Vilks.net

Källkritik, ja, man kan ju tycka att de s.k. seriösa medierna skulle göra en liten ansats. Men då dyker värdegrunden upp och ingenting är så tilltalande som att basunera ut att Sverige är ett av världens mest rasistiska länder. En FN-rapport, det låter stadigt men så kommer det här med vem som ligger bakom den. De extrema föreningarna som självklart har orsak att odla all rasism som tänkas kan är tydligen de sakkunniga. SvD annonserade rapporten utan något tillägg. Men samma tidnings Ivar Arpi bifogade en del värdefulla bidrag i en ledare. Annars får man söka sig till alternativ om man tycker att det verkar underligt (Fria Tider).

I Aftonbladet beskriver Peter Kadhammer Värdegrunden som en religion. Det ligger mycket i det även om man inte kan säga att det är en ny religion. Den har härjat ett gott stycke tid. Var och en kan lätt ta reda på vad som anses vara rätt och fel genom att ställa frågan: Vad säger Värdegrunden? Det är lätt att räkna ut svaret. Hur är det t ex med böneutropet? Jo, det ingår att vara entusiastisk för sådana. Inte för något sakskäl utan för att det ingår. Visserligen talar Kadhammer om att Värdegrunden har förändrats. Den har det men ramarna ligger ändå tämligen fast. Tidigare kunde man lätt indela medborgarna i de troende och de otrogna. Nu har vi fått den besvärliga gruppen med misstrogna och det är dem som politikerna försöker fånga in med retoriska vändningar, flytande löften som dock alltid utgår ifrån värdegrunden. Invandringspolitiken har ju förändrats men det beror på att den svenska ekonomin och dess infrastruktur inte klarar av att möta politikernas överväldigande intresse för nyanlända.

Det kan verka som om väljarna går till val med möjligheten att välja en ny värdegrund men det blir nog samma. Fast med nödvändig pragmatiska tillämpningar.

Det var tydligen dags att ruska om antologin Nyliberal ordlista. Ragnar Strömberg gör ett tappert försök (Aftonbladet). Det är alltid något illavarslande när en skribent tar sats i nazismen för att sedan löpa linan ut i nyliberalismen. Ord används i ideologiska syften men det är naturligtvis så att det kan vara mer eller mindre uttalat. När nu ett antal ideologiskt lättbestämda författare tar itu med ord som ”flyktingströmmar”, ”ankarbarn”, ”utanförskap”, ”vi”, ”åsiktskorridoren” ser man lätt att stenkastarna sitter i sitt glashus. Lena Andersson (DN) gör en helt annan läsning än Strömberg. Enkel propaganda är inte mödan värd.
Özz Nûjens krönikor i Expressen torde vara ett exempel på att tomma tunnor skramlar mest. Antagligen tänker han sig att halsbrytande liknelser och ett skuldbeläggande skall vara någon form av humoristisk smarthet. Har man inga reella argument kan man alltid raljera. Och så det ständigt underförstådda budskapet: Jag har alltid rätt. Utan ett uns av självironi.

Lite ursinne bjuder debatten på. Ebba Witt-Brattström lägger inga fingrar emellan. Men så är det också lovligt byte hon ger sig på (Expressen).