Även om han kanske är något missförstådd har han definitivt kommit på fel spår, den gode Giorgio Agamben, en gång den stora idolen för samtidskonsten. I varje fall har han funnit en väg till kopplingen mellan coronaåtgärderna och fascismen (Expressen). Inte helt lyckat för eljest korrekt filosof.
En annan, lätt fascinerande nyhet, är svårigheten att hantera den gravide mannen. Inte ens på ministernivå är man kapabel att reda ut denna trend i tiden.
Konsten har blivit tråkig. Den slutsatsen drar Therese Bohman efter att ha läst Maria Linds bok ”Konstringar” (Expressen). Helt säkert är att samtidskonsten till stor del har blivit förutsägbar och utmynnat i ett alltmer nivellerande spår. En del av konstens strävanden under de senaste 100 åren har brottats med några grundläggande problem: Vad är estetiskt möjligt? Svaret visade sig vara enkelt: Allting. Därmed blev frågan: Vad är möjligt som konst? Svaret var lika enkelt: Allting. Nästa steg blev då: Vad är kvalitet i konsten? Svaret på detta var inte heller särskilt komplicerat: Det som konstvärldens elitstyrkor betraktar som kvalitet. Denna kvalitet har gått från att lite löst sammanfattas som ”social kritik” till att bli inriktad på det postkolonia/dekoloniserande kompletterat med genusideologier, etnicitet, identitet, ursprungsfolk, vissa marginella folkgrupper, klimat. Problemet med att bearbeta dessa ”angelägna” spörsmål hamnar snabbt i en eller annan form av aktivism eftersom värdegrunden är fastslagen. Därmed har samtidskonstens credo drabbats av en urholkning vilket ger utrymme åt att lite av varje kan dyka upp på den tidigare heterogena samtidsscenen. Och vad som är kvalitet lutar allt starkare mot svaret: Allting.
Det är hög tid för att finna några nya utvägar. Kanske det inte skulle vara så dumt att börja med lite basal konstteori.
Samtyckeslagen når nya höjder med hjälp av den sovande Snövit och den kyssande prinsen (Expressen). Naturligtvis får vi inte blunda för denna tickande bomb.
Inom konsten har jag lagt märke till att det inte längre är vanligt att konstnärerna ”tar risker”. Detta, tidigare mycket vanliga, uttryck inom konstkritiken betydde att konstnären prövade en förändring av sin invanda stil. I praktiken handlade risken om att konstnärens anseende kunde sjunka något. Men inte ens detta, synnerligen moderata, utspel tycks det finnas plats för. Men fortfarande är ”visa motstånd” gångbart. Den termen har stora anspråk men är helt ofarlig. Det räcker långt med att visa upp något som kan bekymra en ovan betraktare.
