Finns det ett tävlingsmoment blir det genast så mycket intressantare. Till vår lycka anlände Kyrkovalet som har blivit ännu mera politiserat än tidigare. Vem vinner den här gången? Att svenskarna är intresserade beror både på att vi har ett intensivt politiskt läge och att det inte finns så många möjligheter för svenskarna att rösta. Tävlingsmomentet är det som tilldrar sig mest intresse. Vi vet ju att politikerna inte kan ändra så mycket och än mindre väljaren. Men en sak kan alltså väljaren helt bestämma: Vem som får flest röster. Alltid lika spännande.
Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till talarstolen kunde miljöpartiets rörledning yppa i ett lustigt och känslofyllt tal om klaner hit och klaner dit. Framträdandet väckte mycket till liv från många håll och eftersom rätt skall vara rätt fick partiets beledsagarinna ursäkta och modifiera sitt uttalande (Expressen). Men taktiskt var det knappast någon förlust, partiet behöver marginalröster och dem kan man möjligen hämta från de affektstyrda grupperingarna.
Konstnyhet som inte är särskilt revolutionerande. Den visar hur även det bisarra inte behöver vara annat än mainstream. Gavin Turk, som har varit med ett tag som numera konsthistorisk YBA (young british artists) erbjuder pissburk, direkt från konstnären. (The Guardian)
Från taltratt till rörledning. Fårskallarnas parti väcker muntration så länge de hålls från makten. Sen blir det värre. Betonghäckarnas parti har placerat sekten i regering, och låter oss betala för att de ska pissa ut ur tältet.
Märta leder alltså en sekt, inte en klan. Klaner är genetiska flergenerations-strukturer, sånt som fårskallarna kallar ”biologism”. En sekt är en hord som hålls ihop av att tro något väldigt intensivt, utan att vara släkt med varann. De har bara dumheten gemensamt.
Klaner hit och klaner dit. De flyr från sig själva och bygger upp samma helvete igen.
När pisset väl tar slut kan han variera med numro två. Det slår inte konsteliten att den pissar in i sitt eget tält?
”Pissburk” är väl ett kärl som vi förr i tiden kallade ”Potta”?
Jag erinrar mig att när en arbetskamrat skulle gifta sig i början av sextiotalet så kom vi fram till efter lite funderingar att vi skulle inhandla en potta till bröllopsgåva.
Om han blev glad vet jag inte, men han visade efteråt inga tecken på att han var arg.
Så det gick nog hem?
Låt oss kombinera dessa två ämnen och erinra oss Andres Serrano (en slags skinka?).