Den politiska spelplanen har blivit långt mera komplex än tidigare då det var relativt enkelt att sortera allting i två högar, den anständiga och den orättfärdiga. Ett vackert exempel är Göran Greider som tagit sig an den delikata uppgiften att visa sitt stöd för stackars Lars Ohly samtidigt som han skall visa sig som en varm förespråkare för metoo (Dalademokraten). Det vore inte en riktig Greider om det inte förekommer en egen teori om varför den röda fronten drabbats svårt:
”Skadeglädjen hos borgerlighet och höger har märkts av en hel del. De myser över att det mest är rödgröna politiker och en opinionsbildare på Aftonbladet som visat sig vara sexuella trakasserare. Men det beror givetvis på att de feministiska idealen är så oerhört mycket starkare på den rödgröna kanten.”
Och så får vi se att han åberopar risken för ”ängslighetskulturen”, tidigare ett farligt ord att vifta med. Som sagt, ny spelplan, nya regler, en underhållning som säkert kommer att växa in i en valrörelse där oklarheten kommer att vara större än någonsin. I all denna röra har SD kommit i skymundan men lyckligtvis har man Trump tillsammans med metoo och svårbehandlade kränkningar.
En helt annan sak: Den danske konstnären Uwe Max Jensen är stämd inför tingsrätten (blogg). Han har i ett stort antal målningar haft Kurt Westergaards Muhammedteckning som förlaga. Westergaard vill hävda sin rätt till denna bild och kräver 100 000 i ersättning. Det vore märkligt om Westergaard kan vinna detta mål. Jensens avmålningar är grov kaliber och får sägas vara egna verk, närmast parodier på Westergaards stringenta teckning. Den svenske konstnären Markus Andersson vann t ex det omtalade omtalet målet angående att han hade använt, som förlaga, ett fotografi av Christer Pettersson. I varje fall är det principiellt intressant. Är en fotografisk förlaga till en målning ett brott mot upphovsrätten. Eller var går gränsen? Man kan fundera på hur mycket måleriska effekter som krävs för att komma undan.
