2653: Rosemarie Trockel på Moderna i Malmö

I morgon den 29 september öppnar utställningen ”Det lika olika”, en retrospektiv Rosemarie Trockel på Moderna i Malmö. En utställning som man inte bör missa. Trockel är en av vår tids stora, född 1952 och välkänd sedan 1980-talet. Hon får räknas till de s.k. ”Postfeministerna”. Under sina resor i USA kom hon i kontakt med några av dem som skulle bli världsstjärnor: Cindy Sherman, Barbara Kruger, Jenny Holzer. Mycket förenklat kan man säga att postfeministerna avvisade den tidigare dominerande ”särartsfeminismen” och gav istället uttryck åt de hierarkisk-patriarkaliska ordningarna. För Trockels del kom det att handla om bland annat material. Hon använde sig tidigt av textil men har aldrig varit bunden vid någon speciell form eller ett visst material. Mycket kända har hennes till synes minimalistiska bildskulpturer av spisplattor blivit.

Nå, det är inte fråga om något strikt program, Trockel är underhållande, humoristisk och underfundig men också visuellt intressant. Även en del av hennes många teckningar ingår. Styrkan i Trockels verk ligger i alla berättelser och kombinationer som uppstår genom hennes verk och dess ständiga återanvändningar. Verken innehåller dessutom en lång rad referenser till andra verk och tider. Så det får man komma ihåg, det är inte vad det synes vara. Ta t ex den stora soffan ”Replace Me”, en anspelning på hemmet och kvinnlighetens domän. När man får veta att den till största delen är gjord av gips blir det något annat än vad man först trodde. De minimalistiska målningarna är av textil och kräver ett närstudium. Bildcollagen på väggarna är sammanställningar av tidigare verk som på så sätt bildar en ny enhet. Men varje bild har en historia. En svaghet i utställningen är att man inte får tillgång till berättelsernas nycklar. En del kan man räkna ut genom att se efter t ex pojken som har ett europeiskt och ett asiatiskt öga. Däremot är det svårare att få fram vad som döljer sig bakom limousinen framför en nergången huskropp. Det rör sig om en flyttning av konstnärens ateljé men en intrikat detalj är att Mona Lisa sitter bakom ratten.

Trockel hör alltså mera hemma i Postfeminismen och i postmodernismen (med alla skiftande identiteter och ständiga referenser utan någon klar början) än i den samtida starkt politiserade socialkritiken. Det kan kännas fräscht även om vi har att göra med en konstnär som sedan längre är väletablerad i konsthistorien.


Textilmålningar


Bildcollage, lägg märke till limousinen på bilden i hörnet.


Det är inte så lätt att se men här sitter alltså Mona Lisa bakom ratten.


“Replace Me”, 2011


“Untitled”, 1994 – Spisplattor

Publicerat i om utställningar m m | 2 kommentarer

2652: Spelet kring bokmässan

Ja, så blev det alltså ingenting av den alternativa bokmässan. I dess konkreta form. Däremot vann man åtskilligt genom avbokningen. Den ordinarie bokmässan blir torts allt en församling där man skall tycka lika. Svårt att åberopa någon specifik ”värdegrund” eftersom bokmässan innehåller åtskilligt som kan vara stötande om man skall vara korrekt. Det handlar förstås om att det just nu är något diffust mål som stora delar av församlingen har fått på hjärnan.
Katerina Janouch, som också skulle ha deltagit är naturligtvis besviken och med all rätt.

Det verkade som om det för min del ändå skulle bli något av det. Ett samtal i Aftonbladets monter planerades. Som vanligt stötte även detta på patrull. Säkerhetsansvariga meddelade att det inte räcker med fyra dagar för att planera ett Vilksbesök. Så vet vi det.

Konstprojektet lever sålunda väl i dessa farvatten och jag påminner om konstens värdegrund: ”Våld, grymhet och orättvisa”. Visserligen är konsten en fiktion och dess utspel symboliska men det hindrar inte att publiken får för sig något annat.

Publicerat i yttrandefrihet | 51 kommentarer

2651: Grund och grynnor

Jag trodde att den ständigt undflyende ”värdegrunden” hade sjunkit till botten efter grundstötning. Men så icke bland regeringskansliets tjänstemän. Med hänvisning till värdegrundsspöket vill de få mandat på illojalitet. Särskilt bekymrade är de över att det kan tänkas finnas en regering som säger att t ex samer inte är svenskar. Å andra sidan blir det besvärligt nog om samerna inte vill vara svenskar men tvingas till det genom en regerings tvivelaktiga värdegrund.
Aftonbladet

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

2650: Den alternativa bokmässan

På yttrandefrihetsfronten rör det sig något. Jag skulle delta i den alternativa bokmässan i Göteborg under den kommande helgen. Fria Tider hade, utan närmare motivering, blivit utestänga från den ordinarie mässan (Åsa Linderborg skriver om saken i Aftonbladet). Därför arrangerade man alternativet. Min medverkan skulle dels vara ett anförande om konsten och yttrandefriheten och dels skulle jag göra en liten utställning med några av mina målningar. Arrangemanget skulle äga rum på Park Hotel men då de fick veta vem som skulle vara med blev det genast avbokning. Avbokningarna följde sedan i rask ordning tills man tog sig för att resa ett tält på Heden. Då var det nästan klart, men bara nästan, ty idag kom beskedet att säkerheten inte kunde kontrolleras.

Händelseutvecklingen är naturligtvis gynnsam för mitt konstprojekt. Även efter 11 år sprider rondellhunden skräck och upprördhet. Att konsten är fiktion spelar inte så stor roll. Publiken tar saken på största allvar. Och det är sant att man måste se upp när verkligheten blir alltför påträngande.
P1
Expressen

Publicerat i yttrandefrihet | 19 kommentarer

2649: Den ofrivillige performancemannen

Medan det i Sverige har varit talmansvalets dag kan konstvärlden ståta med en världsnyhet. Nyheten spred sig som en löpeld: Marina Abramovic attackerades vid boksignering i Florens. Hon fick en målarduk med sitt porträtt i huvudet. Abramovic är en av de få konstnärer som är hyggligt kända utanför konstvärlden och påhoppet torde stärka hennes positioner. Även om man på intet sätt skall stödja dylika attentat är den ändå förebildlig. Det är svårt att skada en person med ett slag i huvudet med en målarduk. Somliga attentatsivrare borde i första hand använda detta verktyg.

Attentatspersonen uppger att han utförde handlingen för sin konsts skull. Möjligen är han missnöjd med den samtida performancekonsten. Att han sedan utförde en performance i modern stil tänkte han förmodligen inte på. Ingen större skada skedd. Händelsen har ett enormt PR-värde. (The Art Newspaper)

Publicerat i om utställningar m m | 6 kommentarer

2648: Tal-mannen

Apropå det senaste folknöjet. Talmannendiskussionen är het.Riktigt så, politiker bör främst ägna sig åt ordningsfrågor inom kåren. Annars kan det bli fel. I alla fall tycker jag att man skall heja på dem med en passande visa:

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

2647: Curator och uthållighet

Curatorn har blivit den centrala gestalten i konstvärlden. En utställning idag vilar på curatorns val av tema och presentationstext. Denna maktposition är dock inte utan olägenheter. Curatorn förväntas tillfredsställa alla inblandade och blir alltid kritikernas första mål. Förr kritiserades konstnärerna, idag är det alltså curatorn. Den i konstvärlden välkände kritikern Jörg Heiser har tagit upp saken (artnet). Han skriver:
“Curators have become the scapegoats for society’s failure to confront its moral dilemmas,” he wrote. /…/ “It’s time for curators to… live with their bad reputations and just get on with it. If the devil has all the best tunes, curators should stage all the best shows.”
Det händer då och då att curatorn drabbas av, framför allt, missar i identitetspolitiken, och på så sätt får uppmärksamhet som kan sträcka sig utanför konstvärlden. Annars är det mest intern kritik som curatorn får stå ut med. Men positionen är alltså inte så stark som man skulle kunna tro. Eftersom hänsyn skall tas i alla riktningar blir det försiktiga utspel. Curatorn brukar följa den trend som gäller för kollegorna i vilket det brukar ingå att dra fram något eller några angelägna politiska frågor med den vinkling som är vanlig i konsten. Så har på samma gång curatorns centrala roll blivit en stoppkloss för konsten som drabbas av kompromisser.

Detta hindrar inte att curatorn kan leverera intressanta utställningar även om det saknas kontroversiella inslag. Så blev det för Heiser när han debuterade som curatorn för en biennal. I Busan. De asiatiska biennalerna brukar vara riktigt lugna tillställningar.

En helt annan historia. Det finns konstnärer som håller på länge med ett verk. NYT har samlat några exempel. De mest framträdande långkörarna är Michael Heizer, Charles Ross och James Turrell som har hållit på med samma verk i över 40 år. Mitt blygsamma bidrag ligger inte så långt efter, jag kan ståta med 38 år. Vi får väl se vem som håller ut längst.

Publicerat i Biennaler, om utställningar m m | 3 kommentarer

2646: En ny estetik

De estetiska traditionerna i konsten bygger på formförändringar, alltså att det huvudsakliga är något som är direkt synligt. Kvalitetstanken finns också i detta, bra konst visar något nytt eller en tillräckligt intressant variation på ett givet formtema. Men det är också så att varje ny riktning har motiveringar och ett innehåll, något som konstrueras genom konstnärliga manifest eller kritikers och curatorers tolkningar. I längden är det inte möjligt att fortsätta med att producera visuella uttryck som skiljer sig från tidigare. Två möjligheter fanns då. Dels att vidga gränserna för konstverksamheten och dels att variera koncept och kontext. Det blev möjligt att utvidga konstens möjligheter till sådant som film, performance, relationell estetik etc. Och att skapa kontexter och koncept som i sig var expansioner av konstens traditionella territorier. Vad som gick förlorat var det visuella och taktila , som visserligen ses som väsentligt, men som inte räcker för egentlig förnyelse.

Den traditionella konstestetiken har den speciella innebörden att konstens estetik har en särart i förhållande till all annan estetik. Men eftersom en sådan inte går att uppbringa får det speciella överföras till andra medier tillsammans med alltmer komplexa koncept och kontexter. Denna övertygelse om ”det speciella” formuleras ofta som konstens alternativ, dvs. att konsten har något alldeles väsentligt som ger den ett särskilt värde.

Vad vi har fått är det eftersträvansvärda ”internationell samtidskonst”, ett begrepp som nu har fått inflatorisk utbredning. Under 1990-talet och något decennium framåt var samtidskonsten en exklusiv verksamhet, förbehållen de mera avancerade delarna av konstvärlden. Som ofta sker när något blir en given status kom alltfler konstnärer och institutioner att haka på. Då denna konst är ideologiskt bunden innebär ett deltagande att man också kommer att verka ideologiskt. Det senaste decenniets utveckling av politisk korrekthet har blivit en given del av samtidskonstens identitet. Det går det också lätt att kvala in. De retoriska mönstren om ”konstnärens praktik” (som man numera alltid skriver) drar fram mångfald, antirasism, etnicitet, postkolonialism, genusteorier, motstånd mot nationalism och gränser, kampen mot högerpopulismen och högerextremismen – och hela faderullan. Denna trendighet gör ingen större skada men har inte heller den effekt man hoppas på. Och det är redan tröttsamt vilket man alltså kan se på att lite nya idéer börjar dyka upp. Mer estetik, visualitet och kroppslighet. Det är inte lätt att vända skutan eftersom konstestetiken inte är vad den har varit. Det mesta har redan gjorts och det är hart när omöjligt att finna något som är tillräckligt fräscht och avvikande. Kvarstår att en estetik idag är bunden till koncept och kontext vilket dock inte är någon avgörande nackdel.

George Goldner har väl inte helt fel i sin analys (The Art Newspaper).

Publicerat i konstteori | 41 kommentarer

2645: Efter politiken?

Ser man på den moderna konsten i stora drag kan man dela in den i tre delar: Den estetiska (med inriktning på färg, form och expressionism). Den dominerade fram till 1960-talet. Den konceptuella som inleddes på 1910-talet men som först under 1960-talet blev ett utmanande alternativ för att ett par decennier sedan bli dominant. Den politiska som tog sin början under 1990-talet och som ännu pågår.

Vad som är påfallande är att de två första delarna handlar om konstbegreppets expansion och för med sig ständiga uppgörelser inom konstvärlden och med publikens smak. Det finns naturligtvis politiska inslag i dessa inriktningar men sådana förekommer vanligtvis sparsamt. Ett undantag är åren kring 1968 då konstens protester riktar sig mot den borgerliga smaken och mot etablissemangets politik. Dagens politiska konst är annorlunda. Ett överskridande innehåll saknas inte. För första gången kommer konstnärer från hela världen med i samtidskonsten. Ämnen som etnicitet och gender spelar en stor roll. Eller rättare sagt, har spelat en stor roll, eftersom detta idag är mainstream. Problemet som har uppstått är att det politiska innehållet alltför lätt dominerar. Åtskilliga röster i konstvärlden ser som den väsentliga uppgiften att aktivera sig gentemot högervindar, nyliberalism, rasism etc.

Ett exempel på hur det kan bli är Frida Orupabos utställning på Galleri Nordenhake. Jag såg den under mitt besök. Hyggligt fyndigt men samtidigt lite för enkelt: En autentisk röst tar återigen upp de svartas problem och historia. Frågan är närmast om Orupabo (som gick från Instagram till konsten med stor uppmärksamhet) kommer att lyckas med att slå sig fram i konstvärlden. En god start, redan anammad av Nordenhake, men räcker det? Det är många om budet i den här genren.

SvD:s konstkritiker Karolina Modig finner ett utrymme för en välkänd harang om världens svåra tillstånd (SvD): ”I den parallellvärld vi lever i sprider främlingsfientliga populister känslan av att världen går åt helvete, samtidigt som allt fler historiskt dolda orättvisor och förtryck kommer upp till ytan. Det finns de som börjat sucka av leda när de hör ord som etnicitet, genus, ras och historiekompensation. Men i tyska Chemnitz jagar nazister folk med utländskt utseende längs gatorna och i Sverige demonstrerar NMR. Vi har inte kommit längre än att vi måste göra upp med såväl dagens som vår dolda historia samtidigt.”

Men frågan är väl närmast hur konsten skall ta sig ur det alltmer inproduktiva politiska ställningstagandet. Man kan som på Bonniers konsthall följa upp senaste Venedigbiennalens intresse för textil och konsthantverksmaterial. Någon större dust med konstformernas hierarki blir det knappast men den estetiska traditionen får en förstärkning.
Kanske är den nu pågående Sao Paulo-biennalen en tendens till ett friare förhållningssätt i samtidskonsten. En biennal som inte deklarerar något särskilt utan snarare diversifierar en heterogen samling av uttryck. En av de av curatorn inbjudna curatorerna/konstnärerna är förresten Karin Mamma Andersson. Ben Davis på artnet ser nya möjligheter.

Publicerat i Biennaler, konstteori | 2 kommentarer

2644: Warhol

Några dagar har jag varit stadd på resa i Stockholm. Jag hann med att se Warholutställningen på Moderna. Den utställningen är en utställning om den välkända utställningen som Pontus Hultén arrangerade 1968, Warhols första separatutställning. Det var naturligtvis en sensationell utställning. Man slås förstås av att det var ett bra tag sedan någon liknande händelse kunde visas upp. Warhols berömmelse skulle sedan växa snabbt men hans nu till synes ointagliga position skulle inte infinna sig förrän han blev den självklara exponenten för en postmodern konst.

Warhols nonchalanta attityd till gängse konstnärliga värden var problematisk för dåtiden. Några av hans uttalanden (från katalogen 1968) ser man här:

(Uttalandet om att vara berömd i femton minuter kommer som kanske bekant inte från Warhol utan från Hultén. Det har ändå blivit det mest berömda av alla Warholdeviser.)

Eftersom Warhol blandade genrer och kommers i sin konst var den provocerande. Dels kunde man undra över vilken identitet konsten skulle få och dels konsekvenserna av att i princip allting kunde bli konst. Det skulle visa sig att det blev en delvis smärtsam historia. Konstens identitet fick överlämnas till konstvärldens uppfattningar men kunde ändå bära med sig de väsentligaste delarna som överskridande och avancerad diskurs (tron på att konsten inte skulle behöva något mer än själva verket hade länge levt en tynande tillvaro). Att allting kunde bli konst var inte heller något större problem eftersom det är tämligen ointressant att något presenteras som konst. Det intressanta är vad som är bra konst och i den frågan var det inte alltför svårt för konstvärldens mera framträdande representanter att komma överens.

En detalj kan vara intressant. När något väljs ut till att bli ett konstobjekt blir det alltid betydligt dyrare. Det kan man t ex konstatera när man ser närmare på Warhols Brillo Boxes.


En del av utställningsrummet.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | Lämna en kommentar