Hur skall man se på det utbredda fenomen som präglar samtiden, den nya moralpaniken? I Utah i USA har en lärare fått sparken sedan han genomfört en undervisning i konsthistoria. Eleverna fick se kända konstverk i vykortsform. Bland verken fanns några målningar med avklädda damer. Kända saker som Ingres, Boucher, Modigliani. Föräldrar drabbades sålunda av moralpanik och rektorn avskedade läraren. Bilderna lämnades till polisen som konstaterade att det inte rörde sig om pornografi (artnet).
Den norske konstnären Ole Jørgen Ness (som jag känner tämligen väl, han var en av mina elever när jag arbetade på Kunstakademiet i Oslo) skulle ha en utställning i Belgien. Hans bilder innehåll en del nakenhet och museet drog tillbaka utställningen. Orsaken var att det kunde skapa en negativ uppfattning om museets profil. Det blev en debatt i Norge där det argumenterades för att det har blivit en nypuritanism. En annan debattör hävdade att konstrummet inte har blivit mindre utan större genom att man har fått en ny publik (Kunstkritikk).
Det ligger väl till så här: Nyhetsströmmen kräver konstskandaler för att konst skall uppmärksammas. Dessa nyheter sprids snabbt utanför konstvärlden och där ute fångas de upp av fåkunniga eller ideologiska monomaner som omedelbart deklarerar att de är djupt kränkta. Eftersom konstinstitutionerna vill vara tillmötesgående i de flesta avseenden får ofta dumheten segra. Fenomenet är naturligtvis inte isolerat till konsten. Den tillhör den kränksamma tidsanda vi lever i.
Den delen av studentrevolten som kom samtidigt med p-pillret, handlade om sexuell frihet och symboliserades av kastad bh och toppless har för länge sedan sjunkit undan. Individualismen har övergått i ensamhet för många, de som håller sig med många partners dominerar inte, vanlig tvåsamhet för många. Lagarna har anpassats till att eliminera uteblivna äktenskap.
Den delen som handlade om bruten auktoritetstro har bara bytt ut auktoriteterna. Präster och lärare saknar disciplinära medel och åtlyds bara om de jamsar med.
Det vi har kvar från den destruktiva tiden är språket, och i språket sitter värderingarna. Så kan socialister ostört orera om demokratin de vill förstöra, angriparen kallas förtryckt, den som försvarar sig döms som våldsman, religioner dras över en kam, kultur blir underhållning och upp blir ner.
Ska ”kränksam” hamna i SAOL nästa år? Det är i alla fall årets första kandidat.
Appropå ”avklädda damer” och Vilks dragningen i sista stycket,
—”fåkunniga eller ideologiska monomaner som omedelbart deklarerar att de är djupt kränkta —–Fenomenet är naturligtvis inte isolerat till konsten. Den tillhör den kränksamma tidsanda vi lever i.” Jag petar in händelsen -”ej isolerat”—.
Teve-sändning, SVT-80-talet?, med person ägandes magasin, namnen tappat, med diverse bildserier av avklädda damer samt utöver detta diverse texter givet utan anspelning på naket eller händelser i samband med bart, skinn.
Nåväl ägaren sittandes i studio omgiven av 3-4 diverse kvinliga karaktärer och dessa attakerade hårt mot bilder med avklädda damer givet ganska strax in i sändningstiden.
Ägare och helt juste tebakalutad och svaret ordagrant -”det är så det serut” —— . Givetvis hela sändningstidens avsikt tanke blev därmed liksom nedkokad ganska kvickt om man säger så och resterande samtal blev mera av karaktären kaffepaus.
Män i Sverige – sväva aldrig på din sak gentemot, kvinnor.
He he… kul nostalgitripp, DanTor.
Jag kommer ihåg den danska reklamen för ett gott bröd med vallmofrön där Stig Järrels arga stämma avslutade reklamsnutten: ”Vallmo-frön!? Är inte det FÖRBJUDET!?”
Man skrattade lika gott åt svenskarna som man alltid gjort, och fortfarande gör.
Detta var på tiden som Ulf Adelsohn blev polisanmäld för att han köpt en telefonlur med knappar utomlands och därmed kränkte Televerkets monopol.
Förlåt! Ernst Hugo Järegård skall det ju vara!
Det tål att spekulseras i huruvida ”kränksam” är tidlös standard, och den korta efterkrigsepoken med sina brutna tabun bara är ett mellanspel, där den härskande klassen byts ut. Väl utbytt kommer den nya härskarklassen att förbjuda kritik mot sitt styre, precis som den gamla. Den blir ”kränkt”.
Den arabiska våren var ingen vår, den var bara vad som hände när diktatorn blev för gammal, och successionsordningen inte var säkerställd, då gavs ett kort ögonblick av tveksamhet för fotfolket att rasande visa sin förstörelselusta, för att strax tyglas av nästa despot. Mugabe har just hanterats, vi märkte det knappt.
Kulturerna äro olika. Än så länge.
Kulturer måste sekulariseras och individualiseras innan de kan demokratiseras.
Så länge Allahu akbar gäller finns ingen anledning att gå och rösta.
+1
Det beror på vad religionen som ligger till bas för kulturen faktiskt uppfostrar till. Om islam predikar rätten att mörda otrogna och människors olika värde, är det fullt möjligt att sekulariserad islam fortfarande bär på rätten att mörda otrogna och människors olika värde. Min åsikt är att islam är arabisk imperialism, och implicit predikar att araber är bättre än alla andra, ett slags herrefolk. De flyttar ur sin arabproducerade misär till oss, medförande åsikten att de står över oss. Detta är grunden till konflikten, om man bortser från att vi varit svagsinta nog att importera dem.
Den lösning som predikas, integration, är inte möjlig. Den lösning som USA presenterade, assimilation, där den importerade individen blir amerikan, är den fungerande lösningen. Eftersom vi envisas med att vägra inse att vi måste ställa skåpet i vårt eget land, och de flyttar hit JUST DÄRFÖR ATT VI HAR LYCKATS BÄTTRE, finns ingen grund för assimilation, istället ska vi ta åt oss av deras ociviliserade praktik. Detta kallas integration. Arabisk lågkultur blir del av Sverige.
http://www.jpost.com/Diaspora/Sweden-has-failed-its-Jews-countrys-ambassador-to-Israel-says-532934
”Kränksam” i all ära, men ”andrefierad”(!) måste ju bli 2018 års roligaste mode-ord!
Hittade begreppet nyss på en svensk-islamsk blogg som frekventeras av svenska vänsterpartister.
🙂