2922: Leif Eriksson, konstnär

Idag var det Leif Erikssons (1939-2019) begravning.

Jag och Leif samarbetade under många år. Vi gjorde utställningar och andra arrangemang tillsammans. Liksom jag blev Leif konceptkonstnär under senare delen av 1970-talet. Vid den tiden var konjunkturerna för konceptkonst inte de bästa men efter hand kom tiden i takt med oss båda. Leif blev känd genom sitt projekt om Max Walter Svanbergs fiffel med grafik. Hela den historien kan läsas här.

Hans specialitet var konstnärsböcker (”Artist’s Books”). Inte böcker om konstnärer utan böcker som i sig är egna och konceptuella konstverk. Hans förlag Wedgepress & Cheese gav ut både egna och andras böcker och ägde också en stor samling ”Artist’s Books”. En betydande del av denna finns numera på Ystads konstmuseum.

En av höjdpunkterna i hans konstproduktion var nytrycket av Sveriges mest berömda frimärken Tre Skilling Banco Gul (The Yellow Error). Presentationen av projektet skedde genom stora utskick av brev alla frankerade med endast Tre Skilling Banco Gul-frimärket. Det gick bra ett tag men postcentralerna upptäckte den ovanliga frankeringen. Dock inte samtidigt. Jag var behjälplig med att posta brev utanför Malmöområdet där det ännu en liten tid fungerade. Polisanmälan följde men förundersökningen lades ner sedan man konstaterat att det omöjligen kunde vara fråga om bedrägeri. En bedragare skulle knappast försöka lura postverket med en tre skilling banco gul…

Leif är borta från det fysiska livet men som konstnär kommer han att fortsätta att verka. Jag tror inte att han kommer att glömmas bort.

Jag och Leif med konstnärböcker 1979
Leif återinviger Nimis efter branden 1985.
Leif Eriksson tillsammans med Sture Johannesson (1935-2018). Herrarna var inte särdeles kontanta med varandra. Förmodligen var Sture irriterad över Leif som provkatöruppkomling i den malmöitiska regionen. Vid det här tillfället i Lund när Torsten Weimarck disputerade 1979 råkade de hamna bredvid varandra.
Publicerat i om utställningar m m | 4 kommentarer

2921: Nedslagen skulptur blir mer konst

Zlatanstatyn har väckt en del uppmärksamhet och jag har skrivit en artikel om saken i SDS. Artikeln är låst. Hur som helst är vandaliseringen något som förändrar verket. Naturligtvis och ofrånkomligen i destruktiv anda men samtidigt konstruktivt. Skulptören Peter Linde utför arbeten i klassisk stil och ser enbart negativt på händelserna. Emellertid har våldsverkarna skapat ett stort intresse kring skulpturen som i sig är tämligen ointressant. Den processuella förstörelsen har skapat en helt annan formvärld och man kan inte undgå att den har blivit modernistiskt expressiv (se t ex Aftonbladet). Eftersom ett konstverk är beroende av vilka historier och händelser som kan förknippas med det blir Zlatanstatyn betydligt bättre genom vandalernas våldsamma kreativitet.

Rentav blir det ett skulpturprojekt som tar steget in i samtidskonsten sedan det har utvecklats en rad teorier om vilka som ligger bakom. Per Svensson menar t ex i DN: “I Malmö sågades natten till söndagen en staty gjuten i klassisk kitschform bokstavligen jäms med fotknölarna. Den har nu förts bort i svart liksäck, offer för ett kulturkrig. Det är dock inte alldeles självklart att gärningspersonerna är militanta modernister och estetiska extremister, fyllda av hat mot heroiserande bronsstatyer. Det mesta pekar snarare på att de delar Louise Erixons övertygelser att bra konst ska manifestera ”samhörighet”. (Låst artikel men fin bild). Flera bud och alltså inte bara besvikna fotbollsentusiaster, Lindes skulptur blir då en möjlig undersökning av kulturpolitik och rasism.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 4 kommentarer

2920: Tämligen välkänt men outsägligt

Som det redan påpassligt framkommit i kommentarerna har Assar Lindbäck skrivit en debattartikel om invandring och integration (DN). Artikeln är låst men den kan läsas på Tino Sanandajis FB.

Det som kommer fram är inga överraskningar utan något som länge har varit känt ehuru förnekat. Lindbäck skriver: “Den första faktorn är immigrationens storlek. Den andra faktorn är invandrargruppens sammansättning. Den tredje faktorn är mottagarlandets förmåga att ta emot invandrarna på ett meningsfullt sätt. Tyvärr är dessa faktorer långt ifrån gynnsamma för Sveriges del.
Vi börjar med den första faktorn. Under det senaste decenniet har invandringen till vårt land varit – och är fortfarande – exceptionellt hög i ett historiskt perspektiv.”

Mycket tid har förlorats genom överoptimistiska kalkyler istället för att bemöta problemen.

Publicerat i politik | 24 kommentarer

2919: Dagens debattbränsle

Den amerikanska likvideringen av en betydande iransk skurkgeneral har engagerat idag. Man inser snart att händelsen är en av dessa ständigt inkommande spelbrickor som används i det grundmurade ideologiska ställningskriget. Tämligen få individer torde ha några större sympatier för generalen men i valet mellan honom och Trump blir det ändå generalen som får försvaras om man tillhör den antitrumpska ligan. Naturligtvis bör generaler med ett makabert register av skändligheter ställas inför rätta. Men eftersom det finns diktaturer gäller andra spelregler. Osv.

Filosofen Torbjörn Tännsjö brukar dyka upp med en del rätt märkliga idéer. Idag har han fått uppmärksamhet för sitt förslag att inte könsdiskrimera idrotten. Detta har föranlett syrliga kommentarer lite över allt. Hans förslag får nog sägas vara orimligt men inte på de premisser som de flesta (tydligen utan att ha läst hans DN-artikel) har anammat. Han skriver:

”Låt kvinnor tävla mot män med samma fysiska villkor i gemensamma klasser.

Hur är det då med idrotten? Den utgör en näst intill offentlig inrättning med sina organisationer, ekonomiskt sammanflätade med statsmakten. Där tas könsdiskrimineringen för given. Tanken är väl att skydda det ”svagare” könet genom en förment neutral diskriminering. Resultatet blir ändå orättvist. Kvinnor tillåts inte tävla med och besegra män på lika fysiska villkor.

Det går att konstruera klasser inom idrotter som gör det möjligt för individer att mötas, utan avseende på kön. Man får dela in på grunder som är direkt relevanta för prestationsförmågan (längd, vikt, muskelmassa, halt av testosteron i blodet och så vidare).”

Logiskt korrekt tänkt men idrotten skulle förvandlas till ett laboratorium för mätningar av varje tävlande individs prestanda och sedan kommittéer som skall avgöra klassificeringarna. En tävling i sig som skulle tilldra sig minst lika stort intresse som själva utövandet.

Publicerat i politik | 10 kommentarer

2918: Ursprunglighetens fantasi

Metropolitan Museum har beställt två stora målningar av kanadensaren Kent Monkman. Monkman (som har en hygglig ranking på ca 2500) är delvis en representant för ursprungsbefolkningen så han har sitt mandat att framlägga en omvändning av historien något som har pågått en längre tid. Målningarna är tekniskt virtuosa men man kan inte koma ifrån att de har lite kitschnatur över sig. Och ett budskap som måste mötas med den största välvilja. Inte för att konsthistorien kan ändras särskilt mycket. Det är ju ändå så att alla historier om ursprungsbefolkningen måste filtreras genom den västerländska konsten som man villigt absorberar. Monkman pekar på att de konstnärliga framställningarna av ursprungsbefolkningen är sedda och skapade av västvärlden och därför fantasier. Men konsten kan inte mycket mer än att skapa fantasier och det blir samma sak med Monkmans bidrag.

Som man kan förvänta sig har målningarna fått ett gott mottagande i konstvärlden, se t ex i New York Times.

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2917: Demokratiska bekymmer

I Aftonbladet är Peter Kadhammar upprörd över politikernas lögner. Allra mest över Trump och Boris och Sverigedemokraterna. Det är till stora delar internets och FB:s fel. Å andra sidan skriver han: ”Man vet inte vad som är sant. Båda sidor ljuger.” Här börjar det bli svårt. Om alla ljuger hur kan vi då lita på Kadhammar?

Att politiker ljuger är helt naturligt. Det ingår i deras verksamhet att alltid överdriva sina kritiska synpunkter och att alltid släta över obehagliga fakta som motsäger deras agenda. Man visar vägen som sedan kan följas upp på sociala medier.

Är det möjligt att få fart på islamofobin igen? Magnus Manhammar gör ett försök (Aftonbladet) som inleds med en något uttjatad kliché: ”Hoten och hatet mot muslimer urholkar vår demokrati. Steg för steg har vi sett hur högerextremisternas islamofobiska agenda har normaliserats och letat sig in i den offentliga debatten. Det är vårt gemensamma ansvar att förpassa rasism och diskriminering till historiens skräphög.”

Man observerar att skribenten moderiktigt hänvisar till urholkningen av demokratin. Han räknar upp några kritiker och kryddar med Breivik. Muslimerna är naturligtvis inte mer än i undantagsfall ondsinta (om man bortser från det utbredda behovet av att försvara förlegade ideologiska ståndpunkter). Men självklart vill de ta över världen. Missionerande religioner kan knappast ha något annat mål. Låt vara att åtminstone den svenska kristendomen ligger lågt och försöker haka på islam men annars är det givet att förhoppningen om vidare utbredning är lika självklar som legitim.

Dock tror jag inte att det går att skruva upp respekten för islam till de höjder den officiellt hade för några år sedan.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 22 kommentarer

2916: En kort sammanfattning av 2019

Det drar ihop sig till att önska alla mina bloggläsare gott nytt år. Med förhoppningar om fortsatta förbittrade meningsskiljaktigheter.

2019 har bjudit på några fenomen vilka har etablerat sig som en alltmer naturlig del av vardagen. En lång rad upplivande explosioner har t ex inträffat på diverse platser. Ett pittoreskt, men varken helt ofarligt eller i enlighet med lagen, inslag i gatubilderna är de mystiska grupperingar av ungdomar som understundom uppträder hotfullt och även verkställer sina talanger. Den knapphändiga informationen om dessa grupperingar talar om att de har uppstått av socio-ekonomiska orsaker pådrivna av brist på framtidstro. Botemedlet torde sålunda vara att åtgärda de socio-ekonomiska bristerna och återinföra framtidstron vilket säkert kan ske dymedelst välutbildade pedagoger, socialarbetare och statliga utredningar.

Det politiska livet i Sverige kan utan vidare sägas vara dynamiskt och engagerande. Störst framgångar har Sverigedemokraterna haft inte minst beroende på att deras motståndare envetet fortsätter de strategier som ständigt ger partiet vind i seglen.

Klimatet har tilldragit sig stort medialt intresse. Denna livliga uppmärksamhet har främst resulterat i en alltmer utbredd klimatångest som framför allt drabbar den yngre generationen. I sin tur skapar detta nya arbetstillfällen för landets psykologer. I viss mån har denna nya ångest mer eller mindre utraderat den traditionella existentiella ångesten (”Angst”). En i varje fall liten vinst för ett komplext samhälle.

2019 fick Sverige med överraskande hastighet en åldrande befolkning som äventyrar kommunernas ekonomi. Detta problem kan säkert lösas genom att de åldrande renoveras till en högre grad av ungdomlighet genom ungdomligare livsstil.

Statsministern nådde poetiska höjder sedan han ersatte sin utnötta kommentar ”Det är inte acceptabelt” mot det visionärt surrealistiska ”Vi såg det inte komma”.

Utan tvekan har det varit ett år fullt av omtvistade händelser enligt devisen ”Det måste hända något”.

Publicerat i politik | 1 kommentar

2915: Att hålla ordning på transfobin

Den korrekta värdegrunden har blivit alltmer komplicerad och det är hart när omöjligt att navigera i sådana farvatten som Hakelius beskriver (Expressen). Det är naturligtvis ett litet problem som berör tämligen få människor men ur mediesynpunkt attraktivt.

Publicerat i politik | 3 kommentarer

2914: Julhindret övervunnet

Ja, så var julen för skyddsobjektet över. Så småningom skall det bli möjligt att skriva hela historien om hur något sådant nu för tiden går till.

Konståret 2019 kan snart läggas till handlingarna och det är inte särskilt mycket att ta fasta på. Kulturredaktionen i P1 försöker så gott de kan att finna något av intresse och sammanfattningsvis var väl Venedigbiennalen den största händelsen. Inte för att den kunde bjuda på några större sensationer. Men ingen kan förneka att det är en magnifik tillställning som ofelbart speglar vad konstvärlden förmår. ”Fint och trevligt” skulle man kunna säga för att använda en i tiden gångbar beskrivning av det som egentligen inte önskas. Nya tag 2020!

Politiken har varit den estetiska ljuspunkten och alldeles särskilt den svenska som har blivit ovanligt färgstark med inte minst Löfven som oslagbar ståuppkomiker.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 4 kommentarer

2913: Konstens yttrandefrihet

Claes Wahlin vill slå ett slag för yttrandefriheten och framkastar förslaget om inte konsten borde ges minoritetsrättigheter (Aftonbladet). En vacker tanke som säkert skulle tilltala den i fängsligt förvar tagne Dan Park. Men naturligtvis omöjligt främst genom institutionens eget decorum. I konsten håller man hårt i rättning i leden annars blir det marginalisering.

Till jul bör vi ändå försöka tänka goda tankar och ingen skada skedd genom Wahlins generösa förslag.

Och därmed önskar jag alla mina läsare en god jul. Den jul som rekommenderas mig erbjuder inte stort mer än husarrest. Så kan det gå vid bruk av yttrandefriheten.

Publicerat i yttrandefrihet | 10 kommentarer