2505: Den politiska spelplanen

Den politiska spelplanen har blivit långt mera komplex än tidigare då det var relativt enkelt att sortera allting i två högar, den anständiga och den orättfärdiga. Ett vackert exempel är Göran Greider som tagit sig an den delikata uppgiften att visa sitt stöd för stackars Lars Ohly samtidigt som han skall visa sig som en varm förespråkare för metoo (Dalademokraten). Det vore inte en riktig Greider om det inte förekommer en egen teori om varför den röda fronten drabbats svårt:
”Skadeglädjen hos borgerlighet och höger har märkts av en hel del. De myser över att det mest är rödgröna politiker och en opinionsbildare på Aftonbladet som visat sig vara sexuella trakasserare. Men det beror givetvis på att de feministiska idealen är så oerhört mycket starkare på den rödgröna kanten.”
Och så får vi se att han åberopar risken för ”ängslighetskulturen”, tidigare ett farligt ord att vifta med. Som sagt, ny spelplan, nya regler, en underhållning som säkert kommer att växa in i en valrörelse där oklarheten kommer att vara större än någonsin. I all denna röra har SD kommit i skymundan men lyckligtvis har man Trump tillsammans med metoo och svårbehandlade kränkningar.

En helt annan sak: Den danske konstnären Uwe Max Jensen är stämd inför tingsrätten (blogg). Han har i ett stort antal målningar haft Kurt Westergaards Muhammedteckning som förlaga. Westergaard vill hävda sin rätt till denna bild och kräver 100 000 i ersättning. Det vore märkligt om Westergaard kan vinna detta mål. Jensens avmålningar är grov kaliber och får sägas vara egna verk, närmast parodier på Westergaards stringenta teckning. Den svenske konstnären Markus Andersson vann t ex det omtalade omtalet målet angående att han hade använt, som förlaga, ett fotografi av Christer Pettersson. I varje fall är det principiellt intressant. Är en fotografisk förlaga till en målning ett brott mot upphovsrätten. Eller var går gränsen? Man kan fundera på hur mycket måleriska effekter som krävs för att komma undan.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 10 kommentarer

2504: Konståren 2017 och 2018

Om konståret 2017 kan man lugnt säga att det hände mycket men ingenting särskilt. Åtminstone inte särskilt nog för att peka ut någon riktning eller befästa någon konsthistorisk begivenhet. Vad skall vi då förvänta oss av 2018. De allestädes biennalerna (och triennalerna etc.) är inte längre något som kan överraska. Det kan nog göras intressanta verk och projekt beledsagade av seminarier och workshops som inte heller är några höjdpunkter. Emellertid kan biennalerna vara ett sätt att avläsa var konstvärlden står. Det man förmår och tänker sig kommer obönhörligen att dyka upp där. It is the curator’s world, så att säga.

Ser man på de biennaler som inleder året kan man utan vidare känna igen sig. Gamla godingar tar vi om igen som man har gjort under åtskilliga år. Bangladesh skall vara med och trogna team som Superflex och Raqs Media collective håller sina workshops som de har gjort under många år. Man kan förutsäga vartåt innehållet barkar. Asiatiska biennaler är för övrigt alltid stillsamma och har väl mest rollen att låta den internationella samtidskonstens välsignelse expandera vidare.

The New Museum Triennal i New York bjuder på följande program: ”This very global presentation will focus on works as “an interference in political and social structures”, looking at racism and colonialism as givens within the structures of cities and everyday life.” Jaha, då tar vi det igen. Kan säkert åstadkomma banbrytande förändringar och göra världen till en bättre plats.

Biennalen i Sydney har alltid varit en uppvisning av samtidskonst och alltid politiskt korrekt, så angelägen man kan vara utan att ta i för mycket om det politiska. Man blir knappast förvånad när man läser bruksanvisningen: ”Curated around the theme of “superposition”—a quantum mechanical term referring to the ability of electrons to occupy multiple states at once—the work shown will jostle with the idea, and how opposing belief systems can coexist in equilibrium in society.” Elektroniskt tema som skall harmonisera olika trossystem. Fysiken och den sociala tillvaron är dock inte alldeles samma sak.

(artnet)

Framåtandan kan vi glömma och måhända är det bättre att se bakåt. Jubileumsår för Gustav Klimt och Egon Schiele som båda avled 1918. Från geniernas tid.


Goldfish, 1905 av Gustav Klimt. Målningen var ett svar från Klimt till hans kritiker men då detta var väl starkt ändrades titeln till ”Goldfish.

Publicerat i Samtidskonst | 7 kommentarer

2503: Dagens frikostiga flöde

Tämligen uppenbart är att dagens nyhetsflöde bygger på att något felskär blir uppmärksammat och ger upphov till en rad indignerade protester – eller att någon tror att någon har menat något som inte passar i modellen. HM:s reklam var inget dåligt exempel på hur det kan gå. Men det blir inte mycket av det eftersom det är självklart att HM inte kan mena vad man skulle kunna tro. Dock får man tillägga att även för den förhärdade är det märkligt att det överhuvudtaget kom till stånd. Djurvärlden får man försiktig med i metaforisk bemärkelse: Apor, råttor eller hundar kan leda till svåra förvecklingar (Expressen).

Det är klart att ingen slår Trump men jag tvivlar på att de har någon större verkan. Alltför mycket blir bara alltför mycket, ständigt, varje dag. Han igen. Vi har ju också Alexander Bard-dramat. Bard är frispråkig och det är något han också är välkänd för. Då blir det också svårt att sätta dit honom hur gärna man än vill följa rasist-sexismmallen (Dagens Media).

Man får var försiktig om man skall uttala sig kritiskt om metoo. Men det är klart att mobbning och uthängning för påstådda brott blir ett problem eftersom vi får två rättssystem. Och det blandas friskt bland allt som levereras. Åsa Linderborg har på förtjänstfullt sätt uppmärksammat problematiken (Aftonbladet).

Nils Funcke är observant på de nya inskränkningarna av yttrandefriheten. Bland mycket annat är olaga hot något som nu skall framkalla ”allvarlig rädsla”, tidigare var det ”allvarlig fruktan”. En liten sänkning av kalibern (Expressen).

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 6 kommentarer