När det börjar rasa i ett mindre välgenomtänkt bygge brukar sprickorna förgrena sig tämligen snabbt. Nu har vi kommit fram till den intressanta och eldfängda frågan om svensk kultur och svenska värderingar. Diskussionerna som varit många och aggressiva har förts på låg nivå alldeles särskilt av dem som förnekat svensk egenart. Katarina Barrlings krönika (SR) visar att det nu går för sig att tala om denna svåra sak.
Visserligen är det så att Sverige inte är något stort kulturland med avseende på vad man har skapat. Vi hr några enstaka gestalter som har nått internationell berömmelse. Men det hindrar inte att vi ändå har våra kulturprodukter som har en egenart. De resonemang man hört från förnekarna har byggt på den enkla tesen att eftersom intet uppstår ur intet finns det var sig någon kultur eller några värderingar – i Sverige. Detta skall då inte gälla för andra kulturer men det har man aldrig behövt förklara.
Omstöpning av inflytande från annat håll är ju vad som präglar alla kulturer. Ser man t ex på svensk bildkonst är det klart att Sverige har hämtat impulserna utifrån, under lång tid särskilt från Frankrike. Men dessa impulser danar en egen värld när den behandlas i det svenska konstområdet. Vi har det kända exemplet med förra sekelskiftets landskapsmålare (”nationalromantikerna”). Det är klart att man kan se en egenart i detta och då även om man jämför med Danmark, Norge och Finland där man sökte liknande vägar.
Jag får nu hoppas att rädslan att diskutera svensk kultur försvinner. Som jag har sagt många gånger är det Sveriges uppgift att ta hand om svensk konst. Den når inte upp till internationell kvalitetsnivå men är intressant nog för Sverige. Och ingen annan kultur lär bry sig om den.
