ältandet kommer av sig.*

Vad gäller konst och kvinnor kan man konstatera att bland de 100 högst rankade konstnärerna i världen är 20 % kvinnor. För ett decennium sedan var det ca 5 %. Mellan rankningen 100 och 200 är det 30 % kvinnor. Man får kalla detta för en snabb ökning inte minst mot bakgrunden av att listan också innefattar modernismens huvudgestalter där det finns väldigt få kvinnor. (artfacts)

*Genom att jag skrev det relativt ovanliga ordet ”verksamhetsavbräck” har jag gjort dagens text särskilt aktuell.

Publicerat i konstteori, politik | 2 kommentarer