3278: Den förväntade entydigheten

Att finna en standard är av stor betydelse i konsten. Att få veta vad som äger en normativ giltighet. Standardiseringen har en inledningsfas när den upprättas och visar något nytt. Nästa fas är dess accepterade höjpunkt följt av ett mera tröttsamt upprepande av det man har lärt sig förvänta.

Fredrik Svensk har recenserat sydafrikanen Kemang Wa Lehuleres utställning pupplevda å Göteborgs konsthall (Aftonbladet). Den givna utgångspunkten är välkänd. Autentiskt godkänd person vittnar om upplevda socio-politiska problem som recensenten snart fångar in i en entydig tolkning. Vilken i sin tur utmynnar i en ideologisk föreläsning där inte oväntat en av referensfavoriterna i samtidskonsten, Frantz Fanon.Detta leder författaren att dra upp den komplexa frågan om kulturrasism som inte behöver vara någon rasistisk historia utan enbart det faktum att alla kulturer inte besitter samma kvalitet. Några sådana invändningar bekymrar (helt korrekt ur korrekthetsperspektivet) inte skribenten som fortsätter med konsthistorieskrivningen vilken han betraktar som melankolisk. Konsthistorieskrivarna indelas i två kategorier, de reaktionära och de progressiva. Det är inte svårt att förstå vilken som är att föredra.

Till det här programmet hör också att visa sin tilltro till konsten och att tilldela den en samhällelig och mäktig uppgift:

“Om samtidskonsten tagit kyrkans plats måste vi fråga oss vilka kulturella livsformer den slår ut, men också hur den hänger samman med ojämlikheten i dagens finansialiserade ekonomi i både Sydafrika och Sverige.”

Om samtidskonsten lyckas slå ut något torde det vara att ställa andra konstuttryck i skuggan genom att hävda sin egen förträfflighet. Och att genom sin allt snabbare konsumtion av konstnärer (som dyker upp och försvinner) försvåra den konstnärliga karriären. Den ekonomiska ojämlikheten har naturligtvis inget att göra med det som är utanför konsten. Innanför konsten är det illa nog. Men tilldelningen av stipendier kommer att gynna samtidskonstnärerna vilka må känna en djup skuld för att ha gjort livet svårare för sina mer modernistiska kollegor.

Recensenten travar vidare: “kan den samtida konsten bryta sig loss från det våld som gjort den moderna upplysta, kritiska och humanistiska människan möjlig?”

Eftersom konsten har en stark tradition av att bekämpa makten och samtidigt kan deklarera sitt hårdhänta utnyttjande av symboliskt våld har den väl givit sitt bidrag. Åtminstone fram till att samtidskonsten blev maktens redskap.

Det här inlägget postades i Konstkritik, konstteori. Bokmärk permalänken.

3 svar på 3278: Den förväntade entydigheten

  1. bjarne skriver:

    Jag håller med recensenten om att de svarta schäferhundarna är fina. (Trots att de är blanka. Och egentligen snarare brunaktiga än svarta). Men jag vänder mig mot hur de behandlas. Synen på hundarna är oerhört ensidig. Jag har nämligen själv god kännedom om dessa ståtliga djur emedan min sambo en gång hade en mycket fin tik. Vänfastare och trognare får man leta efter. Som Fantomen är de snäll mot de snälla och hård mot de hårda. Schäferhundar gestaltas tyvärr alltid enlig en schablonbild som leder till att hundarna vanäras.

  2. Jaha Johoansson skriver:

    *Jag tänker att Fredrik Svensk snarast måste byta ut sitt rasistiska efternamn*

  3. SSAB skriver:

    100 imorgon – en mångtydig tysk

    Twelve museums along the Rhineland, all the way from the Bundeskunsthalle museum in Bonn to the Kulturhaus gallery in Kleve, which is where the sculptor, philosopher, art teacher and installation artist was born on May 12, 1921, are participating in this year’s anniversary program, marking the 100th birthday of one of the biggest names in art to ever have come out of Germany.

    it is unclear where the self-promotion ended and Beuys’ authentic self began: For example, Beuys was a co-founder of Germany’s Green Party, while hanging out in neo-Nazi circles. He promoted the cause of environmentalism while driving a big Bentley. He was staunchly against capitalism while rubbing shoulders with bankers with sketchy pasts.
    https://www.dw.com/en/joseph-beuys-centenary-exhibition-explores-the-function-of-art/a-57037258

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.