2511: Akademisering av nödvändighet

Postat den 2018 19 januari av Lars Vilks

Signaturen SSAB gjorde mig uppmärksam på en professurtillsättning på Konstfack. Jag citerar från kommentaren: ”Man hade förväntat sig att en professur i ”visuell kommunikation med inriktning illustration och bildberättande” vid Konstfack (dnr KF2017/VO2P/11) i första hand skulle gå till någon som är bra på att illustrera samt har de nödvändiga pedagogiska kvalifikationerna för att kunna lära ut detta.

Men så enkelt är det tydligen inte, utan det krävs enligt den svenska utlysningen även ’dokumenterad omfattande erfarenhet av en normkreativ praktik (att genom sin praktik undersöka och synliggöra strukturella maktförhållanden)’. Termen förklaras så här: ’[n]ormkreativitet sammanfattar det görande som syftar till att omsätta normkritisk analys i praktiken.’ (I den engelska utlysningen av samma tjänst saknas kravet på dokumenterad normkreativ praktik.)”
Tillsättningsärendet beskrivs ingående här.

Nå, hur kunde det bli så här? Historien förtäljer oss att det mot slutet av 1980-talet kom allt mera högljudda krav på teori i konstundervisningen. Inte så märkligt efter konsten vid den tiden hade blivit allt mer präglad av teori. Gott och väl, det blev mer teori även om det bjöds motstånd och interna uppgörelser. Man får slå fast att konsthögskolor inte kan vara en plats för överskridande radikal konst. Undantaget är när det sker ett omfattande skifte i vad undervisningen och konsten skall gå ut på. Som det var från slutet av 1980-talet och ett stycke in på 1990-talet. Därefter återtog den akademiska inställningen reglementet och blev efter hand, som det brukar vara, ett instrument får den officiella makten. Bäst så, skulle jag vilja säga, därmed har eleverna något att befria sig ifrån. De flesta gör det naturligtvis inte utan blir akademiska representanter eller möjligen måttfullt kompromissande konstnärer. Som det brukar vara.

Teori och politik tar lätt överhanden och det gäller inte bara konsthögskolorna utan även stora delar av konstlivet. Sådan ser den ut, dagens akademiska konst. Samtidigt må man erkänna att det finns en hel del konstnärer som med framgång kan navigera i detta landskap. Jag kan t ex nämna några framträdande profiler som jag uppmärksammat vid många tillfällen: Pierre Huyghe, Hito Steyerl, Ragnar Kjartansson.

Publicerat i konstteori, politik | 3 kommentarer

2510: Ömsom acceptabelt men stundom oacceptabelt.

Postat den 2018 18 januari av Lars Vilks

Fake News, ett av de aktuella spörsmålen i vår tid. Att uppgifter är vinklade, att de innehåller propaganda eller att det förekommer misstag är ofrånkomligt. Frågan är dock var gränsen går.

En sida av saken är spridning. Tvivelaktiga påståenden kan få stor spridning och bli citerade som om det rörde sig om verifierade påståenden. Ivar Arp skriver om detta angående kritiken mot Tino Sanandajis bok (SvD). Det verkar som om Sanandaji har rätt i det här fallet men det är inte lätt för den obevandrade att kunna avgöra frågan. Gång på gång får man ställa sig frågan om hur verklighetsbilden ter sig – så objektivt som möjligt.

Gängkriminaliteten och förorternas bekymmer har väl nu kommit på plats efter mycket protesterande och skönmålningar. Det väckte en del uppmärksamhet idag när Alexandra Pascalidou skrev på twitter: ”Alla vi som sedan 90-talet varnat och vädjat och larmat om situationen i våra fattigaste förorter. Vi som talade om stegrande segregation, ökande klyftor, växande utanförskap som tickande bomber som nu briserar. Må insikten infinna sig och vändningen komma.”

Jo, det är många som säger sig ha sagt.

Gängkriminaliteten ger oss bilden av en maktlös myndighet som inte har något bättre att säga om gårdagens sprängning i Malmö än att det är ”fullständigt oacceptabelt”. Det är ju bara det att när man lastar in ordet oacceptabelt ger det intrycket av att det inte är självklart. En ny sprängning kom ikväll i Malmö. Hur skall formulera avståndstagandet? ”Ytterligare fullständigt oacceptabelt.”

Publicerat i politik | 38 kommentarer

2509: Svängig korridor

Postat den 2018 17 januari av Lars Vilks

Fullt tvärdrag i åsiktskorridoren. Dagens partiledardebatt var en uppvisning i politikens undanflykter. Ingen har någon lösning men ingen menar sig ha gjort något fel. Gängkrigen engagerar naturligtvis starkt. När det kommenteras får man se uttalanden som tidigare hade varit outsägliga: ”Sanningen är givetvis att gängkrigen inte har uppstått av ingenting, av luft. De är resultatet av en långvarig, misslyckad integrationspolitik. ” (Aftonbladet, Melin) Visserligen har det länge funnits en kritik mot integrationspolitiken men det har mest handlat om otillräckligt antal fritidsgårdar, bristande dialog, rasism etc. Nu luftas en helt annan retorik.
En och annan kämpe står fast vid de tidigare heliga principerna. Så exempelvis Lövin: ”Alla partier förstärker bilden av hur brottslighet och sexuella övergrepp är något som i princip håller på att ta över Sverige.” (Expressen)

Hur skall det sluta? Ja, det behöver inte hända så mycket. Det har visat sig att man kan skifta fot utan några större konsekvenser. Det gäller bara att hänga med i svängarna.

Okomplicerad är inte tillvarons avgörande frågor anno 2018. Kajsa Ekis Ekman har skrivit en väldigt rolig artikel om vår tids könsbrydderier. Bland många goda poänger är bortvisandet av termen ”gravida kvinnor” en ljudande malm. En sådan ordalydelse diskriminerar gravida män. Gravida män är ingen stor kategori men minoriteternas rättigheter måste försvaras till varje pris. (Aftonbladet)

Publicerat i politik | 17 kommentarer