2540: Positionen för ”fel åsikter”

Postat den 2018 27 februari av Lars Vilks

Om det att ha fel åsikter skrev Åsa Linderborg för några dagar om i Aftonbladet. En påminnelse om villkoren för yttrandefriheten. Fel åsikter är inte förbjudna men kan skapa stora svårigheter för dem som uttrycker sådana. Ändå menar jag har situationen blivit något bättre. Linderborgs artikel är ett exempel. Det finns en tyngd när hon uttalar sig som man inte kan nonchalera.

Observant på vad som skall vara rätta åsikter bör man vara. Angående styrning av bokutgivning som har diskuterats den senaste veckan skriver Anders Q Björkman (SvD). Han citerar Kulturrådets generaldirektör Staffan Forsell som säger ”Om det är en styrning så är det en vacker styrning”. Det är väl så att ”vackert” betyder att uppfylla de förväntningar som samhällets rättrådighet har standardiserat. Med en sådan mall kan manplocka bort det ena efter det andra. Man glömmer så lätt att ingenting är förträffligt och att det som gäller nu förr eller senare kommer att drabbas av ett överskridande. Dessa ständiga justeringar är naturligtvis irriterande och många spår är inte de bästa. Men skall det bli något måste man iaktta mångfald på allvar.

Publicerat i yttrandefrihet | 9 kommentarer

2539: Det hände sig igen

Postat den 2018 26 februari av Lars Vilks

Som hemlig gäst deltog jag på Kulturhuset i en diskussion som anordnats av Centrum för sekulär bildning.

Här är jag tillsammans med Bassam Al-Baghdady som leder gruppen.

För övrigt är det bara att erkänna: Ingen kommer undan politiken. Och det finns ingen anledning att undvika den eftersom den levererar fart och spänning varje dag. Idag har det surrat en hel del kring F!. Deras kampanjvideo finns redan på länk i kommentarerna och ingen kan säga annat än att den påtagligt skiljer sig från andra partiers. Dror Feiler hade sitt betyg klart på FB, kort och gott: ”Fy fan!!!” Den skulle platsa som en konstvideo som visar politikens fundament, en ström av ord som aldrig når substans, en förhoppning om att publiken rycks med i en emotionell våg a là ”finns det hjärterum finns det stjärterum”. Den blir naturligtvis ännu bättre då man förstår att man menar allvar. Schyman är mästerlig på att avvärja småsinta frågor om t ex hur F! skall finansiera alla sina reformer: ”Man kan räkna på hitan och ditan.” (Se t ex Kristianstadsbladet) Ett ordentligt genomslag har man också lyckats med i ställningstagandet till hedersmord. Det finns inget sådant som är kulturberoende. Man håller fast vid absolut kulturrelativism. Sakine Madon har några synpunkter i ämnet. En god spridning har man också fått genom att tillbakavisa utvisningar. Skall man utvisa måste alla som har begått brott utvisas. Det kan man kalla för en konsekvent linje.

Partiet har åtminstone starkt synliggjort sig. Man kan tycka att ett sådant genomslag gjordes till ett alltför högt pris. Debattörer och ledare är eniga i sin avmätta hållning. Är det ren dumhet eller finns det en strategisk idé? Alltså att genuint satsa på marginella extremväljare? Denna möjliga kalkyl synes mig dock bristfällig.

Publicerat i politik | 4 kommentarer

2538 Concrete Matters

Postat den 2018 25 februari av Lars Vilks

Det blev en Stockholmsresa. Även om jag åkte dit i yttrandefrihetens namn blev det mest konst. Och jag börjar med det. Ganska givet uppmärksammar jag Moderna Museets utställning Concrete Matters. Utställningen visar den sydamerikanska neokonkretismen där Brasilien spelade en huvudroll. Det finns flera intressanta aspekter på den här utställningen. En synpunkt är att modernismens, ett av dess flaggskepp, uppmärksammas och i anslutning till den framstegsoptimismen som brukar känneteckna det moderna. Konstnärerna såg en ny konst för ett nytt och bättre samhälle. Den delen av konsthistorien har länge levt med ett dåligt rykte men det kan vara dags för en vändpunkt, ”låtom oss glädjas…” En annan sida är den konsthistoriska, modern konst av verklig rang finns inte bara i den västeuropeiska och amerikanska sfären. Detta är dock ingen direkt nyhet. Ett av de stora brasilianska namnen Hélio Oiticica (1937 – 1980, ranking 312) har varit hett alltsedan Documenta i Kassel 1997. Man kan nog säga att han då blev upptäckt. Oiticica sågs som en överskridare av modernismen med sina sociala konstverk. Av det sociala och politiska blev det som vanligt inte mycket av men det gör inte Oiticica mindre intressant. Tillsammans med Lygia Clark (320) och Lygia Pape (800) finns det tveklöst en profilering som ger en självklar plats i konsthistorien. Man kan alltså inte längre bortse från Brasilien och Sydamerika som en del av den internationella konsthistorien. Men man får tillägga att den markeringen redan är väl genomförd.
Oiticicas verk på Moderna är knappast hans bästa. Flera utställningen på Tate ger många exempel.
En verklig tour de force är Lygia Papes Ttéia 1, C. En installation med uppspända guldtrådar.

Estetiken har onekligen kommit tillbaka eftersom den har huvudrollen i den här utställningen. Samtidskravet kan dock uppfyllas genom att hänvisa till utomeuropeisk arena och dess framhävande. Ändå kan man fråga sig varför just nu? Svaret torde vara att det är svårt att finna något radikalt intressant i samtidskonsten. Se framåt genom att se bakåt.

Publicerat i om utställningar m m | 5 kommentarer