I den politiska förvirringens tid får jag återigen ge plats åt lite konst. Fast det blir lika förvirrat där när konsten ger sig in i politiken. När jag var på konstrunda i Stockholm kan jag inte påstå att det fanns särskilt mycket samtidskonstpolitik. Faktiskt var det mesta enligt gamla mönster: färg, form, expressivitet. Det är förstås inte det som riktigt gäller – ännu. Ett inslag var i alla fall utställningen på Andréhn-Schiptjenko, den Stockholmsbaserade Santiago Mostyn. När kritikern griper in finns det läge för att avfyra några välkända politiska salvor. Frida Sandström tar för sig i Expressen med rubriken ”Han blundar inte för kolonialismen”. Nej, det torde vara svårt att vara annorledes i den samtida konstdiskursen som länge kört fast i postkolonialismen. Men det går att dra ett par varv till. Mostyn ger sig in i klimatfrågan som också är givet ämne i konstsammanhang. Klart att det skall vägas in lite antivästerländskt: Utställningen ”visar på motsatsen till en västerländsk konstkanon – den vägrar handleda besökaren.” Den som är något insatt i den västerländska konsthistorien vet att det här har prövats vid flera tillfällen och att det varje gång slutar med kaos. Allting har en kontext och det är ingen bra idé att öppna alla privata tyckarslussar. Det gör man inte heller i den här utställningen. Galleriet har självfallet författat en rejäl introduktionstext så att ingen skall kunna missa vad det handlar om. Men sådana futiliteter får inte stå i vägen för recensentens angelägna budskap: ”Den linjära historien ritas om i utställningen, bort från europeiska konstinstitutioner med sitt arv från upplysningen, bort från koloniserande apparatur och industriell klimatpåverkan.”
Om man nu skakar av sig diverse pekpinnar är det en utställning med estetisk kraft. Jag kan tänka mig att konstnären inte gärna vill att innehållet skall ta över. Konstnärerna vet att det obestämda är det bästa i konsten. Men däremellan kommer, om det inte är curatorn, så är det recensenten.
Från Santiago Mostyns utställning
Vad är det obestämda i konsten? Kan det vara vilken infallsvinkel som helst på konsten som kan fungera som obestämd? Är det därför du är trött på postkolonialismen, den gör verket förutsägbart, och verkets bästa potential, dess obestämdhet, är avslöjad redan initialt? Det hela blir tråkigt, för den som kan scenariot.
Mona-Lisa är kanske det mest kända konstverket. Hennes gäckande leende har satt fantasin i rörelse. Det är kanske konstens uppgift?
L.Vilks och slutsats, sista stycket sista mening.
Ok men före att bilden kommer till, vem vilken karaktär kommer in där och sett i aktuell tid?
De bägge nämnda karaktärerna curatorn och resensenten kommer de in mellan konstnär och bild eller mellan bild valfri betraktare, eller förfrågan före att bild kommer till? Eller får betraktare i nutid helt enkelt som du nämner slutligen skaka av sig och begrunda estetiken? Och är så möjligt att ” intressant, så kan man oxå se det”?
Curator och recensent skapar kontexten och när det råder konsensus blir den också standard. Konstnärerna anpassar sig ibland eftersom de vet som råder men de kan också placeras in utan att vara direkt delaktiga. Hur som helst är curator och kritiker instanser som förenklar kontexten.
Konstens essens låter sig inte formuleras på annat sätt än genom konstverket. Men det går bra att försöka formulera. Detta har sin grund i filosofin från Kant och framåt, konsten som plats för det absoluta. Mystifikationen lever kvar och frodas än så länge tämligen väl: Konst kan, konst är alternativ, konst kan göra underverk och allt vad det heter.