Han är en exceptionellt flitig skribent. Han är ingen optimist och emellanåt förefaller det som om han är på väg att ge upp. Men icke, det finns en otrolig energi i den mannen. Jag talar om Thomas Nydahl som med sitt sedvanliga flit har kommit ut med ytterligare en bok: ”Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden”.
Inte bara att han skriver, han läser också och konsumerar otroliga mängder litteratur. Mycket av sin läsning redovisar han med sina egna reflektioner i sin blogg. Nydahl tillhör ingen grupp utan agerar helt på egen hand. Hans frankhet i politiska spörsmål passar förstås inte riktigt in i dagens värdegrundstänkande och officiella bullor. Det kan också vara så att Nydahls envishet vinner i längden nu när åsiktkorridoren har börjat rämna.
Varför skriver Nydahl? Ja, han säger själv i boken: ”Medskrivandet försöker jag hävda att man inte kan gömma sig. Man har, om inte annat så inför en själv, en plikt att formulera det man bör i sitt hjärta.” Och han fortsätter: ”I vanlig ordning skriver jag som en fri man och låter mig inte hindras av tidens politiska korrekthet och krav på självcensur och blundandet för det som kräver något av oss. Jag förvandlar ord som ’utmaning’ till vad det verkligen handlar om: stora och djupa problem och kriser för Sverige och västerlandet/…/ Mitt språk är det oroliga hjärtats.”
Så talade Nydahl och sammanfattar sin kritik så här: ”Man kan inte i en destruktivt förändringsnit i politisk eller religiös mening verka för olika former av förtryck och våld och tro att man i längden kan gå fri från anklagelser. Vår egen tid och vårt eget land bär på många sådana inslag i vardagen och det mesta har hittills försvarats med mångkulturmytologins allt slitnare argument.”
Nå, det är ändå inte en vanlig politisk bok utan litterära resor kors och tvärs genom tid och geografi. För Nydahl ger ständigt nytt liv åt såväl klassiker som mer eller mindre bortglömda skribenter. Det är ofrånkomligt att bildning inte kan glömmas bort. Nydahl ger mig en påminnelse om allt jag inte har läst och mycket som jag inte ens kände till. Det är alltid en givande stund att ta del av hans stora arbete med världslitteraturen.
