En stor begivenhet i Stockholm är naturligtvis Lars Lerin på Liljevalchs. Lerin är en svensk samtida konstnär men tillhör inte den internationella samtidskonsten. Därför blir det Liljevalchs och inte Moderna. Det som skiljer Lerin från den mer upphöjda samtidskonsten är diskursen. Han har inget intresse av att hänvisa till i samtidskonsten lämpliga litteraturreferenser och i introduktionen till utställningen görs inte heller några sådana försök. Lerin är ett svenskt fenomen, en del av den svenska konsthistorien. Han är dessutom populär och har en verkligt stor och bred publik. Även bland mer kräsna kritiker omfattas han med sympati. Se t ex Nils Forsberg i Expressen. Han är en rasande skicklig akvarellist med stora format. Man kommer inte ifrån att han ofta landar i samtidsproblematiken som t ex när han skildrar miljonprogrammet eller målningar från sönderbombade städer i Syrien. Ett gåtfullt och svårplacerat inslag i konsten. Om man så skulle önska är det inte särskilt svårt att skriva in Lerin i en mer anpassad samtidskonstdiskurs. Allt som behövs är en kreativ teoretiker eller curator. Men det är knappast önskvärt. Lerin gör sig bäst som Lerin.
Hans akvarellteknik är närmast magisk, hur kaotiskt det än verkar med hans nedslag, gärna med tunga färger och kompositionsblock, får han alltid ordning på sina bilder. Utställningen är indelad i motivkretsar där han bland annat visar upp ett rum med båtar och homoerotik närmast i Fassbinderformat. Han också låtit sig inspireras av Hitchcocks film ”Fönstret åt gården” i en stor och lekfull målning.
Frågan som infinner sig är vad konsten skall tjäna för syfte. Att stämma till eftertanke och till visuella upplevelser är en ofrånkomlig knutpunkt. Snarare än att envist vända sig till lättvunna politiska poänger. Så kan man säga att Lerin inte är provocerar någon. Det överskridande som man möjligen kan tala om är begränsat till att framhäva bildens och teknikens kraft. Men det räcker ett stycke.