Så var det tre års sedan blodbadet på Charlie Hebdo. För min egen del betydde den händelsen att jag lämnade min bostad för att aldrig återvända. En ny epok och ny livsstil. Det blev som bekant ytterligare händelser som definitivt placerade mig i skyddad miljö. Jag överlevde och skall i onödan ej klaga. Visserligen är det ytterst svårt för mig att kunna göra någon utställning men jag har kunnat fortsätta min verksamhet. Även Charlie Hebdo har kunnat fortsätta med nyinsatta krafter men det är klart tidningen befinner sig i en helt annan position. Den är en symbol för försvaret av yttrandefriheten och har förlorat sin roll som outsider. I Aftonbladet är Johanna Frändén inte särskilt entusiastisk. Hon skriver den rätt märkliga meningen: ”Men efter tre år med mångdubblade fall av hatbrott mot både judar och muslimer i Frankrike är det tydligt att tålamodet med Charlie Hebdo på många håll börjat sina.” Menar hon att CH är uppviglare? Islam har inte haft någon stor plats i utgivningen. Jens-Martin Eriksen (Berlingske) noterar att omslagssidan under 10 år (523 nr) har sju handlat om islam.
En annan fråga är hur man skall förhålla sig till avbildningar och satir kring profeten. Eriksen menar att när man använder sig av yttrandefriheten bör man ha ett bestämt mål som inte skall gälla yttrandefriheten i sig. Det kan vara en svår balansgång eftersom profeten är den främsta symbolen på islams auktoritet och reglemente. Det är inte svårt att finna skäl men problemet är naturligtvis skräcken som sätter effektivt stopp för sådana utflykter. Jag har i alla fall min lilla nisch och det kan vara på plats att återge en av mina målningar där det finns en fruktansvärd rondellhund. Visserligen i detta fall mycket liten. Det ville till att utnyttja en väldigt liten pensel för att placera en hund med profetnuna i det så berömda örhänget. Befogat tilltag? Ja, det tycker jag. Skadan är redan skedd (om man skall se det som en skada) och mångfalden snarare urvattnar en begränsar problematiken.
