2726: Konsten, den…

Väntan har blivit lång. Skall det bli någonting i konsten, annat än att man upprepar sina vaga förhoppningar. Venedigbiennalen skall ägna sig en smula åt Fake News och man kan vara övertygad om att det inte blir något särskilt av det. Det är numera en uppgift för var och en att granska nyheter eftersom Fake News-problematiken dyker upp lite över allt. “Endast det osagda är sant”, skrev en gång min gamle vän konstnären Leif Eriksson. Där har han rätt även om man inte kan helt lita på att det osagda ändå inte är sagt.

Singaporebiennalen som går av stapeln i november har redan aviserat sin frågeställning: “It may be said that the world is troubled,” Patrick Flores, the biennial’s artistic director, says in a statement. “We ask: what is the possibility of art, the artist, and the audience in light of this trouble? What is the responsibility of the artwork, its making, and its experience in the prospects of future action? As we believe, every effort to change the world for the better matters. SB2019 puts its faith squarely in the potential of art and its understanding to rework the world.” (Art Newspaper) Jo, det kan man fråga sig. När curatorn kommer med frågan är det implicit att han faktiskt tror på att konsten kan göra verklig nytta. Jag kan inte se annat än att det är fel spår. I konsten är det endast onyttan som möjligen kan vara till någon nytta. Fast på ett oväntat sätt. Det vore en lättnad att få se en biennal som ägnade sig åt mesta möjliga onytta. 

Publicerat i Biennaler, konstteori | 2 kommentarer

2725: Örhängen

Västvärlden självsyn är som bekant späkarens. Icke förty är västvärlden kommen ur kristendomen där endast den förlorade syndaren har en given plats. Genomslaget har kommit ganska fort och åtminstone i Norge kan man se spår av denna åkomma i historieböckerna (Resett).

På ungefär samma tema kan man finna ett salvelsefullt igenkännande: Undergången. Under de senaste veckorna har man kunnat läsa att allt är förlorat, det är för sent att göra något åt saken. Världen kommer att, mycket eller tämligen snart, att gå under. Med detta på plats kan man se den vackra triaden av det religiösa tidevarvet då odjuret vars tal är 666 och allt vad det var skulle anlända för att rensa världen. Endast det hinsides fanns som tröst för tigerhjärtan. Modernismen fick så småningom fram atomvapnen och kapprustningen och våra dagar var räknade och knappa. Men, som nu modernismen var förhoppningen och utvecklingens epok, fanns det en möjlighet till överlevnad vilket också blev fallet (det blev också fallet med den förra religiösa undergången). Nu har vi en slutgiltig facit i den postmoderna eran. Som Peter Johansson, när han gestaltar sin mor med kniv och falukorv, uttalar: “Nu är det allvar!” Bäst så, vi måste ha en undergång för att trygga vårt kulturarv. En liten möjlighet föreligger: postmodernismen lärde oss att relativisera. Allt kan relativiseras sålunda även undergångar. Härliga tider, strålande tider!

Publicerat i politik | 2 kommentarer

2724: Bland våra estetiska ismer

Skånes konstförening var för inte så länge sedan en traditionell konstförening. Men så kom den postmoderna omställningen till Internationell Samtidskonst. Föreningen förstod så småningom att man måste följa med och det har man gjort med besked. I paketet ingår naturligtvis politiska ställningstagande som framförs med en imponerande ensidighet. Det ingår också att ha föreläsningar som följer upp de angelägna utopierna. På tisdag den 29 januari är det dags för Athena Farrokhzad och Merima Dizdarevi?, de ingår i en serie ”som fokuserar på utforskningar och upprättelser genom attvisa upp starka röster som skapat och skapar störningar i de övergripandeEuropa-centrerade och västcentriska diskurser om historia och nutid.”

Låter detsom väl inkörda skidspår? Jo, som det heter, ”så skall det låta”. Och det kommer mera: ”de tar upp sina erfarenheter och kritik av Europa. Tillhörighet ,äganderätt, skiftande diskurser diskuteras tillsammans med omskrivningen av en historia som genljuds av rösterna bortom gravarna där samtid och dåtid filtreras genom deras politiska kroppar. De två författarna kommer att ge krafttill en konversation som aldrig verkar finna ett slut.”

Ännu mera godis kan läsas på hemsidan.

Athena Farrokhzad är särdeles aggressiv och har retat upp många av dem som är lite mindre betuttade i det vita västerlandets fruktansvärda synder. Det är dock tämligen onödigt att hetsa upp sig. Farrokhzad har skapat en kraftfull profil med en lite speciell estetik. Och eftersom hennes skådespel och diktande sker i salongerna är det en teater som åtminstone jag inte kan annat än att applådera. Att vara någon med skarp identitet är inte lätt i våra dagar.

Publicerat i Föreläsningar, politik | 22 kommentarer

2723: Standard i konsten

Vad som är kvalitet i samtidskonsten är inte svårt att bestämma. Såtillvida lever vi i en för konstens del välordnad tid, standarden är sedan åtminstone ett decennium väl etablerad. Följer man med en smula har man ingen anledning att bli förvånad. Det är det gamla vanliga, angelägna socio-politiska frågor gärna kring migration, etnicitet, identitet osv., samt den nu alltmer genuina kvaliteten Representation. I kvalitetsbestämningen kommer man inte ifrån relationen mellan text och verk. De återkommande ämnena kan formulera bättre eller sämre eller i ett rent standardformat. Återigen kan man se schablonen som den brukar se ut när Göteborgs konsthall aviserar en utställning av den i Kenya födda och i Mellanöstern uppväxta konstnären Phoebe Boswell. Vi vet redan vad konstnären förväntar sig av en sådan konstnär. Konstnären vet det naturligtvis också. När budskapet skall skrivas ut blir det efter känt recept:

“I sitt konstnärskap återkommer hon till frågan om vad som utgör ett hem, en identitet och en tillhörighet, med utgångspunkt i hennes personliga erfarenhet av att aldrig höra hemma, och alltid vara på väg någonstans.

Boswells verk bär ofta på självbiografiska spår. Likväl är de kraftfulla kommentarer till några av vår tids mest angelägna frågor. Vilka röster ges utrymme idag och vilka förblir tystade? Här låter hon sin egen livsberättelse utgöra grunden för frågor om den svarta kvinnans röst, kropp och motståndshandlingar, liksom frågor om migration, segregation och representationen av den svarta kroppen i dagens samhälle.” 

Boswell är redan känd i Sverige och Göteborg sedan hon deltog i Göteborgsbiennalen 2015. Man kan naturligtvis fråga sig vad ämnesvalet tjänar för syfte. Det är lätt att förstå att det inkluderar en kritik men då denna inte har någon annan mottagare än konstvärlden kan man undra vad det skall gå ut på. En sak är att den skrivna texten inte gör verken bättre. Man får anta att de hade blivit i varje fall något bättre den förutan. Å andra sidan tror jag inte Boswell saknar politiska ambitioner. Hon hänger säkert med i den inbjudna konstvärldsdansen. Jag vill ändå se att när politiken kläs i konstdräkt får den andra dimensioner. Som sagt, det fungerar inte som politik utan enbart som en lämplig symbol och representation. De avgörande frågorna är främst om det är en konstnär på uppgång; är hon het? Tja, hon är lite het men har en bra bit kvar till toppen. 

Man skall inte blunda för det faktum att i dagens konstelit premieras mindre kända konstnärer (ja, man måste alltid ha med några som kan visa var nivån ligger) eftersom dessa de facto är en förnyelse såsom oprövade. Men det flyttar samtidigt maktpositionerna från konstnärerna till curatorer  och andra “kringaktörer”. 

Så ligger det till, det är bara att vänta på att den här fasen passerar. Det kan ta sin tid.

Publicerat i konstteori, politik | Lämna en kommentar

2722: Danmark

Jag har haft bråda dagar i Danmark. Det har rört sig främst om boken av Helle Merete Brix med mina teckningar. Dansk Radio har gjort ett inslag. Dessutom har det varit intervjuer med Extrabladet och Weekendavisen. De kommer att publiceras i samband med att boken presenteras.

Extrabladet med journalist och fotograf i Köpenhamn

Idag har jag också varit på bokförlaget Gyldendal där Jens-Martin Eriksen släppt sin roman “Helter Skelter”. Den handlar om Europa år 2026 med flyktingströmmar, radikalisering och etnisk friktion.

Författaren längst till vänster.
Romanen “Helter Skelter”
Publicerat i Böcker | 1 kommentar

2721: Kulturpolitik och politikkultur

Skall man inte vara optimist? Det kan vara en fördel. Mattias Svensson kastar fram tanken att 2019 skulle kunna bli ett år då religionskritiken får slå sig lös. Man kan säga att det vore på tiden men är tiden mogen i dessa tider? När ett av hindren utgörs av den skakiga frågan ”Vågar vi?” (Opulens)

Annars får man sig mycket till livs i artikelfloran som visserligen följer kända strömriktningar men som kan nå oanade höjder. En filur vill avskaffa manlig rösträtt. Läser man genom detta mäktiga opus ser man att hans motiv är den inte ovanliga SD-fascinationen. Om inte kvinnorna kommer och räddar oss kommer världen att gå under. Inte genom klimatförändring utan genom något slags fascism som skribentens fantasi har fått fäste i. (Östra Småland)

Kulturministerns feltramp har förorsakat en strid ström av betänkanden i frågan. Det är inte oberättigat. Miljöpartiet har haft svårt med radikal islamism och har det uppenbarligen ännu. Dessutom är det inte ovanligt med benägenheter för new age-andlighet i olika former. Kulturministern tycks ha en fot inne även i det här. Egentligen skall det inte spela så stor roll enär detta ministerium bygger på att lova runt och hålla tunt. Inte av oginhet utan av den faktiska nödvändigheten att alla större förslag måste få ekonomiskt underlag från annat håll. Men, som sagt, kulturministern skall vara en markant stämma som främst skall formulerasig i vackert blomsterspråk. En sak bör påpekas. Kulturministern har på ingen tid blivit en rikskändis, men dessvärre mer av tillfälligheter än en strategisk positionering. Det rör sig ju inte om några delikata utspel utan bekräftar snarare MP-flummet.

Aftonbladet

SR

Expressen

Publicerat i politik | 62 kommentarer

2720: Så var det en kulturminister

Det har väl inte undgått någon att en ny regering har blivit tillsatt. Om tillsättningarna brukar det inte vara så mycket att säga utom den intressanta posten kulturminister. Kulturministern har inte några verkliga möjligheter att genomföra några större projekt. Men det har blivit ofrånkomligt att kulturministern representerar en del ståndpunkter som har kommit att få stor uppmärksamhet (före den digitala tidsåldern hade det mindre betydelse). Symbolfrågorna kring att värna om de konstnärliga uttrycken, att försvara yttrandefrihet, att vara observant på alla marginellakulturer och uttryck – och att landa rätt: Inte för mycket korrekt men tillräckligt för att det inte får bli fel. Stöd från en kulturminister har ingen större betydelse än det rena symbolvärdet; det ser fint ut. Man kan erinra sig Alice Bah Kuhnke som uttalade sig efter mordbranden på Nimis 2016: ”Sorgen,att någon/några/något var nära att helt förgöra ett konstverk. Lättnaden, att delar finns kvar. Övertygelsen, om att konsten, även när den tystas, talar sitt tydliga språk.” Vad hände sedan? Länsstyrelsen såg sin möjlighet att haka på mordbrännarna för att sätta fart mot sitt mål att bli av med det förhatliga verket. Kulturministerns entusiasm bryr man sig naturligtvis inte om.

Men dock, kulturministern skall vara en officiell röst i kulturfrågor och får därför en synnerligen väsentlig roll i dagens intensiva medieflöde. Den nya kulturministern, Amanda Lind, skall ta steget in i kulturvärlden med alla dess bevakande aktörer. Det började inte så bra sedan hon inte reserverat sig angående den tidigare ministern Kaplans bravurer. Och sedan är frågan om hon kan axla en nödvändig pondus och tillfredsställa kultureliten. I miljöpartiets regi har kulturen alltför ofta setts som eninstrumentell verksamhet.

Kritiska röster är bland andra Åsa Linderborg (Aftonbladet)och Patrik Kronqvist (Expressen), Karin Olsson (Expressen).

Publicerat i politik | 29 kommentarer

2719: Teckningar och bok

Till slut blev det möjligt att publicera några av mina teckningar. Det rör sig om ett 30-tal illustrationer till en bok av HelleMerete Brix 30 fortællinger om frihed, fatwaer og kærlighed. Helle Merete Brix är författare och journalist och har tidigare varit ordförande i den danska Vilkskommittén.

Det var inte alldeles lätt att få till den här utgivningen. Allt verkade klart för några månader sedan då vi hade funnit ett förlag som ville ge ut den. Men förlaget var underställt ett större förlag och där blev det tvärstopp. Men förlaget Pressto väjde inte för skräck & fruktan och nu finns boken tillgänglig på nätet för intresserade.

Teckningar är ”blindteckningar”, dvs. de är utförda med tusch utan att jag ser på papperet. Sedan efterarbete med blyerts.

Helle Merete Brix har också arrangerat en konferens som äger rum på Christiansborg i Köpenhamn den 9 februari kl. 14 – 17, ”30året for fatwaen mod Salman Rushdie”. Program och info finns här.

Teckningen visar en rättegång mot en misstänkt terrorist. Hans advokat bedyrar att han på alla punkter är oskyldig. Två bilder i bakgrunden återger Justitia och Eris med äpplet.
Publicerat i Böcker, Teckningar | 4 kommentarer

2718: Peter Johanssons dubbelutställning

Politiken som relationell estetik har länge varit ett dominerande inslag. Men vi skall inte glömma bort den egentliga konsten. PeterJohansson har åstadkommit en dubbelutställning som har blivit kritikerrosad och mycket uppmärksammad. Det är inte ovanligt att Johansson gör spektakulära projekt men just den här gången har han fått en mera subtil spets trots att man får kalla projektet för en allvarlig burlesk. En dubbelutställning i Malmö på Galerie Leger och Galleri 21.

Det handlar om Johansson barndom i Sälen. Inte någon fullständig idyll, snarare smärtsam. Men Johansson hänger sig inte åt några dystra funderingar utan går som vanligt i fullt tempo. Utan tvekan är han mannen som satte falukorven på konstkartan. Med all rätt eftersom den tillhör hans uppväxt och ständigt stod på bordet.

När man har ett ämne att arbeta med gäller det i konsten att inte fastna i information eller några slutsatser – eller allra minst att få fram något som är begripligt. Johansson lyckas med att frigöra sig från ett ämne som är personligt. Hans egen beskrivning finns här.  Särskilt lyckat är den del av utställningen som finns på Galleri 21. Stora skåp fyller rummet till brädden. De är försedda med titthål där man bland annat kan se hur konstnären gestaltar modern som  med kökskniv går lös på falukorvarna: ”Det är allvar nu”. Så, vad handlar det egentligen om? Som jag ser det rör det sig mera på ett existentiellt plan än om barndomsbekymmer. Falukorvens mångfald skall inte underskattas.

Det är väl värt ett besök. Dan Jönsson tyckte, liksom jag,speciellt om skåpen (DN)

Publicerat i om utställningar m m | 1 kommentar

2717: Oppositionen

När vi nått fram till vad som verkade självklart från början, nämligen Löfvens eviga återkomst, kan man återigen slå fast att återkomst inte upphäver att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger. Den unika situation som nu har uppstått kan utan vidare ses i konstnärligt/postmodernt perspektiv. Redan gamle Oden offrade sig själv, dvs. han stod i opposition mot sig själv. Så är nu det intressanta läget, en regering som är sin egen opposition. Oden fick offra sitt ena öga, vilket offer kommer att utmätas av vår opponenta regering?

Publicerat i politik | 3 kommentarer