Det var tydligen dags att ruska om antologin Nyliberal ordlista. Ragnar Strömberg gör ett tappert försök (Aftonbladet). Det är alltid något illavarslande när en skribent tar sats i nazismen för att sedan löpa linan ut i nyliberalismen. Ord används i ideologiska syften men det är naturligtvis så att det kan vara mer eller mindre uttalat. När nu ett antal ideologiskt lättbestämda författare tar itu med ord som ”flyktingströmmar”, ”ankarbarn”, ”utanförskap”, ”vi”, ”åsiktskorridoren” ser man lätt att stenkastarna sitter i sitt glashus. Lena Andersson (DN) gör en helt annan läsning än Strömberg. Enkel propaganda är inte mödan värd.
Özz Nûjens krönikor i Expressen torde vara ett exempel på att tomma tunnor skramlar mest. Antagligen tänker han sig att halsbrytande liknelser och ett skuldbeläggande skall vara någon form av humoristisk smarthet. Har man inga reella argument kan man alltid raljera. Och så det ständigt underförstådda budskapet: Jag har alltid rätt. Utan ett uns av självironi.
Lite ursinne bjuder debatten på. Ebba Witt-Brattström lägger inga fingrar emellan. Men så är det också lovligt byte hon ger sig på (Expressen).
Herr svartarbetsköparen Nujen skrockar om alla andras egoism, arbetskraften var visst terrorist, då får man ta i lite extra så attt populasen tänker på annat.
Ragnar längtar till sin frasradikala ungdom, inte ovanligt. Ebbas manshatande är oändligt. Svenska Akademien bör nog lämnas åt sitt öde, de kvarvarande kulturkonservativa måste reda ut situationen själva. Tur att de inte har ”hjälp” av Ebba, det räckte och blev över med Sara.
Det är intressant att notera Ebba Witt-Brattströms ständigt återkommande a-politiska argumentation. Hon aktar sig för att ge sig in i en aktuell politisk debatt.
Den aktuella politiska debatten handlar om invandringens kostnader och villkor. Hon är manshatare, har inget att hämta i dagspolitisk debatt. Synd att de kastat akademie-livet på henne, att hon haft så tråkigt, det hade varit med om hon satt i en thinktank med Kajsa och Alexandra. Det gör hon kanske också.
Erinyer (grekiska erinyes), hämndgudinnor i grekisk mytologi, av romarna kallade furier.
Erinyerna tänktes förfölja missdådare och driva dem till vansinne. Dessa kunde inbegripa personer som mördat, begått mened, inte visat tillbörlig respekt mot föräldrarna eller brutit mot gästfrihetens lag. De hämnades också de mördade som ej fått upprättelse. De kan ses som något av urtidsgudomligheter vars antal till en början är obestämt men som under Euripides tid fastställdes till tre, deras verksamheter, sinnelag och namn tillkommer under hellenismen.[1]
De tre Erinyernas namn var Alekto (”den oeftergivliga”, outtröttliga”), Megära (”den avundsamma, fientliga”) och Tisifone (”mordhämnerskan”). Deras hemvist var i Erebos mörka djup.[1] De sades ha uppstått ur Uranos blod och Jorden (Gaia) när Uranos kastrerades av Kronos. De har avbildats med vingar, ormar som hårslingor och med facklor och piskor i händerna. De har sin motsats i gracerna.[2]
(Wikipedia)
Vad är det som driver Ebba Witt-Brattström att sjunka ned till den där nivån? Hon har ju allt, pengar, makt, bildning, inflytande… ändå kan hon inte låta bli att gå över gränsen och skapa kulturdebatt av sitt privatliv.
Min enda slutsats är att makt korrumperar. Beklagligt.