Vilks.net

Ängslighet är nog den rätta termen för att beskriva var konsten har hamnat. Genom sin egen skuldbejakelse är konstens agenter beredda att ge upp konstens förutsättning, dess obekväma expansion. En artikel i artnet säger en del.

Nå, historien har pågått länge. Curatorns roll kom efter hand att förvandlas till den ansvarskännande förmedlaren vars uppgift blev att alla skulle känna sig välkomna och att ta ett ler eller mindre uttalat ansvar för angelägna frågor. Det handlar förstås mycket om identitetspolitik där det då gäller att ha alla rätt och där det nu rekommenderas att man låter representanter för grupper som kan tänkas bli kränkta får justera vad som behövs för att utställningen inte skall skapa upprördhet. Självfallet är inte alla lika välkomna utan det handlar ju om redan välkända grupper och kategorier vars kultur och identitet man vill försvara medan västerländska idéer och dess konst får anpassa sig. Uppfattningar som faller utanför det fridlysta området behöver man inte beakta.

I artikeln nämner man också att konsten har varit alltför elitistisk. Det skall man ändra på. Katastrof naturligtvis. Visserligen är konsten till för alla (det är lätt att finna sådant som kan tilltala en mindre nogräknad massa) men dock inte för envar. Elitismen är konstens professionalitet och den får man försvara till sista blodsdroppen. Konst är en komplex verksamhet och det tar många år av studier och praktik innan det är möjligt att skaffa sig en överblick. Man skall naturligtvis inte böja sig för tyckare med starkt begränsade kunskaper, inte ens om de hakar sig fast vid dagens populära kränkningspolitik.

Det är inte svårt att räkna ut var dagens ömmande punkt finns. Konsten skulle kunna prestera en del intressanta och onekligen uppseendeväckande inslag angående dagens politiska läge. Det vi tyvärr får oss alltför mycket till livs är sentimentala och anklagande litanior i dagens ömmande frågor om migration, identitet, marginella grupper, klimat. Ja, vi har också Trump som har betytt en hel del för konsten (eller snarare dess oförmåga att hantera en sådan figur). Allt detta går i maktens ledband och är förfärligt korrekt. Det väcker inga stormar och saknar kraft att påverka.

Men så är det och vi kan då se den frizon som har dykt upp: Konsthistorien, speciellt dess mindre beaktade hörn i olika delar av världen. Det faller under det rekommenderade begreppet ”marginaliserade p g a konstens västliga kanon”. Men i alla fall något, modernismen kan komma till liv igen. Det är tillåtet att med gott samvete se på sådant som tidigare symboliserade den skamliga kolonialmakten.

Peter Cornell kan vara ett bra exempel på hur det historiska kan hanteras (Expressen). Han har sett MM:s utställning om sydamerikansk konkretism (som jag skrev om för några dagar sedan). Man förstår att Cornell är glad över att kunna se på konsten igen utan att rabbla upp en socio-politisk litania. För säkerhets skull skriver han att ”de ofta politiskt radikala konkretisterna just med hjälp av konstens specifika bildspråk och sensibilitet ville skapa en utopisk modell för det goda samhället, för ett tänkande väsensskilt från det endimensionellt totalitära.”

Ja, först får man säga att denna utopi är välkänd som en starkt kritiserad del av modernismen. Under de senaste 20 åren har den hållningen inte varit vatten värd. Men nu är det dags. Modernismen är på väg tillbaka på något sätt. Det är mest en formuleringsfråga. Eller kanske snarare att den aldrig försvann. Dess grundläggande krav på universella värden tycks på nytt ha fått fotfäste i den relativiserande kvicksanden. Men nästa steg, överskridandet blir smärtsamt. Det gäller att skaka av sig den rådande konventionen (normkritik, ”bryt en norm”) som står för precis motsatsen till överskridande. Må kränkningsrätten bevaras.

Ett par exempel på konst från Modernas utställning Concrete Matters. Det är alltså det mest radikala konsten kan visa idag.