2543: Så var det lite aktuell konst

Postat den 2018 4 mars av Lars Vilks

I den politiska förvirringens tid får jag återigen ge plats åt lite konst. Fast det blir lika förvirrat där när konsten ger sig in i politiken. När jag var på konstrunda i Stockholm kan jag inte påstå att det fanns särskilt mycket samtidskonstpolitik. Faktiskt var det mesta enligt gamla mönster: färg, form, expressivitet. Det är förstås inte det som riktigt gäller – ännu. Ett inslag var i alla fall utställningen på Andréhn-Schiptjenko, den Stockholmsbaserade Santiago Mostyn. När kritikern griper in finns det läge för att avfyra några välkända politiska salvor. Frida Sandström tar för sig i Expressen med rubriken ”Han blundar inte för kolonialismen”. Nej, det torde vara svårt att vara annorledes i den samtida konstdiskursen som länge kört fast i postkolonialismen. Men det går att dra ett par varv till. Mostyn ger sig in i klimatfrågan som också är givet ämne i konstsammanhang. Klart att det skall vägas in lite antivästerländskt: Utställningen ”visar på motsatsen till en västerländsk konstkanon – den vägrar handleda besökaren.” Den som är något insatt i den västerländska konsthistorien vet att det här har prövats vid flera tillfällen och att det varje gång slutar med kaos. Allting har en kontext och det är ingen bra idé att öppna alla privata tyckarslussar. Det gör man inte heller i den här utställningen. Galleriet har självfallet författat en rejäl introduktionstext så att ingen skall kunna missa vad det handlar om. Men sådana futiliteter får inte stå i vägen för recensentens angelägna budskap: ”Den linjära historien ritas om i utställningen, bort från europeiska konstinstitutioner med sitt arv från upplysningen, bort från koloniserande apparatur och industriell klimatpåverkan.”
Om man nu skakar av sig diverse pekpinnar är det en utställning med estetisk kraft. Jag kan tänka mig att konstnären inte gärna vill att innehållet skall ta över. Konstnärerna vet att det obestämda är det bästa i konsten. Men däremellan kommer, om det inte är curatorn, så är det recensenten.


Från Santiago Mostyns utställning

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 4 kommentarer

2542: Debattens estetik och expressionism

Postat den 2018 2 mars av Lars Vilks

Paula Neuding skriver om debattens insiders och outsiders (Kvartal). De ovana debattörerna har svårt att klara sig. Som exempel nämner hon Peter Springare. Hans debattstil kan inte kallas professionell. Neuding tycker dock att man inte skall räkna bort debattörer med sämre teknik. Men det kommer man att fortsätta att göra.

När jag gjorde entré i debatten 2007 kom jag snart underfund med att måste lära sig hur det går till. Innehållet är en sak, vanligtvis den enklaste. Debattören vill föra fram något och budskapet är redan känt men kan kanske ges en ny vinkling. Debattörerna är naturligtvis sorterade i olika läger och de som är kända har också åsikter som är välkända. Bevakningen är hård, nyanserna väsentliga, den som hamnar lite fel kan lätt dra på sig en skur av anklagelser a Harv att ha hamnat fel. Det står snart klar för var och en att det inte finns så många läger att välja på. De puritanskt rättfärdiga, de orättfärdiga (som lätt blir kallade för extrema och en rad andra beteckningar) samt en mittfåra med liberaler och klassiskt konservativa som hela tiden måste akta sig för att inte debattera sig ner i de orättfärdigas dike.

”Åsiktskorridoren” har varit ett utrymme kring vilket hårda strider har rasat. Först fanns det ingen sådan sedan började den etablera sig. Men det är fortfarande många puritaner som vägrar acceptera den och ser den som ett sätt att rättfärdiga extrema åsikter.

Debattstriderna rasar dag och natt och de välkända debattörernas inlägg värderas och kritiseras. Det är då mycket en fråga om form. Man måste känna till reglerna för att kunna hålla sig upprätt. Springare , t ex, är alltför grön för att vinna fullt medlemskap. När jag för över tio år sedan plötsligt befann mig i debatten fick jag fundera på hur man reder ut ”man skall inte angripa svaga grupper”. Rätt enkelt – när man är insatt. Bland dagens otaliga debattämnen kan jag t ex nämna ”no go-zoner”. Uppväckandet av den frågan delar debattörerna. Å ena sidan finns de inte och å den andra finns de. Man kan lätt undvika att det finns ett problem någonstans genom att påpeka att det inte finns några platser dit ingen kan gå eller att det bara handlar om några få individer som ibland stör ordningen. Den rutinerade debattören kan lätt hålla positionen eftersom det finns anhängare på båda sidor som ger sitt stöd med ännu fler argument. Eller ta invandringens kostnader. Tidigare hade åsikten att det är en lönsam affär en stark ställning. Efter hand har denna försvagats och det är numera sällan någon vill framhäva de ekonomiska fördelarna. Men det finns andra sätt, t ex att man i sådana sammanhang inte skall tala om kostnaderna utan om medmänsklighet. Eller att det på sikt kommer att vara en fördel. Det går bra så länge det finns anhängare som vill stödja teserna. En annan fråga som är föremål för intensiv diskussion är om våldet i Sverige har ökat. Idag kunde KIT argumentera med en klassisk mening: ”Forskningen går emot påståendet att våldet i Sverige ökar”. Och: ”Vad folk tror: våldet ökar. Hur det är: Anmälningsgraden har gått upp”, ”I själva verket är våldsminskningen i Sverige historisk hög. Till exempel har det dödliga våldet sedan mitten på 1990-talet minskat med 30%”. Tino Sanandaji har analyserat påståendena på FB och kommit fram till att det är missvisande: ”Om KIT vill upplysa allmänheten bör de vara hederliga. Dessa siffror stämde någorlunda år 2013, men stämmer inte idag. Ändå sprids det till tusentals ej insatta och skapar massförvirring.”
Det hindrar inte att ”våldet minskar” har trogna anhängare som sprider dessa och andra påståenden. En del av debattekniken består ju i att övertyga sina anhängare och vinna över tveksamma.
I debattens värld är det långt till balanserade fakta.

En annan fråga, kanske inte lika het, men dock, är om herr Vilks är värd de 6 miljoner han kostar skattebetalarna om året (Det Goda Samhället). Man bör läsa genom den långa kommentarlistan så kan man förstå en del om debattnivåer.

Publicerat i politik | 45 kommentarer

2541: Ad astra

Postat den 2018 28 februari av Lars Vilks

Så var det dags för Venus från Willendorf att råka illa ut, bannlyst från FB (artnet). Sådant kan man lätt förstå, vilken kvinnosyn man hade på den tiden! Bättre sent än aldrig att implementera lite genustänkande. Genustänkandet har för övrigt uppnått byråkratiska höjder. Även Stina Oscarson menar att det har kommit till det skrattretande ehuru det naturligtvis är blodigt allvar. Fyll i, fyll i för att nå den slutgiltiga lösningen (SvD).

Peter Kadhammar har fått en upplevelse av mångkulturellt centrum. Här ägnar man sig åt att bestämma de onda ordningarna som främst drabbar de elaka poliserna med sitt hegemoniska uttryck för en förtryckande demokrati. (Aftonbladet)

Den förvirrande karnevalen kommer att fortsätta ett tag till.

Vill man se bilder och lyssna på vad som försiggick när jag besökte centrum för sekulär bildning kan man göra det HÄR.

Publicerat i politik | 1 kommentar