3280: Forskningskonstens elände

Postat den 2021 12 maj av Lars Vilks

Bogdan Szybers underkända konstforskningsavhandling diskuteras i Mårten Arndtzens reportage (SR). Konst som forskning i högskoleförklädnad är en tvivelaktig verksamhet och troligen är det så att det bästa man har åstadkommit är Szybers underkända avhandling.

Szyber påpekar i reportaget att betygskommittén inte har något att säga om den konstnärliga kvaliteten. De nöjer sig med att excellera i den akademiska teoristilen. Ett skäl till detta är konstteorins förfall. Konst är tänkt att ge oss kunskap om hur konstnärer skapar sina verk, alltså hur kvalitet kommer till. Idén är naiv eftersom det är lätt att visa att det är konstvärldens bedömning som skapar kvalitet. Bedömningarna, dvs. den konstkritiska verksamheten, kan återfinnas i texter men när man granskar motiven får man också uppmärksamma sådant som inte formuleras. Under modernismen var det betydligt enklare än idag eftersom den byggde på radikal förnyelse av den visuella gestaltningen. Konceptkonsten höll sig till en radikal förnyelse av vad som kan vara konst. Idag är sociala och politiska ämnen som är basen. Till detta kommer behovet av genusfördelning och mångkultur. Dessutom opererar naturligtvis nätverken, kontakter och referenser som smarta konstnärer kan lyckas med att beveka. Och att skapa en intressant berättelse som kan kopplas till verken.

I konst som forskning har kommittén vissa möjligheter att följa samtidskonstens kriterier speciellt om konstnären är känd för ett visst intresse i välkända ämnen. Men det är sällan upplagt för något sådant och dessutom är kommittén främst intresserad av teori och metod. Överskridandet som spelar en central roll i konsten (och i Szybers avhandling) blir till ett besvär i denna pseudovetenskapliga värld.

Konst som forskning blev inte ens en liten trend i konsten, snarare en kuriositet som uppstod ur konsten generella behov av kontext och teori.

Publicerat i konstteori | 1 kommentar

3279: o tempera, o mores

Postat den 2021 11 maj av Lars Vilks

Invandrarfrågan har lidit svårt av beröringsskräck men onekligen har den blivit alltmer accepterad. Till och med Expressen och Anna Dahlberg kan ta sig an detta monster utan förbehåll (Expressen). Förvånande nog har jag inte sett några skarpa reaktioner med den vanliga uppsättningen av okvädesyttringar. Endast ETC, och då är det förstås reflexmässigt, har skyndat med en panikrysning – väl förankrad bakom betalvägg.

Publicerat i politik | 1 kommentar

3278: Den förväntade entydigheten

Postat den 2021 10 maj av Lars Vilks

Att finna en standard är av stor betydelse i konsten. Att få veta vad som äger en normativ giltighet. Standardiseringen har en inledningsfas när den upprättas och visar något nytt. Nästa fas är dess accepterade höjpunkt följt av ett mera tröttsamt upprepande av det man har lärt sig förvänta.

Fredrik Svensk har recenserat sydafrikanen Kemang Wa Lehuleres utställning pupplevda å Göteborgs konsthall (Aftonbladet). Den givna utgångspunkten är välkänd. Autentiskt godkänd person vittnar om upplevda socio-politiska problem som recensenten snart fångar in i en entydig tolkning. Vilken i sin tur utmynnar i en ideologisk föreläsning där inte oväntat en av referensfavoriterna i samtidskonsten, Frantz Fanon.Detta leder författaren att dra upp den komplexa frågan om kulturrasism som inte behöver vara någon rasistisk historia utan enbart det faktum att alla kulturer inte besitter samma kvalitet. Några sådana invändningar bekymrar (helt korrekt ur korrekthetsperspektivet) inte skribenten som fortsätter med konsthistorieskrivningen vilken han betraktar som melankolisk. Konsthistorieskrivarna indelas i två kategorier, de reaktionära och de progressiva. Det är inte svårt att förstå vilken som är att föredra.

Till det här programmet hör också att visa sin tilltro till konsten och att tilldela den en samhällelig och mäktig uppgift:

”Om samtidskonsten tagit kyrkans plats måste vi fråga oss vilka kulturella livsformer den slår ut, men också hur den hänger samman med ojämlikheten i dagens finansialiserade ekonomi i både Sydafrika och Sverige.”

Om samtidskonsten lyckas slå ut något torde det vara att ställa andra konstuttryck i skuggan genom att hävda sin egen förträfflighet. Och att genom sin allt snabbare konsumtion av konstnärer (som dyker upp och försvinner) försvåra den konstnärliga karriären. Den ekonomiska ojämlikheten har naturligtvis inget att göra med det som är utanför konsten. Innanför konsten är det illa nog. Men tilldelningen av stipendier kommer att gynna samtidskonstnärerna vilka må känna en djup skuld för att ha gjort livet svårare för sina mer modernistiska kollegor.

Recensenten travar vidare: ”kan den samtida konsten bryta sig loss från det våld som gjort den moderna upplysta, kritiska och humanistiska människan möjlig?”

Eftersom konsten har en stark tradition av att bekämpa makten och samtidigt kan deklarera sitt hårdhänta utnyttjande av symboliskt våld har den väl givit sitt bidrag. Åtminstone fram till att samtidskonsten blev maktens redskap.

Publicerat i Konstkritik, konstteori | 3 kommentarer