Vad som görs i konsten är tämligen ointressant. Vem som gör det är hela saken. Minnesmärken är alldeles särskilt utsatta. I Mexiko; ursprungsbefolkningsmonumentet, kvinnlig representant, kan självfallet inte göras av en man, långt mindre om denne man inte har renrasigt ursprung. Hela denna historia som har pågått i alla fall under ett decennium tycks befinna sig i ständig acceleration. Att det överhuvudtaget är möjligt beror på att konsten blir det som den allmänna meningen i den trendsättande delen av konstvärlden bestämmer sig för. Men det finns inte mycket mer att hämta där. Dags att förbereda nästa moment i konsthistorien. (artnet)
Odd Nerdrum kom inte med på den jurybedömda norska höstutställningen. Denna utställning har alltid blivit tagen på blodigaste allvar i motsats till Liljevalchs där man sällan ser några framträdande konstnärsnamn. Nerdrum har alltid varit en nagel i ögat på det norska konstlivet. Ojämn, självbespeglande och med en outsäglig längtan efter Rembrandt kan man inte förneka att han har en given plats i den norska konsten. Refuseringen var förmodligen den återkommande avogheten. Det spelar inte så stor roll. Nerdrum vet hur man skruvar till sitt ständiga martyrium och får till ett avsevärt medieutrymme med en privat visning av ”Tre män i en båt”. Referensen till Jerome K. Jerome är självklar men inte utan poänger. Det passar knappast in i det som samtidskonstens representanter tänker sig som lämpligt. (Dagsavisen)