Som jag tidigare aviserat är det rättegång i morgon. Jag har förhört mig med åtskilliga jurister och det är ingen tvekan om att jag har en god position. Men ingenting är säkert i en tingsrätt. I slutändan råder ändå beslutet. Redan Kant såg sprickan mellan kunskap och omdöme och hur den splittrade världen. Då fann han att konsten (och/eller estetiken) var det överbryggande. Genom skönhetsupplevelsen kunde vi vara säkra på att världen ändå befann sig i harmoni. Jag går mer direkt på målet och estetiseras de omdömesgilla.
För en tid sedan nämna jag min starroperation och den diskussion jag har haft med ögonläkarna om gulmålande konstnärer med starr. Jag protesterade mot detta och kan nu säga att jag har rätt. Min nya syn har kunnat inspektera mina målningar och jag upptäcker att de inte alls är så gula som jag har sett dem. Och fortfarande kan se med mitt andra öga.
En helt annan sak är att skåda en av de sista på skansen. Lars Lindström skriver krönika. Jag förstår vad han är ute efter och oavsett hans politiska hållning får man konstatera att det är illa skrivet. Han försöker vara lustigt ironisk men det blir liksom inget av det. Han behöver en manusläsare och jag ställer gärna upp. Stilen idag, som främst utövas av den politiska ordningens kritiker är att raljera, ofta med gott textresultat. Försvararna, som t ex Lindström, klarar inte av att raljera tillbaka. Det blir både tunt och tungt. (Expressen)