3347: Storbråksestetik

Den relativt nya företeelsen ”storbråk mellan grupperingar” fortsätter att skapa intressanta rubriker. Den uppgörelse som idag utspelades i Lund hade utan tvekan estetiska kvaliteter. Den konstintresserade erinrar sig 1910-talet och futuristernas återkommande slagsmålmed sin publik men ”storbråken” på 2020-talet är långt mera autentiska. Och i sig själv befriade från konstens inramning, något som får ske i efterhand. Jag har dock inga förhoppningar om att temat ”Storbråk” kommer att bilda utgångspunkten för någon konstbiennal. Även om det är lätt att associera till att Guy Debords ”The Society of the Spectacle” skulle ha materialiserats var det nog inte storbråksspektaklet som han tänkte sig.

De rykten som spreds på FB om att det rörde sig om en uppgörelse mellan naturvetare och humanister dementerades av polisen som något preciserade ”storbråk mellan grupperingarna” till ”uppgörelser mellan familjer”. Vinnande beskrivningar finns i uttryck som ”storbråksutövarna beväpnade sig med tillhyggen uppträdde hotfullt och gjorde slag i saken”.

Expressen

Aftonbladet

Publicerat i konstteori, politik | 8 kommentarer

3346: Naket

”Nude” kallas utställningen som nu pågår på Fotografiska museet i Stockholm. Ett 30-tal kvinnliga konstnärer ”utforskar” den nakna kroppen. Ingen speciell nyhet, uppgörelsen med den kvinnliga modellen har pågått länge. Det är säkert trevligt bra och med korrekt representation osv. En av fotograferna, Leah Schrager, har med mindre lyckat resultat gett sig in i konstteorin och klagar:

”Om modellen också är konstnären vad gör då en nakenbild till konst? Om en manlig fotograf fotograferar en naken kvinnokropp betraktas det ofta som konst. Men om modellen själv är konstnären är det inte det.” (svt)

Detta elände tar aldrig slut, den ständiga förväxlingen mellan kategori och kvalitet. Leah Schrager kan naturligtvis kalla sig konstnär och en hyggligt bra sådan vilket bland annat framgår genom artfacts. Att hon inte har nått de stora höjderna hänger säkert samman med att hennes politiska hållningar inte går samman med vad konstvärlden fascineras av just nu och att vägen till eliten inte brukar gå genom instagram. Artfacts raknar henne bland de 100 000 bästa konstnärerna i världen. Ett givet skäl är att det är svårt att bortse från det spekulativa i hennes bilder. Utvikningsmodellen som genomgår lite formell justering för att se ut som konst.

Leah Schrager
Publicerat i om utställningar m m | 2 kommentarer

3345: Själva konstnären

Konsten och konstnären, ett alltmer avancerat problem. Om konstnären har uppfört sig olämpligt (enligt nu gällande regler) skall denne straffas med att uteslutas från framträdanden i konstvärlden – om det inte är möjligt att komma åt problemen juridiskt. Det kan bli diskussioner om var gränserna skall dras. Kommer konstnären på rätt sida är det en fördel med uppmärksamheten.

Men bortsett från detta är konstnärens person väsentlig som kontext för de verk som visas. En och annan konstnär vill undvika att visa upp sin person, t ex den framgångsrika målaren Tschabalala Self. Men redan det faktum att hon framträder i artnet och berättar om att hennes konst skall vara i förgrunden är tillräckligt för att väcka ytterligare intresse för henne. Sedan är det givet att nästan alla konstnärer alltid kommer att säga att deras verk är huvudsaken. Men det är naivt att tro att man kommer undan med det. Self säger i artnet:

“I actually prefer people not to know any real facts about me,” Self said earlier this summer. “It’s more interesting for them and for me, for people to just assume things and then for there to be ambiguity about whether or not it’s true.”

“Whatever they come up with I am sure will be more interesting than the truth,” she added.

Klart att när det dyker upp svarta konstnärer på ett sätt som varit okänt tidigare blir det frågor om hur dessa upplever sin roll i konsten. Och för alla andra blir det ungefär samma sak. Konsten har svårt att göra sig gällande på egen hand eftersom det mesta har gjorts vad gäller form och provokationer. Vad som finns kvar som eldfängt är mer eller mindre förbjudet. Därför får konstnärerna vika ut sig i reportage vilka väcker långt större intresse än stillsamma recensioner med svårbegripligt innehåll.

En och annan konstnär har satt sig själv i sitt absoluta centrum Ironin är ofrånkomlig men det ligger något i det som Ben Vautier har praktiserat.

Nostalgiskt från den tid då konsten hade öppna vidder…
Publicerat i om utställningar m m | 2 kommentarer

3344: Vem vill inte ha en recension?

Robert Stasinski har recenserat Warszawautställningen (Aftonbladet). En utmärkt recension. Han är övervägande negativ vilket är ett nödvändigt kriterium om den här utställningen skall fortsätta till nästa bedömningsnivå. Först och främst måste konsensusagenterna bli upprörda och övertygande kasta fram att det här var inte alls bra. Provocerad förstås. Om någonting i konsten äger ett värde är en förutsättning att standardkritikern reagerar. Det är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning. Utställningens möjligheter, som jag ser det, ligger i att den kan öppna en diskussion om vad politisk konst är för något, vilka som skall få vara med och om det i längden är bättre att betrakta det politiska som ett konstnärligt material trots det moraliska dilemma man kan hamna i.

Vare det som det vill, den här meningen av Stasinski är i min smak: ”När en nationellt sanktionerad konsthallschef utmålar sig själv som en underdog, med hjälp av konstnärer som anses sakna megafon och som beskrivs som en del av en politiskt utsatt minoritet skaver något rejält.”

Om han inte är alldeles förvirrad är det klart att konsthallschefen Piotr Bernatowicz är en underdog i konstvärlden. Och eftersom han inte kan åberopa mycket mer – han har ingen politisk position utanför konsten – är han just underdog. När han väljer konstnärer som inte är välkomna i samtidskonstens elitdivision är det fråga om en minoritet. Majoriteten följer den rekommenderade regelboken. Bernatowicz chanser att lyckas sätta sig upp mot samtidskonstens effektiva maktapparat är dock mycket små. Men möjligen kan den här utställningen bli intressant.

Stasinski menar om mitt bidrag: ”Lars Vilks fyller flera rum med sina uttjatade rondellhundar och några Nimisskulpturer”. Man kan tycka att rondellhundarna är uttjatade. Men om det är så då borde det vara möjligt att göra en utställning med dem i Sverige och det borde också vara möjligt att trycka dem i medierna. Tydligen finns det en del liv kvar i detta material som dock mest har varit en irritation för konstvärlden som helst vill bli av med problemet eftersom man kommer in på det för konstvärlden obehagliga ämnet Islam. Det jag vill sätta i verket är en utställning som visar det väldiga processverket Rondellhundens strövtåg och äventyr under 14 år. Vilken institution skulle våga det?

Två av mina teckningar. Utan rondellhundar.
Publicerat i om utställningar m m | 18 kommentarer

3343: Utställningen i Warszawa, fortsättning

Skall man skapa lite rörelse i samtidskonstvärlden får man bjuda på det mest oemotståndliga: rasism och fascism – de just nu mest sexiga företeelserna. Varje spår av misstänkt gods av detta slag i konsten ger upphov till kontroverser. Oftast stannar det vid smärre ordväxlingar där den anklagade ursäktar sig eller försäkrar sig vara missförstådd.

Utställningen på U-jazdowski i Warszawa är dock oemotståndlig ty bevisen hopar sig. Iakttagare har kunnat konstatera att chefen Piotr Bernatowicz är utsedd av en förhatlig regering och att han har samlat ett antal konstnärer som i stor utsträckning väljer lite andra politiska vägar än vad som rekommenderas. Kulturvetaren Hanno Rauterberg har samlat det väl: ”Just på de stora utställningarna med samtidskonst, särskilt på biennalerna, kan man iaktta en förskjutning från estetik till etik. Konsten tillskrivs ofta ett moraliskt-politiskt mervärde och blir därmed till en oskiljaktig beståndsdel av ’självbekräftelseindustrin’. Här bekräftar publiken sina normativa ideal, och så gott som allt som motsäger dessa ideal – som väcker obehagskänslor – utestängs häftigt.”

Utan tvekan fick konstvärlden vad den önskade. Något att kasta sig över. Det fanns rätt mycket att ta upp i en varierad utställning men Dan Park fick huvudrollen. Han framställs som den konstnär som kommer att visa konstcentret väg in i neonazismen. Som en anonym anställd formulerat det: “Bernatowicz is admitting into the institution people associated with the neo-Nazi movement, at the same time canceling and stigmatizing projects inconsistent with his worldview.” (artnet)

Det är svårt att skuldbelägga Park via det som visas men tappra försök görs för att få hans bild av Breivik i La Coste-tröja till en hyllning snarare än en omöjlig produktplacering. Alltså en fruktansvärt farlig man som med sin punkattityd och Sex Pistols-stil avancerat från elskåpsaffischerare till världsomstörtare (åtminstone i konsten). Den mest sannolika tolkningen av Parks verksamhet torde vara hans vilja att uppträda så politiskt inkorrekt som möjligt. Så långt att man tror att det är på riktigt.

Islamkritik som det finns en hel del av i utställningen är i jämförelse inte längre lika hett. Min hund är för en gångs skull i bakgrunden.

Gott om länkar, t ex:

EXPO

AP

Verk av Dan Park på utställningen
Ur en serie bilder om modern konst av Miriam Elia
Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 4 kommentarer

3342: Utställningen i Warszawa

En alldeles kort rapport från utställningen. Demonstration och stor polisnärvaro. Sådant ger färg åt föreställningen. Det handlar dock mest om åsikter. Själva utställningen är en annan sak. Återkommer med mera material inom kort.

Ett rum med Alesh Pushkins fängelse, video och måleri samt protester mot Putins ingripande i Ukraina.
Demonstranter som har hört om Dan Park
Massiv polisbevakning
Publicerat i om utställningar m m | 2 kommentarer

Utställningen i Warszawa: “Political Art”

I slutet av den här veckan går det lös:

Publicerat i om utställningar m m, politik, Projekt | 14 kommentarer

3340: Ledaren lämnar

Det torde vara svårt att inte ha lagt märke till att statsminister Löfven idag meddelade sin avgång. I en av intervjuerna försäkrade han att han lämnade ett ”starkt parti” med ”stark politik” och med en ”stark budget”. Något annat kunde han ju inte säga. Löfven har gjort så gott han har kunnat och med häpnadsväckande skicklighet lyckats med att få regeringen att sitta kvar. Priset har varit högt. Kompromisserna och inkonsekvenserna har blivit för många och som symbolgestalt för Socialdemokraterna utgör han inte precis någon röstmagnet. Nu skall man leta fram någon mindre belastad förmåga och försöka att ta nya tag. Något annat kunde man knappast göra men hur som helst är frågan hur det blir med partiets framtid.

Avgången var en stor nyhet och problemet kring vad som händer i Afghanistan kom något i skymundan. Det moraliska dilemmat lär man inte få bort så lätt men hur man än gör finns det ingen bra lösning. Det är ingen hemlighet att Afghanistan inte är mycket till en samlad nation och att försöken att införa västliga idéer och mänskliga rättigheter inte har varit någon framgång. Hakelius har några välformulerade funderingar kring situationen (Expressen).

Men det går alltid att ägna sig åt frågan om vems fel det var att det blev som det blev. Karin Pettersson har sin uppfattning klar men det är svårt att se hur världssamfundet skulle ha kunnat lyckats med något bättre (Aftonbladet).

Den svenska strategin tycks vara att tala om ansvar och kombinera detta med att ligga lågt. Måhända det klokaste.

Publicerat i politik | 22 kommentarer

3339: Gotta sig med ångest

Varför det blev som det blev i Afghanistan berodde inte på kolonialismen utan på imperialismen. Åtminstone enligt Greider. Kanske gångbart igen. Före den postkoloniala eran var det vanligt att hävda imperialismen som det värsta jämte det alltid säkra kortet kapitalismen. Fast egentligen är det inget nytt innehåll, sak samma som kolonialismen. Även när man sätter ett “post” framför. Men det är mindre brukligt och således förefaller det som om Greider säger något väsentligt.

Jämsides med spännande talibaniseringen och det svenska kravet på genusmedvetenhet hos dessa herrars regim har vi fått regn i Gästrikland. Därmed försvinner inte den psykologiskt viktiga klimatmedvetenheten i nyhetsfloden. Vad man än tycker om klimatet så är klimatångesten en konkret företeelse. Jag tycker inte man skall göra för stor sak av den. Norden har alltid legat i framkant när det har handlat om ångest. Munch har naturligtvis levererat sitt bidrag och där ingår också den exalterade nödvändigheten för en expressionistisk konstnär att ständigt strida med ångesten. Ingen konstnär kunde räknas som seriös om denne inte varit inom ångesten. Det fungerar mindre väl nu men man kan utgå ifrån att saknaden är stor. Därför kan vi med nya tag klämma i med Pär Lagerkvists ”Ångest, ångest är min arvedel…” Nya klimatvisan där det säkert är möjligt att få med Ingmar Bergman på ett hörn.

Nyångesten har nackdelen att den inte levererar några intressanta konstnärliga resultat. Det stannar vid lite terapeutiskt trädkrameri.

I väntan på vidare ångestfyllda konstprojekt kan man roa sig med en autentisk installatör som på ett lysande sätt gestaltar Lindemans återkomst. Från mina hemtrakter: det Nyhamnsläge som jag förvisades från. SR

Dubbelångest som lätt kan bli trippelångest om man tillfogar dagens klimatkontext.

              

Publicerat i om utställningar m m, politik | 25 kommentarer

3338: Aktivistiska konstinstitutioner?

Hur skall vi hantera detta med konstinstitutionernas politiska engagemang? I samband med en utställning i Oslo menar konstnären och filmaren Ayman Alazraq att han till sin besvikelse inte märker något engagemang från konstinstitutionerna om situationen i Gaza. (Kunstkritikk)

Vad jag kan förstå är det ytterst svårt för konstinstitutionerna att bli aktivistisk. Självklart är det så att konstvärlden är vänsterorienterad och tar del i rörelser som passar samman med en sådan hållning. Alltid antikapitalistisk (bortsett från nödvändig finansiering), alltid antirasistisk, alltid dekoloniserande osv. Men mera direkt blir det svårare. Om man tar Gaza skall man samtidigt uppmärksamma Belarus. Eller Kuba, Kina, Ryssland…? Då inte att glömma bort Afghanistan som fått ett ännu värre kulturklimat än tidigare. Det finns gott om möjligheter men vem skall värdera eventuella och ”angelägna” val?

Det skulle ju kunna vara så att konstinstitutionernas främsta engagemang i första hand kunde handla om konst. Som omväxling.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 7 kommentarer